Benita Funke skriver i "Norrsken. Rita Mestokosho och Theres K Agdler – två lysande författare från periferin" i Tidningen Kulturen om Rita Mestokosho, som är poet och som tillhör innufolket i Quebec. Jag tycker hon sätter fingret på precis denna sorg, som man också skulle kunna säga är ironisk i det att vi hela tiden silar myggen och sväljer kamelerna:
Enligt Rita har den moderna människan förlorat sin andlighet och spiritualitet, vilket lett till att hon blivit vilsen och självdestruktiv. Det moderna samhället har förtryckt innufolket och samerna och försökt hindra dem att upprätthålla sina traditioner. Innufolkets jakt på vilda renar och den rituella slakten har förbjudits för att skydda djuren. Som om långväga djurtransporter till moderna slakterier skulle vara mer ”humana”.
Jag läste idag i tidningen att Sverige inför nya strängare djurskyddskrav. Detta är ju jättebra, vem vill inte att djuren ska tas om hand och få ett bra liv? Men vad blir egentligen konsekvensen? Jo, den att Sverige avvecklar sin egen djuruppfödning, som vi faktiskt kan påverka, och ökar importen av kött, som är uppfödda med metoder vi förbjuder hemmavid. Vi göder alltså den industri som hanterar djuren som sämst.
Är detta att vara människa? Är detta att leva i en civilisation? Och med vår allra godaste vilja slår vi undan våra egna ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar