"Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv."
Säger Clarice Lispector i Levande vatten. Jag har läst en tredjedel. Boken är tunn, men med ett våldsamt tryck i sig. Här mals 'livet och universum och allting', skrivandet och varandet i synnerhet, framåt, framåt. Boken har inga kapitel, utan består av löpande text, ibland med nytt stycke. Jag har aldrig läst någon som berättar så ytterligt och så mångfaldigt, som går som tusen katter kring tusen grötfat, och som olikt katter gräver ner sig i grötfaten och sprider innehållet över sida efter sida. Jag älskar det samtidigt som jag står där med gapande mun och undrar vad som pågår. "Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv." Säger hon. Men vad spelar det för roll när resultatet är häpnadsväckande. Inte för alla, men gärna för mig.
Clarice Lispector. Bildkälla: Communicants
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar