Alienationen

Jag skrev förut om temat att omedvetet bortse från det lidande man inte orkar med, och jag hittade något jag tycker anknyter till detta: ”Det man fruktar allra mest är inte lidandet i sig utan lidandets förnedring.” Citatet kommer från Susan Sontag. Mina tankar är att alla lider vi någon gång, mycket eller litet, kortvarigt eller långvarigt. Och när vi ser på andra som lider kan vi ytligt förstå lidandet som ett lidande vi själva upplevt, men det vi inte kan hantera är själva yttrandet, hur lidandet gestaltas hos den andra. I oss själva är vi upptagna av känslorna och tankarna men hos andra kan vi inte vara det, vi kan förstå att något är jobbigt eller tungt att bära, men vi kan inte ta oss närmare än så. Vi kan tycka synd om, men vi kan inte förstå. Och i vårt tycka synd om finns också alienationen till den andra människan, den alienation vi inte kan göra något åt. Även om vi vill förstå, vara nära, känna medlidande och göra allt i vår makt att göra livet lättare för den här personen, vare sig det är att som medmänniska lyssna eller göra honungsvatten till en ond hals, så vill vi innerst inne att lidandet ska ta slut så fort som möjligt. Det är inte av illvilja utan av alienation. Ligger förnedringen i att behöva andra, att inte kunna ta hand om sig själv? Det tål att tänkas på.

Det som förde mig in på dessa tankar var förstås Janet Frames bok Ansikten i vatten, som jag nu har läst klart. På de allra sista sidorna ändras berättelsens språk och riktning. Det känns lite som om hon tänkt: ”nä, nu måste väl boken ta slut, så jag avslutar väl den då”. Det är abrupt. Och jag känner igen historien om Frames egen lobotomi som var planerad att genomföras, men som blev inställd av en av läkarna på mentalsjukhuset. Till skillnad från den här egna upplevelsen, som man kan anta omskakade hela hennes varelse i grunden, så finns det ingen förklaring till beslutet i boken. Den läkare, som tog beslutet om Janet Frame, hade läst om det pris hon fått för sin litterära debut och därefter sagt att ”jag vill att du ska vara som du är”. Det finns ingen liknande historia bakom beslutet i Ansikten i vatten och jag känner att det saknas något. Boken igenom har genomsyrats av övergrepp och en ovilja att se förbättringar hos Istina, så varför avbryta planerna på en lobotomi så snabbt?

Janet Frame. Bildkälla: The Arts Fuse

Det verk jag kan kalla min port till Janet Frame-världen är hennes självbiografi. De tre delarna heter Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden. Det var några år sedan jag läste dem. För mig var det här en stor läsupplevelse och jag har för avsikt att läsa alla de böcker som finns översatta av henne.