Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket.
Och nu när jag läser Passionen enligt G.H. kommer det igen:
Och hur ska jag göra nu? Ska jag behålla hela visionen, även om det innebär att gå omkring med en obegriplig verklighet? eller [sic] ska jag ge en form åt intet, och på så sätt införliva min egen upplösning med mig själv? Men jag är för dåligt förberedd för att förstå. Tidigare gav mig alltid mina begränsningar en fysisk obehagskänsla varje gång jag försökte begripa, varje början till tanke stöter hos mig genast mot pannan.
Det är sann lycka att hitta något liknande hos en annan. Bara det att någon tycks förstå det ohanterbara ger mig glädje. Om vi sedan i verkligheten tänkt lite olika eller kanske helt och hållet, så får det bli morgondagens sorg. I nuet kan jag värma mig mot en annans eld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar