De flesta lördagar spelar Erik Schüldt musik i P2:s Lördagsmorgon. Det kan vara lite vad som helst, klassiskt för det mesta men även annat såsom pop och jazz. I lördags vaknade jag till The last man, spelad av Kronoskvartetten och skriven av Clint Mansell. I mitt huvud blev jag genast till det skapande geniet, ståendes en mörk kväll med ett glas läderrött i handen, melankoliskt iakttagande regnets smattrande på balkongräcket. Ett levande ljus det enda som lyser upp mitt ansikte. Jag fick mig ett gott skratt och dagen började bra. Lite senare spelade han Tuonelas svan av Sibelius. Även den kan jag rekommendera. Jag är väl varken först eller sist i den långa raden av människor att beröras av musik i moll. Livet blir enkelt, bara en känsla får plats, även om den inrymmer tusen rymder. Det är givetvis banalt, men som Kristina Lugn säger - vem är vi att säga att det banala är något negativt? Allt har sin plats, sin tid. Även om nu Lowden säger: plats, rummet. Plats, tiden. Så tänker jag mig att det snarare är rummet och tiden som säger: plats, du orimligt lilla människa. Inget kunde vara mindre än du. Och det är för mig en skön tanke. Jag vill inte vara stor, inte mäktig, inte vara Den Som Betyder Något. Ojoj, nu låter jag som Terry Pratchett. För mig är melankolin befästandet av litenheten och lugnet som finns i det.
"Följ med till Claude Monets drömska miljöer där musiken vävs samman med det stilla regnet över små dammars vatten. Veckans program rör sig från den ljusa lättheten i 1870-talets Frankrike till Sibelius dunkla skogar där naturväsen spinner sin tysta väv i mörkret." För en som hatat den hon gjort i flera år är dessa rader stillandet av ett grymt blodflöde.
Till sist måste jag få uppdatera kometinlägget. Vi har nu läst klart Kapten Servadacs resor i rymden. Visst fanns ballongen med, slutligen gjorde den sin eviga plikt och bar våra hjältar och vår hjältinna (! (fortfarande)) tillbaka till boet. Ett besynnerligt sammanträffande fanns på baksidan på lördagsfrukostens mjölkkartong. Där stod om rymdsonden Rosetta, som har färdats genom rymden i snart tio år för att nå sitt mål, kometen Churyumov-Gerasimenko. Den 6 augusti 2014 kom Rosetta fram. I Vernes bok hittar Kapten Servadac en isolerad och döende gestalt i ett skjul någonstans på kometens yta. Denna person har tidigare skrivit märkliga meddeladen medelst flaskpost, som Kaptenen och co fått tag i (det existerar ju inte så många personer med på kometen, så de antar att det är han). Och denna döende (men det gick visst över) person är ingen mindre än professor Palmyrin Rosette. Han är ett original, en besserwisser av gigantiska mått, och han har ett osunt förhållande till "sin" komet, alltså Gallia. Jag satte teet i vrångstrupen när vi på mjölkpaketet läste om Rosetta, som jagade sin komet. Det var alltför bra för att vara sant.
Engelsmännen kom för övrigt aldrig hem. De försvann vidare ut i rymden. Vilket grymt öde (men betänk fransmäns och engelsmäns förakt för varandra). (Obs jag gillar parenteser.)
Libiamo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar