Upptäckarglädjen

Mitt Lispectoräventyr fortsätter.

"Jag vill ha en cape vävd i solguldstråd. Solen är tystnadens magiska spänning. Under min färd till mysterierna hör jag den köttätande växten som gråter över länge sedan svunna tider; och jag drömmer obscena drömmar under sjukliga vindar. Jag är förtjust, förförd, hänförd av förstulna röster. De nästan obegripliga kilskriftsinskriptionerna berättar om hur man blir havande och ger formler för hur man livnär sig på mörkrets kraft. De berättar om de nakna krälande honorna. Och solförmörkelsen framkallar hemlig skräck som trots allt förebådar en hjärtats glanstid. Jag sätter bronsdiademet i mitt hår."

För mig är texten lika mättad av otid som orymd. Den finns i ett mellanrum, ett eget universum utan lagar, utan gravitation eller matematik. Allt är färger och innehåll och mening. För mig är det profetiskt. Här har vi en sann drottning. Eller kanske en sibylla... ja det är det, en sibylla. Nu när jag tänker på det så känns hela boken som en sierskas tal ur dimmorna, ur tidernas gång. Det kanske inte är en person utan flera, vars röster sammanfogas till denna rasande monolog. Kan detta vara matrisen?

"Vad jag undrar är: vem i mig är det som till och med befinner sig utanför tänkandet? Jag skriver allt det här till dig därför att det är en utmaning som jag ödmjukt är tvungen att acceptera. Jag fasar för mina spöken, för det som är mytiskt och fantastiskt - livet är övernaturligt. Och jag går på slak lina till min dröms yttersta gräns. De av vällust plågande inälvorna vägleder mig, impulsernas raseri."

Jag börjar tänka på något jag skrev för några år sedan, som i mig sammankopplas med detta. Det handlar om en del av en resa, för att söka en annan aspekt av mig själv, att komma överens med allt vad det innebär att vara människa. Och vad är då det? Att leva som människa handlar för mig om att upptäcka (tills man kväljs och önskar att man aldrig var så nyfiken), att göra misstag (gärna upprepade gånger så att man verkligen kan tycka att 'men vafan') och att välja fel (fast det kanske inte är sant, för det märks ju bara när man just väljer fel). Jag föredrar självklart det förstnämnda, eftersom det är det enda som är positivt (i alla fall oftast). Jag föredrar att bli rusigt lycklig över att hitta just det där lilla extra särskilda, som nästan ingen annan gillar men som jag älskar. Det måste vara lite avigt, lite avvikande, för annars skulle jag inte se det. Men när jag väl ser det, så gäller bara det. Är det barnet som lever kvar i mig?

Vad är det egentligen som får en att känna sig så levande inombords? Jag som läsare söker denna drog. Om boken inte gör mig levande, då tycker jag inte om den. Det krångliga intresserar mig, det som jag måste betänka. Jag söker inte primärt böcker för information. Jag söker absolut inte böcker för spänning. Jag söker heller inte böcker för romantik. Nej, jag söker livgivandet, det som springer ur källor bortom kropp eller tanke. Nu blev det flummigt, men sant. Och som Hemingway tyckte så är ju det som är sant det enda rätta.

Alla citat ur Levande vatten