[hon] avfärdade [...] även Anaïs Nin, en av sina största beundrade, och uttryckte irritation över Nins hyllningsgest att flitigt använda sig av en karaktär med namnet Djuna.
Djuna Barnes. Bildkälla: Amusejanetmason
Nattens skogar läste jag om i DN (det var då jag förstod kopplingen till namnet hos Nin) och lånade den på biblioteket, älskade den, köpte den. För att vara klassiker är den märkbart spretig. Men drivet, känslorna - desperationen - får en att vara på helspänn boken igenom. Jag har självklart ett favvocitat:
Gryningen, naturligtvis! Det var då hon kom skrämd tillbaka. Vid den timmen går nattens medborgare på en lina som blir allt tunnare.
I en (slags) biografi över Barnes finns några frågor om hennes författarskap, som skulle ligga till grund för en intervju som aldrig blev av (Djuna Barnes var omåttligt oförtjust i intervjuer). En lyder: "In Nightwood your writing became not only more complex and multilayered but filled with such an abundance of ideas that misinterpretation became commonplace. Readers and critics alike have read many things into this book that distress you; are there any ambiguities you might care to clarify?"
Just nu läser jag novellerna i En farlig flickas dagbok. Hon har något speciellt, något som får en att haja till, något som skaver, trots det vackra språket. Hon skapar stämningar.
Att läsa biografier över författare till böcker man älskar är inte alltid en bra idé. Att veta lite för mycket, eller lite för utvalda delar, av någons liv gör att man får en underlig bild av den personen. Ibland önskar jag att jag inte läst det jag just läst. Hur kan vi döma någon vi inte känt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar