Julia Kristeva

Förra veckan hittade jag en bok med några texter av Julia Kristeva hos en vän i Göteborg, Stabat Mater - Julia Kristeva i urval av Ebba Witt Brattström (1990). Jag har träffat på Kristeva lite här och där, i tidningar, i böcker, i radio etc., men aldrig suttit med henne så här framför mig, så jag blev genast intresserad. Den första texten, Stabat mater (hämtade från latinets Stabat mater dolorosa - "modern stod sörjande"), är en väldigt intressant text, som spänner sig över flera områden och som reflekterar över kvinnan, kroppen och moderskapet - privat och offentligt (här genom jungfru Maria). Det privata perspektivet genomsyrar poetiska texter, som lagts sida vid sida med analysen. Jag behöver läsa texten igen, för att komma in i kärnan. Kristeva skriver tvärvetenskapligt, vilket jag gillar, och man når betydelsen mellan raderna, vilket gör texten svår men också underbar. Läs! Hon uppmuntrar oss till att lyssna till Pergolesi (1710-1736), som döende i tuberkulos skrev Stabat Mater, ett verk hon kallar odödligt. Musiken är verkligen mycket vacker.

Julia Kristeva. Bildkälla: 100mim

Den sista texten i denna antologi visade sig handla om Marguerite Duras, "La maladie de la douleur: Duras" ur Soleil noir - depression et mélancholie (Édition Gallimard, 1987). På svenska: Smärtans sjukdom: Duras. Jag måste för mig själv bena upp hennes analys av Duras författarskap. Hon delar in den i flera kapitel:

• Apokalypsens vita retorik
• Tafatthetens estetik
• Utan katarsis
• Kärlekens Hiroshima
• Privat och offentligt
• Sorgekvinnan
• Hänryckning: inte lust
• Par och dubbelgångare. En fördubbling
• Den brottsliga hemligheten
• Händelsen och hatet. Kvinnor emellan
• På andra sidan spegeln
• Det moderna och det postmoderna

Bara av rubrikerna blir jag salig. Jag känner igen vissa av de här motiven från min egen läsning, t.ex. att flera av hennes texter inte innehar en gängse motpol, som håller oss fria från "krisen", som Kristeva uttrycker det. Den katarsiska kraften skulle kunna vara humor eller självkritik. Hon menar att "[litteraturen utan katarsis] är den kliniska diskursens avigsida - den ligger nära denna, men kan genom tillgången till sjukdomens sekundära fördelar odla och tämja den utan att någonsin uttömma den". Är själva malandet eller stötandet målet, kan man fråga, när utgången egentligen inte spelar någon roll; vi kan skönja fortsättningen i slutorden - allt fortgår på samma sätt även när vi lämnat texten.

Duras sätt att använda (eller icke-använda) grammatiken har kritiserats väldigt hårt av de franska kritikerna. Kristeva menar att detta är en tafatthetens estetik: "Hur skall man kunna uttrycka smärtans sanning, om inte genom att motarbeta denna retoriska glättighet [som den vardagliga eller tillrättalagda retoriken har], genom att göra den tafatt, få den att gnissla, göra den ansträngd och haltande?" Själv älskar jag hur meningen skapas i själva brottsbitarna av språk. Genom de "utdragna satser", "tillägg", "alltför vetenskapliga eller superlativa ord, eller tvärtom alltför banala och förbrukade", "överdrivna", "förkonstlade" och "förvridna" (Kristevas ordval) språk hon har, framstår de mellanmänskliga eller inommänskliga relationerna som viktigare, större, än själva handlingen. Språket kräver att du som läsare underkastar dig texten, såsom Auerbach menar att Bibelns berättelser gör. Med vad är det vi ska underkasta oss? Jag måste fundera vidare.