Jag frågade förut om Istina hade sett något vackert på de hemska mentalsjukhusen hon varit inlagd på: Cliffhaven och Treecroft. Det är givetvis en absurd fråga, en omöjlig fråga. Jag har inte kunnat verbalisera det förrän nu, många dagar efter att boken är färdigläst.
Jag utgår från mig själv för att om möjligt kunna svara på frågan. Frame har ett vackert språk, hon lyckas beskriva de mest hemska situationer på ett sätt som gör dem uthärdliga att genomläsa. Hon är rak och tydlig, värderar inte, beskriver precis det som händer. Detta gör att jag som läsare känner ett visst avstånd till berättarjaget, hon fördömer ju inte!
Men ett alltför uppenbart dömande förhållningssätt skulle ha dödat boken. Jag tror inte heller att det är Frames avsikt. Är det individen eller samhället som är boven? Vittnandet är det som betyder något, bokens vittnesbörd. Hon skriver i slutet om hur sköterskorna säger åt Istina att glömma allt och leva som om hon aldrig befunnit sig på sjukhusen; hon svarar: "Och av det jag har skrivit i det här dokumentet ser ni väl att jag har lytt henne?" Hon vänder på huvudet, ser direkt på oss läsare.
Hennes ömsinta porträtt av de andra inlagda och faktiskt många gånger även på sköterskorna och läkarna, går rakt in i mig. Jag tänkte inte på det när jag läste, men efteråt framstår dem som klenoder. De som inte "finns" i lika hög grad är de "normala", familj eller bekanta, de som kommer på besök. Frame porträtterar dem ofta som rädda och viljelösa. Men även de - alla accepterade, alla funna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar