Ända tills nu har finnandet av mig själv betytt att ha en färdig föreställning om en individ i vilken jag kunnat stoppa in mig: i denna organiserade individ förkroppsligades jag, och jag kände inte ens av det stora och mödosamma konstruktionsarbete som livet är.
Detta konstruktionsarbete är för mig passioner och konflikter. Symbolerna är endast till för att behandla varje omständighet och göra den nåbar och tillgänglig. Det subtila obehag som självmedvetenheten medför, gör att alltid något måste tilldelas den vakna tiden; ingentinget är svårbegripligt. Det är en kraftansträngning att inte falla ner i brunnen, som också är det svarta hålet varifrån ingen eller inget kan fly.
Hur ska jag förklara att min största rädsla hänger samman med just: att vara?
Det är också en slags sjukdom, en konstruerande sjukdom, för vad - om inte detta - är grunden för behovet av driv framåt och motgångar och i förlängningen sätt att handskas med dem? Livsledan är hungern som måste dämpas. Döden är ursprunget vi inte känner och som därför föder varandet. Fruktar vi varandet så fruktar vi också döden.
Mitt i detta varande och dödande så lyssnade jag till Mozarts Requiem, en av de långsammare. Det föll väl in i mig. Passande temat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar