Lispectors olika världar, som alla för mig skapar en slags mening, en slags identitet åt varandet, som skulle kunna sägas bestå av alla dessa ovan nämnda delar (samt många fler). Jag fastnar för begreppet symbolvarelse, som sägs vara människan, som skapar sig en värld av mening och betydelse. Detta är för mig Levande vatten: symbolvarelsens testamente och dess vilja - att manifestera sig i världen.
Och varelsen är både av drift och vilja, både passivt och aktivt. Det dualistiska som här framkommer är inte det viktiga. Ett varande är främst, oavsett det ena eller andra. Och alla uttryck är enbart delar. Vi är så fokuserade på att bestämma, att veta, att ett sammelsurium (i ett neutralt värde) som detta ter sig övermäktigt. Det går inte att överskåda dess inbördes förhållande, vad som är vad. För mig ter det sig som mer sant är det mesta, för mening, omening och igenkännande sker på ett annat plan än det medvetna. Detta är min erfarenhet.
∞
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar