Jag vill tala om John Millington Synge (1871-1909) och hans berättelse om sina resor till Aranöarna, tre öar belägna väster om Irland, ut mot Atlanten: Inis Mór, Inir Meáin och Inis Oírr. Boken heter kort och gott Aranöarna och kom ut 1907 som The Aran Islands. Synge börjar:
"Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum."
Jag såg boken, som tyvärr är i pocketversion, på "rekommenderarhyllan" i en bokaffär. Eftersom jag har gamla romanser med Irland, så tänkte jag att "det kan nog bli bra, det här". Mannen som expedierade mig - han var väl i äldre medelåldern - synade först boken när jag sköt fram den över disken, och sedan lyfte han på huvudet (ack, böckernas värld är inte människornas) och synade mig. Han blev märkbart häpen och sa något i stil med att "vad förvånad jag blev över att en ung kvinna som du läser något så här intellektuellt och bra". Underförstått - nej jag tänker inte ens gå in på det. Moving on.
Synge träffar i boken på många av de människor som bor på öarna. Han berättar lika mycket om den karga naturen som seder och bruk och de historier som invånarna berättar för varandra. Prosan är saklig och ibland fördomsfull. Mina ögon är inte de ögon Synge skrev sin bok för. Men med lätthet läser man vidare ändå; han lyckas hela boken igenom hålla mitt intresse vid liv.
"Efter morgonmässan i dag begravdes en gammal gumma. Hon bodde i stugan intill min och i går förmiddag hörde jag flera gånger en svag återklang av klagosångerna. [...] Medan graven öppnades satte sig kvinnorna bland de flata gravstenarna, som kantades av bleka, tidiga ormbunkar, och tog upp den vilda klagosången eller gråten över den döda. Varje gumma, som utförde sin del av recitationen, tycktes för ögonblicket besatt av häftig sorg, i det hon vaggade fram och tillbaka och böjde pannan mot gravstenen framför sig och sjöng över den döda under oupphörliga snyftningar. [...] Morgonen hade varit underbart vacker, men när de sänkte kistan i graven dundrade åskan ovanför oss och en hagelskur fräste bland ormbunkarna. På Inishmaan måste man tro på samhörigheten mellan människa och natur, och i denna stund då åskan dånade som en mäktig dödsringning över kvinnornas röster såg jag ansiktena bredvid mig slutna och gripna av rörelse."
Människorna på öarna är kristna men naturen runtomkring dem är fortfarande hednisk; de ser spår av alverna överallt och upplevelser som inte kan förklaras på annat sätt säger man är alvernas görande. Det kan handla om musik någon tyckt sig höra eller ett skepp man sett och som försvunnit oförklarligt. Om någon dör eller blir sjuk kan man hitta tecken som siat om detta, t.ex. att ett husdjur tagit sönder något inne i huset dagen före. Människorna är fattiga och har inte fått någon utbildning att tala om. Den muntliga berättartraditionen är stark. Man lever av naturen, fiske och det lilla man kan odla i skrevorna. Man är pragmatiskt lagd och förrinner inget tillfälle att få en liten inkomst. En äldre man klagar för Synge och säger att fina herrar tidigare kommit dit och "stulit" hans berättelser och gjort stora pengar på dem, och att han själv inte fått ett korvöre ut av det.
Alla jag känner, som har läst den här boken, har inte kunnat slita ögonen från den. Jag själv längtade till att få fortsätta läsa i den, varje gång jag måst göra ett uppehåll.
"Lite senare, när sällskapet under oss bröt upp [efter historieberättade och omgångar av whisky och porter] , blev mina gubbar oroliga för alverna - de bor en bit bort - och gav sig iväg över sandkullarna. Följande dag lämnade jag ön med ångbåten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar