Och med våra händer, fötter, öron etc. Som att riktigt känna marken under ens fötter, att känna skillnaden mellan mattan och det kalla golvet bredvid. Att smeka den älskades kind. Att lyssna på oktobermörkrets stjärnklara prassel. Att minnas det oerhörda i att överleva. Vi kan tala och tala och höra varandra och lyssna till pauserna mellan det vi talar om, och där finns något att värdera. Se det som inte syns, lyssna till det som inte hörs, märk det som inte märks. Janet Frame talar om "ett vitt ansikte eller en viftande arm i vattnet", hur vi alla obönhörligen någon gång kommer att uppleva förträngandet av detta osedda, ohörda, omärkta In Your Face, att vi "varken [kan] glömma dem eller hjälpa dem". Det är inte döden, det är döden i livet. Det är de utsatta, de som desperat behöver någons medlidande men som tvärtom utnyttjas intill slutet. Och för vad? För ledans skull.
En släkting till mig berättade häromdagen om en gammal väninna, som väl haft det som människor har det i allmänhet - lite bra och lite dåligt, och som på gamla dar och när mannen dog börjat ty sig till vissa i hemvården, främst unga män, som hon gav pengar och gåvor till. Det gick så långt att de skinnade henne och hon började dricka vin. Att det just var vin, drog jag på munnen åt, alltså inte vinet i sig utan att min släkting sa just det, inte "började dricka" utan "började dricka vin". Nåväl, det var då släktingen fällde kommentaren om att hon i det ögonblicket slutat höra av sig till den här väninnan, just som det gått henne så illa i livet att hon blivit alkoholist och barskrapad. Min släkting "visste inte vad hon skulle säga", så hon tog ett steg bakåt och sa alltså ingenting. Det blir så stigmatiserat - kan man säga så? - och det enda logiska blir då att välja att inte se, att inte veta, att inte röra vid det hemska.
Om vi vänder på allt det vi ser på TV och i tidningar, ute på stan, på internet och var annanstans det nu finns, och tänker att det formliga, det ensamma (i sitt slag), det okopierbara, det fulländat operfekta (och därmed perfekta), det som väcker glädje, det egenartade och det behövande är - inte normen men bara - det som är. Och därmed uppskattas. Då har vi kommit långt. Och då kanske vi inte kommer att behöva ha några ansikten i vattnet att förtränga längre.
När jag sitter och tänker på Frames bok så kommer det för mig att en fjärdedel av dygnet - natten - nästan är utesluten i den, det viktiga verkar ske på dagen. Några undantag, om man nu kan kalla dem undantag, finns, t.ex. när huvudkaraktären Istina vaknar upp efter en elchock och maktlöst blir utsatt för en till, eller när de intagna på morgonen blir tvingade att gå på toaletten eller göra si eller så. Vi vet att morgonen kommer efter natten såsom morgnar alltid gör. Hos Frame är alltså natten endast en bisak till dagen och har inget eget liv, inget egenvärde. Vad händer på nätterna på ett mentalsjukhus? Vilka hemskheter försiggår inte då, kan man undra. Men Frame har kanhända medvetet valt bort de nattliga mardrömmarna till förmån för de dagliga. Det skulle möjligen bli för mycket att berätta om bådadera i en och samma bok. Såg Istina något vackert i sitt liv? Ja, men jag måste få återkomma till det, jag har en bit kvar till slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar