"Jag skulle vilja ha en manzanilla till, säger hon."

och

"Jag skulle vilja ha ett glas vin till, begärde Anne Desbaresdes."

Marguerite Duras blev alkoholist. Hon skriver öppenhjärtligt om det i flera verk, och flera verk bär spår av alkoholismen; huvudkaraktärerna dricker som svampar: vi har Sara och hennes vänner i De små hästarna i Tarquinia, som dricker campari för att härda ut. Vi har Maria i Halv elva en sommarkväll, uttalad alkoholist, som dricker manzanilla efter manzanilla för att härda ut. (Manzanilla är faktiskt väldigt gott. Fino likaledes.) Vi har Anna i Sjömannen från Gibraltar, som dricker whisky och mannen, berättarjaget, som dricker pastis. Vi har Emily i Emily L., som dricker bourbon. Vi har Anne Desbaresdes, som dricker vin i Moderato Cantabile, hon "[dricker] på nytt som en som länge törstat", hon "dricker en bekräftelse av det som dittills varit en dunkel lust hos henne och en ovärdig tröst för denna upptäckt". Duras drack whisky, vin, hon drack tills hon kräktes blod. "Alkoholen får ensamheten att ljuda", skriver hon och fortsätter i samma text: "Alkoholen har uppfunnits för att uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, deras tysta likgiltighet inför vår smärta."

Är alla dessa kvinnor (och män) hon själv i sin alkoholism? Alla dricker som för att glömma något eller för att komma ihåg något. De dricker för att kommunicera det de inte kan kommunicera. De använder alkoholen som en rustning mot det de måste ta itu med, eller borde ha tagit itu med, eller aldrig kommer att ta itu med. Alkoholen är väntan på att slippa ta itu med. Alkoholen är substansen genom vilket anropet sker. Alkoholen är oförmågan att förtöja själen till beröringssinnets hamn (för att fritt använda Karl Königs ord). Alkoholen är denna upptäckt av lustar som är både önskade och inte önskade, både väntade och inte väntade, både krävda och inte krävda. Alla önskar de, väntar de, kräver de något annat än det de har. Alla vill det samtidigt inte. Det är detta mellanting av vilja och ovilja som alkoholen kan invadera och förlösa.

I boken Fartyget Night finns en text med namnet Aurélia Steiner (den första av tre, den som också kallas Aurélia Melbourne). Textens inledande meningar är:

Jag skriver till er hela tiden, det är bättre än ingenting, förstår ni.
Bara detta. Detta.

Kanske kommer jag att skriva tusen brev till er, brev om mitt liv nu.

Och ni, ni skulle göra det som jag helst skulle vilja att ni gjorde med dem, det vill säga vad ni vill.

Det är det jag önskar. Att det skall vara avsett för er.

Var är ni?

Hur når man er?

Nästan alla Duras karaktärer är ensamma, ibland fysiskt, men alltid själsligt eller andligt. Hon skriver att alkoholen inte "fyller [...] upp individens inre rum" och att den inte tröstar människan utan att den har funktionen som ersättning för "illusionen om den stora skapelsen".

"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe."

Madeleine L'Engle

Alla Duras böcker är sådana eldar för mig. Dessa världar, som kunde vara min värld eller din eller vem som helsts - för mig lever de oupphörligt. Sara, Maria, Anna, Emily och Anne, de slutar aldrig att våndas, att dricka, att vara i sitt icke-varande. Jag känner mig nästan skyldig.