En annan tanke

Medea: Jag har äntligen slutat gråta nu. Medea har äntligen slutat gråta. Jag är ren. Till slut. Jag blev inte stoppad.

Barnflickan: Vem skulle stoppa dig?

Medea: Mor. Gud. Jag vet inte. Någonting.

Barnflickan: Var är barnen?

Medea: Inga vägar tillbaka. Ingenting kvar att förstöra. Ingenting kvar att älska.

Är barnamorden ett sätt att frigöra sig från tyngden - okontrollen - att ha något att förlora?


Citat från Medealand av Sara Stridsberg

Dagens dikt

Innan skuggan fanns föremålet
Och det fanns
Sedan fanns det inte
Och innan det försvann
hann det ställa till ofog

Innan man slog sig fram
tog man sig fram
och innan man lade ner byten
lade man sig ner

 Christine Falkenland, ur Huvudskalleplatsen

Brott och straff

Jag vill förstå mer om Medeas individualitet, hennes överlevnadsinstinkt, hennes rasande stolthet. Och jag lyssnar till tanken att offra allt för att frigöra sig från ett ok och ett svek. Tanken att den andra spelar ett spel på egen spelplan men med pjäser som inte hör dit och som inte följer reglerna. Tanken att inte låta sig styras av främmande normer, att inte inordna sig i ett främmande system. Tanken att ha ett annat perspektiv på vad som är viktigt i livet. Tanken att makten inte alltid tillhör en och samma. Tanken att ta makten över sitt eget liv. Tanken att stå fast vid jagets frihet och värde. Tanken att spegla sig i sig själv och inte i andra. Tanken att upprättelse är det största, upprättelse genom vedergällning?

Ann Heberlein skriver om essän Hämnd eller upprättelse: "Men vilken betydelse har straffet för den som har blivit utsatt för brott? Kan medling bidra till att ge offret upprättelse eller är vedergällningsprincipen ett sätt att mildra den skada som förövaren gjort sig skyldig till?" Hon fortsätter: "Filosofen Claudia Card påpekar i The Atrocity Paradigm (2002) att det är väsentligt att betrakta ondska och kränkningar ur offrets perspektiv eftersom förövaren sällan betraktar sina handlingar som grymma eller onda. Att drabbas av en kränkning innebär fysisk smärta, psykiskt lidande och moralisk skada. Den drabbade [...] har fått ett budskap genom den kränkning hon utsatts för, ett budskap som innebär att hon kan behandlas som ett objekt utan vilja, värde och rättigheter. Den onda handlingen kan betraktas som en sorts symbolisk kommunikation, en handling som värderar offret. Essensen i budskapet är att offrets värde är lågt, vilket kan påverka hennes självrespekt och leda till en upplevelse av ett förminskat värde som människa. Detta är den moraliska skadan."

Och är detta kärnan? Jag tolkar hennes skada som värderande, för hon har offrat mycket för kärleken, och därför också offrat mycket för att hamna i en sådan underlägsen position i hans hemland. Och nu tar han bort kärleken. Alltså har hon offrat allt för att hamna i underläge. Hon som är barnbarn till Solen. Och skymfen är så pass stor att den kräver en lika grym hämnd. Faktumet att en ed som inte kan brytas har brutits, ser jag bara som en offentligt accepterad orsak till hämnden i sammanhanget. Hon är fråntagen makten över sitt liv, all kontroll, och med tanke på hennes uppväxt, förflutna och kulturella bakgrund, kan inte detta accepteras. Jason säger: "Ingen grekisk kvinna finns som vågat / göra / något sånt". Han har inte i sina vildaste tankar kunnat förutsäga detta beslut, denna hämnd, för ingen grekisk kvinna skulle våga genomföra den. Men hon är ingen grekisk kvinna.

Bildkälla: Ship of state

Bilden visar en grekisk vas där Medea åker iväg, i en vagn dragen av drakar, från sina döda söner, som här avbildas mer som vuxna män än pojkar. I Euripides drama avser hon att begrava dem vid Heras tempel, men det kanske inte gör sig lika bra på bild som två lik. Det är intressant att Medea nämner just Hera. Hon var främst äktenskapets gudinna och sågs som hämndlysten och straffande mot dem som begick äktenskapsbrott. Hon förföljde inte bara sin makes (Zeus) älskarinnor, utan också deras barn, och förvandlade dem eller dödade dem om hon kunde. Medea själv är trollkunnig och kommer från en familj där hon inte blivit upplärd att ta hand om man och barn. Hon är självständig och vet vad hon vill ha. Hon är van att skapa sitt öde. Tydligt är att hennes värde, stoltheten, går före allt annat. Självständigheten, och makten som kommer med den, är hennes identitet, hennes jag, och hon kan inte förmå sig att stanna kvar i beroende, i underlägsenhet, i förnedring.

Oräkneliga tidsrymder mellan då och nu

Det händer att jag ger mig ut på vägarna
och faller ned i bråddjupen,
blir granne med grenarna eller
liksom askan tröttnar i mitt sökande efter likar.


---


Här är min kropp klädd i ruinernas främlingskap


[...]


Säg till den som dväljs i den taggiga buskens rötter:
           Välkommen!
Säg till den som tagits upp av hackan:
           Välkommen!


---


Så gick det till -
Knivar faller ner från himlen...
Kroppen störtar fram
och själen släpar sig efter.

Adonis, ur antologin En tid mellan askan och rosorna

Adonis - Omar Khayyám - Umm Kulthum

För ca tio år sedan blev jag intresserad av arabisk poesi genom den syriske poeten Adonis och antologin En tid mellan askan och rosorna, som kom ut 2001. I samband med att jag köpte denna bok kom också antologin Världen bästa lyrik in i mitt liv och jag förälskade mig i Li Po och engelska och tyska romantiker. Det enda jag kan tycka idag är att det är väldigt få kvinnliga poeter representerade i den. Men vad sägs om Friedrich Hölderlin (övers. av Erik Blomberg):

Med gula päron hänger
och fullt av vilda rosor
landet i sjön,
ni ljuva svanor,
och druckna av kyssar,
ni sänker ert huvud
i heligt nyktert vatten.

 
Jag fick därefter boken Den arabiska litteraturens historia av Tryggve Kronholm, troligtvis på någon födelsedag, av mina föräldrar. Den lyriken var en helt ny upplevelse för mig och den ger många ingångar till Adonis. I antologin av honom är var och varannan dikt markerad med ett kryss, ett hundöra, en avriven bit papper eller en post-it. Jag har under några av hans dikter skrivit egna, eller fortsatt hans tankar med klargöranden eller egna associationer. I dessa dikter fann jag en kamrat på min väg mot självinsikt och förändring: hur blir man den man vill vara? Vad innebär det att välja sin egen väg? Jag måste ge dig ett litet smakprov på Adonis (övers. av Hesham Bahari och Ingvar Rydberg):

Här är jag!
Jag stiger ut ur mitt släkte
som parfymen från en döende ros.
Jag böljar som vågor, jag mångfaldigas
och likt bina frambringar jag min egen nektar.
Men där ligger livet kallt,
          knappt ett sår.
Jag ser bara maskiner som trängs
längs fält av människors andetag.
Där finns varken natt eller dag,
bara ett löpande band av sönderhackade stunder...

Omar Khayyám hette en persisk poet, matematiker, astronom och filosof från 1100-talet. Hans Rubaiyyat (fyrradingar) blev 1859 översatta till engelska av Edward Fitzgerald. Hans översättningar är dock omstridda. Här en strof, till svenska av Sten Selander (från engelskan?), i Världens bästa...:

Nej, hot och löften i en brokig rad
om himmel helvete jag vet ej vad,
betyda föga mot min säkra visshet:
all lust förgår så snabbt som rosens blad.

Och på 1950-talet sjöng Umm Kulthum Riad al Sonbatis tonsättningar till Ahmad Ramis översättningar av Khayyám (från persiska till klassisk arabiska).

Umm Kulthum. Bildkälla: Record fiend 

Umm Kulthum ("mor till Kulthum"), som kallades för Star of the East, sjöng ofta sånger i timmar snarare än minuter. Lyssna till hennes Enta Omri ("Du är mitt liv", den långa versionen på minst en timme eller den korta från Paris) eller Hayart Albi ("Du förvirrade mitt hjärta"), och längta till Alexandria, nygräddat bröd, tahinisås, baba ganoush och hummus med vitlök.

Morgondagens sorg?

Jag skrev tidigare om Clarice Lispectors bok Levande vatten och dess my(s)tiska uttryck it och x, som jag i mina tankar sammankopplade med varande, själ, identitet, jaget osv:

Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket.

Och nu när jag läser Passionen enligt G.H. kommer det igen:

Och hur ska jag göra nu? Ska jag behålla hela visionen, även om det innebär att gå omkring med en obegriplig verklighet? eller [sic] ska jag ge en form åt intet, och på så sätt införliva min egen upplösning med mig själv? Men jag är för dåligt förberedd för att förstå. Tidigare gav mig alltid mina begränsningar en fysisk obehagskänsla varje gång jag försökte begripa, varje början till tanke stöter hos mig genast mot pannan.

Det är sann lycka att hitta något liknande hos en annan. Bara det att någon tycks förstå det ohanterbara ger mig glädje. Om vi sedan i verkligheten tänkt lite olika eller kanske helt och hållet, så får det bli morgondagens sorg. I nuet kan jag värma mig mot en annans eld.

Medea - Medealand

Jag känner igen stoltheten; den överskuggar allt. Driften att vara den enda - det enda - som står av sig själv. När den andra kommer in, är allt förlorat.

Medeastatus: Är alltså inte längre en människa. Vill inte längre vara en människa. Tillhör natten. Från och med nu är hon bara mörker. Jaha. Där är mörkret. Medea.


Du är inte en kvinna som accepterar ett nederlag. Du är farlig.


Jag är rädd för dig.


Du längtar till döden men vet:
dess famn är så kall, och evigt
mörker är vad mänskan möter.
Be inte om döden!


Jag har bara mig själv att skylla.


Väpna dig nu, mitt hjärta.


Låt inte dem behandla dig så där, det räcker.


Hon som inte böjde sig för sitt öde. Hon som rusade mot horisonten, som rasade mot himlen och gudinnorna.


Må det ske. Det finns inte mer att säga.


Du jublar?


Fördriv, jaga bort
hämndens förfärliga ande ur detta hus!


Du kan inte skada mig längre. Jag är fri nu. Mannen har aldrig varit. Kärleken har aldrig varit. Gå hem och begrav din brud nu.

Euripides - Sara Stridsberg


Drottning Kristina skriver: konsten att hämnas är underskattad.

Medea

Jag såg Sara Stridsbergs Medealand i Stockholm. Den uruppfördes på Dramaten 2009 och det kanske var det året jag såg den, jag kommer inte riktigt ihåg. Hursom, den här affischen för premiären på Malmö Stadsteater är precis så vacker, som något kunde vara:

 

Vi läser Euripides Medea just nu och jag kan inte annat än känna med denna stolta kvinna, vars håg står till "Hekate, gudinnan som jag vördar högst". Denna gudinna associeras med häxkonst, vägskäl och månen och framställs med tre huvuden, ett hund-, ett orm- och ett hästhuvud. Hon betjänas också av två ylande spökhundar. Vad finns inte att frukta med denna kraftfulla gudinna? Euripides drama är baserad på myten om Medea och Jason och framställer endast en del av denna: från det att Jason precis har lämnat Medea tills han upptäcker de döda barnen. Men verket utgår från Medea, hon är medelpunkten.

Medea träffar Jason då han i en prövning ska hämta det gyllene skinnet. Jason utsätts för en lång rad prov som han står handfallen inför, men Medea hjälper honom ständigt att överleva med klokhet och trolldomskunnande. Medea och Jason mördar Medeas bror för att undvika att denne tar livet av Jason och de reser till Grekland där de får två söner. Medea är alltså landsflykting från sitt eget land och har följt Jason, som hon är passionerat förälskad i. Men Jason är rädd för Medeas beslutsamhet och åtrår makten. I Euripides drama säger han: "ingen grekisk kvinna finns som vågat göra / något sånt. Och ändå föredrog jag dig / framför dem, en hänsynslös och farlig hustru, / ingen kvinna, en lejoninna och ett monster / vildare än den tyrrhenska Skylla." Kvinnan framställs nedvärderande som det ociviliserade samtidigt som skräcken för hennes makt, styrka och vishet framkommer. Jason är rädd för henne och försöker göra henne ofarlig med förnedrande kommentarer om att hon inte är en "riktig" grekisk kvinna.

Han överger henne och tänker gifta sig med prinsessan i Korint för att öka sin status i samhället. Detta accepterar inte Medea, som dödar prinsessan och barnen. Enligt Euripides inser Medea, att hennes barn kommer att tas ifrån henne och bli utstötta eller dödade och att hon kommer att framstå som den ratade förloraren. Då beslutar hon sig, i förtvivlan, att hennes enda väg till fullständig självupprättelse och hämnd är att mörda sina söner. Hon flyr sedan med hjälp av en vagn dragen av drakar. Euripides drama slutar med körens: "I mycket är Zeus på Olympen en kraft / och ofta vill gudarna väcka vårt hopp / men ingenting blir som vi väntade oss / för guden slår in på en oväntad väg. / Och så gick det också med detta."

Not: dramat uruppfördes 431 f Kr, men dessa ord kan väl kännas igen: "Herrens vägar äro outgrundliga".

Jag har via biblioteket reserverat Stridsbergs pjäs, som kom i bokform 2011, och längtar efter att få läsa den. Jag tänker att den kan ge mig nödvändiga perspektiv på Euripides.

Ingegärd Waaranperä skriver i DN 2012: "Så kom barnen och förändrade allt. Men Stridsberg går inte i den fällan heller: Det är varken födandet eller omhändertagandet av barnen som gör Medea till Jasons ägodel och offer, det är någonting bortom och djupare, som bara får ett av sina uttryck i förhållandet till barnen. Någonting i själva kroppsligheten, i det kvinnligas tillpassning mot det manliga, förslavar henne. Stridsberg kräver att vi tänker oss bortom könen, och visar hur inträdet i det kvinnliga innebär utestängandet från det mänskliga."

Studie av Dödssjukdomen i DN

Aris Fioretos skriver idag i DN om Marguerite Duras bok Dödssjukdomen i Därför är Duras både feminist och maskulinist. Här kommer några citat:

Duras behöver bara ett par tre meningar för att skapa en situation där kolleger skulle behöva lika många kapitel. Det är Hemingway minus fiske­utrustning och skägg. Resten ligger i tilltalet.

Hon [kvinnan i Dödssjukdomen] är bokstavligt talat ”utan like”, alltså exemplarisk, och därför någon som alla kan vara – kvinnor som män, alla däremellan och därutöver. Kort sagt: hon är hen. För mannen är det värre: hans öde är inte särskilt utan bara allmängiltigt. Han lever nämligen monotont och känner bara till ”döda kroppars nåd”, vad texten också kallar hans ”likars kroppar”. Om kvinnans öde kan delas av vem som helst, är mannens alltså förbehållet en viss typ av människor, och dessa kan bara vara män. Därför lever han inte exemplariskt utan illustrativt – för sina ”likar”.

Den goda nyheten först: Duras är likhetsfemininst. Den inte fullt så goda nyheten: hon verkar också vara särartsmaskulinist.

Han använder Förstöra, säger hon väldigt många gånger i sin recension. Jag vet inte, läs själv.

Passionerna

Jag känner så igen mig i Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., som jag började läsa i lördags:

Ända tills nu har finnandet av mig själv betytt att ha en färdig föreställning om en individ i vilken jag kunnat stoppa in mig: i denna organiserade individ förkroppsligades jag, och jag kände inte ens av det stora och mödosamma konstruktionsarbete som livet är.

Detta konstruktionsarbete är för mig passioner och konflikter. Symbolerna är endast till för att behandla varje omständighet och göra den nåbar och tillgänglig. Det subtila obehag som självmedvetenheten medför, gör att alltid något måste tilldelas den vakna tiden; ingentinget är svårbegripligt. Det är en kraftansträngning att inte falla ner i brunnen, som också är det svarta hålet varifrån ingen eller inget kan fly.

Hur ska jag förklara att min största rädsla hänger samman med just: att vara?

Det är också en slags sjukdom, en konstruerande sjukdom, för vad - om inte detta - är grunden för behovet av driv framåt och motgångar och i förlängningen sätt att handskas med dem? Livsledan är hungern som måste dämpas. Döden är ursprunget vi inte känner och som därför föder varandet. Fruktar vi varandet så fruktar vi också döden.

Mitt i detta varande och dödande så lyssnade jag till Mozarts Requiem, en av de långsammare. Det föll väl in i mig. Passande temat.

Julia Kristeva

Förra veckan hittade jag en bok med några texter av Julia Kristeva hos en vän i Göteborg, Stabat Mater - Julia Kristeva i urval av Ebba Witt Brattström (1990). Jag har träffat på Kristeva lite här och där, i tidningar, i böcker, i radio etc., men aldrig suttit med henne så här framför mig, så jag blev genast intresserad. Den första texten, Stabat mater (hämtade från latinets Stabat mater dolorosa - "modern stod sörjande"), är en väldigt intressant text, som spänner sig över flera områden och som reflekterar över kvinnan, kroppen och moderskapet - privat och offentligt (här genom jungfru Maria). Det privata perspektivet genomsyrar poetiska texter, som lagts sida vid sida med analysen. Jag behöver läsa texten igen, för att komma in i kärnan. Kristeva skriver tvärvetenskapligt, vilket jag gillar, och man når betydelsen mellan raderna, vilket gör texten svår men också underbar. Läs! Hon uppmuntrar oss till att lyssna till Pergolesi (1710-1736), som döende i tuberkulos skrev Stabat Mater, ett verk hon kallar odödligt. Musiken är verkligen mycket vacker.

Julia Kristeva. Bildkälla: 100mim

Den sista texten i denna antologi visade sig handla om Marguerite Duras, "La maladie de la douleur: Duras" ur Soleil noir - depression et mélancholie (Édition Gallimard, 1987). På svenska: Smärtans sjukdom: Duras. Jag måste för mig själv bena upp hennes analys av Duras författarskap. Hon delar in den i flera kapitel:

• Apokalypsens vita retorik
• Tafatthetens estetik
• Utan katarsis
• Kärlekens Hiroshima
• Privat och offentligt
• Sorgekvinnan
• Hänryckning: inte lust
• Par och dubbelgångare. En fördubbling
• Den brottsliga hemligheten
• Händelsen och hatet. Kvinnor emellan
• På andra sidan spegeln
• Det moderna och det postmoderna

Bara av rubrikerna blir jag salig. Jag känner igen vissa av de här motiven från min egen läsning, t.ex. att flera av hennes texter inte innehar en gängse motpol, som håller oss fria från "krisen", som Kristeva uttrycker det. Den katarsiska kraften skulle kunna vara humor eller självkritik. Hon menar att "[litteraturen utan katarsis] är den kliniska diskursens avigsida - den ligger nära denna, men kan genom tillgången till sjukdomens sekundära fördelar odla och tämja den utan att någonsin uttömma den". Är själva malandet eller stötandet målet, kan man fråga, när utgången egentligen inte spelar någon roll; vi kan skönja fortsättningen i slutorden - allt fortgår på samma sätt även när vi lämnat texten.

Duras sätt att använda (eller icke-använda) grammatiken har kritiserats väldigt hårt av de franska kritikerna. Kristeva menar att detta är en tafatthetens estetik: "Hur skall man kunna uttrycka smärtans sanning, om inte genom att motarbeta denna retoriska glättighet [som den vardagliga eller tillrättalagda retoriken har], genom att göra den tafatt, få den att gnissla, göra den ansträngd och haltande?" Själv älskar jag hur meningen skapas i själva brottsbitarna av språk. Genom de "utdragna satser", "tillägg", "alltför vetenskapliga eller superlativa ord, eller tvärtom alltför banala och förbrukade", "överdrivna", "förkonstlade" och "förvridna" (Kristevas ordval) språk hon har, framstår de mellanmänskliga eller inommänskliga relationerna som viktigare, större, än själva handlingen. Språket kräver att du som läsare underkastar dig texten, såsom Auerbach menar att Bibelns berättelser gör. Med vad är det vi ska underkasta oss? Jag måste fundera vidare.

Utsålt

Jag missar idag:

FORUM presenterar stolt en helaftonföreställning kring Marguerite Duras författarskap.

Reflexion av SARA STRIDSBERG - KATARINA FROSTENSON
- MARA LEE - ARIS FIORETOS

Skådespelarna GUNNEL LINDBLOM - INGELA OLSSON samt artisten FRIDA HYVÖNEN läser urvalda texter av MARGUERITE DURAS

Konsertpianisten TERÉS LÖF, violinisten KLARA HELLGREN och cellisten ERIK WAHLGREN framför verk av ASTOR PIAZZOLLA

För mig är det riktigt sorgligt.

Slå undan sina egna ben

Är den här världen för mig? Den frågan tycker jag är mer än relevant idag. Vad är det vi skapar? Många författares verk tar ett avstamp i vad som egentligen är en stor sorg - en stor sorg för en individ men också för människan.

Benita Funke skriver i "Norrsken. Rita Mestokosho och Theres K Agdler – två lysande författare från periferin" i Tidningen Kulturen om Rita Mestokosho, som är poet och som tillhör innufolket i Quebec. Jag tycker hon sätter fingret på precis denna sorg, som man också skulle kunna säga är ironisk i det att vi hela tiden silar myggen och sväljer kamelerna:

Enligt Rita har den moderna människan förlorat sin andlighet och spiritualitet, vilket lett till att hon blivit vilsen och självdestruktiv. Det moderna samhället har förtryckt innufolket och samerna och försökt hindra dem att upprätthålla sina traditioner. Innufolkets jakt på vilda renar och den rituella slakten har förbjudits för att skydda djuren. Som om långväga djurtransporter till moderna slakterier skulle vara mer ”humana”.

Jag läste idag i tidningen att Sverige inför nya strängare djurskyddskrav. Detta är ju jättebra, vem vill inte att djuren ska tas om hand och få ett bra liv? Men vad blir egentligen konsekvensen? Jo, den att Sverige avvecklar sin egen djuruppfödning, som vi faktiskt kan påverka, och ökar importen av kött, som är uppfödda med metoder vi förbjuder hemmavid. Vi göder alltså den industri som hanterar djuren som sämst.

Är detta att vara människa? Är detta att leva i en civilisation? Och med vår allra godaste vilja slår vi undan våra egna ben.

Inköpta...

...till min gränslösa (och alltså inte så hemliga) lycka. Jag ska sätta igång med biografin och Passionen enligt G.H. när jag är färdig med Nära det vilda hjärtat. Jag är glad att Tranan inte använde sin vanliga formgivning för Lispectors böcker. Nej, nu blandade jag ihop Tranan med Grate.

"Gryningen, naturligtvis!"

Jag stötte först på namnet Djuna genom Anaïs Nin, som använde namnet till karaktärer i sina böcker, t.ex. i Albatrossens barn eller Hjärtat har fyra kammare. Hon ville ha kontakt med den författare hon beundrade - Djuna Barnes - men intresset var inte ömsesidigt. I en biografi över Anaïs står det att hon förföljer Barnes till dennas hem i New York, försöker tigga sig till en blick, ett tilltal, men förgäves; Barnes har bara förakt till övers för henne, när hon behagar yttra sig. Hon besvarar aldrig Nins brev. Ur efterordet till En farlig flickas dagbok:

[hon] avfärdade [...] även Anaïs Nin, en av sina största beundrade, och uttryckte irritation över Nins hyllningsgest att flitigt använda sig av en karaktär med namnet Djuna.

Djuna Barnes. Bildkälla: Amusejanetmason

Nattens skogar läste jag om i DN (det var då jag förstod kopplingen till namnet hos Nin) och lånade den på biblioteket, älskade den, köpte den. För att vara klassiker är den märkbart spretig. Men drivet, känslorna - desperationen - får en att vara på helspänn boken igenom. Jag har självklart ett favvocitat:

Gryningen, naturligtvis! Det var då hon kom skrämd tillbaka. Vid den timmen går nattens medborgare på en lina som blir allt tunnare.

I en (slags) biografi över Barnes finns några frågor om hennes författarskap, som skulle ligga till grund för en intervju som aldrig blev av (Djuna Barnes var omåttligt oförtjust i intervjuer). En lyder: "In Nightwood your writing became not only more complex and multilayered but filled with such an abundance of ideas that misinterpretation became commonplace. Readers and critics alike have read many things into this book that distress you; are there any ambiguities you might care to clarify?"

Just nu läser jag novellerna i En farlig flickas dagbok. Hon har något speciellt, något som får en att haja till, något som skaver, trots det vackra språket. Hon skapar stämningar.

Att läsa biografier över författare till böcker man älskar är inte alltid en bra idé. Att veta lite för mycket, eller lite för utvalda delar, av någons liv gör att man får en underlig bild av den personen. Ibland önskar jag att jag inte läst det jag just läst. Hur kan vi döma någon vi inte känt?

Att ihågkomma

Jag frågade förut om Istina hade sett något vackert på de hemska mentalsjukhusen hon varit inlagd på: Cliffhaven och Treecroft. Det är givetvis en absurd fråga, en omöjlig fråga. Jag har inte kunnat verbalisera det förrän nu, många dagar efter att boken är färdigläst.

Jag utgår från mig själv för att om möjligt kunna svara på frågan. Frame har ett vackert språk, hon lyckas beskriva de mest hemska situationer på ett sätt som gör dem uthärdliga att genomläsa. Hon är rak och tydlig, värderar inte, beskriver precis det som händer. Detta gör att jag som läsare känner ett visst avstånd till berättarjaget, hon fördömer ju inte!

Men ett alltför uppenbart dömande förhållningssätt skulle ha dödat boken. Jag tror inte heller att det är Frames avsikt. Är det individen eller samhället som är boven? Vittnandet är det som betyder något, bokens vittnesbörd. Hon skriver i slutet om hur sköterskorna säger åt Istina att glömma allt och leva som om hon aldrig befunnit sig på sjukhusen; hon svarar: "Och av det jag har skrivit i det här dokumentet ser ni väl att jag har lytt henne?" Hon vänder på huvudet, ser direkt på oss läsare.

Hennes ömsinta porträtt av de andra inlagda och faktiskt många gånger även på sköterskorna och läkarna, går rakt in i mig. Jag tänkte inte på det när jag läste, men efteråt framstår dem som klenoder. De som inte "finns" i lika hög grad är de "normala", familj eller bekanta, de som kommer på besök. Frame porträtterar dem ofta som rädda och viljelösa. Men även de - alla accepterade, alla funna.

Symbolvarelse

Boken fortsätter att leva i mig. Ofrånkomligen försöker jag finna reda i "det" boken handlar om. Ord som pockar på min uppmärksamhet är själen, jaget, det levande (även som planta, djur, allt som utvecklas, kräver näring etc.), medvetande, självmedvetande, identitet.

Lispectors olika världar, som alla för mig skapar en slags mening, en slags identitet åt varandet, som skulle kunna sägas bestå av alla dessa ovan nämnda delar (samt många fler). Jag fastnar för begreppet symbolvarelse, som sägs vara människan, som skapar sig en värld av mening och betydelse. Detta är för mig Levande vatten: symbolvarelsens testamente och dess vilja - att manifestera sig i världen.

Och varelsen är både av drift och vilja, både passivt och aktivt. Det dualistiska som här framkommer är inte det viktiga. Ett varande är främst, oavsett det ena eller andra. Och alla uttryck är enbart delar. Vi är så fokuserade på att bestämma, att veta, att ett sammelsurium (i ett neutralt värde) som detta ter sig övermäktigt. Det går inte att överskåda dess inbördes förhållande, vad som är vad. För mig ter det sig som mer sant är det mesta, för mening, omening och igenkännande sker på ett annat plan än det medvetna. Detta är min erfarenhet.

∞

Pepys

84 Charing Cross Road (1987) är en av mina absoluta favoritfilmer. Anne Bancroft spelar Helen Hanff, en manusförfattare i New York, som påbörjar en korrespondens med en antikvarisk bokaffär i London under efterkrigstiden. Alla som tycker om gamla böcker tycker nog också om den här filmen. Helen Hanff heter också författaren till boken, som filmen baserats på. Filmen är alltså based on a true story (men utan amerikanaren med den mörka rösten). Helen (i filmen) är otroligt charmig och amerikansk medan hennes brevvän i London, Frank, är väldigt strikt och brittisk. Skillnaderna gör hela filmen mer intressant. Att deras relation är så pass själfull och komisk gör att slutet blir - ja vad ska man säga - ännu mer tragiskt.

Anne Bancroft som Helen Hanff. Bildkälla: Bookpatch

Om jag nu sent omsider ska komma fram till det jag egentligen är ute efter: Pepys’ diary. Helen efterfrågar The diary of Samuel Pepys från London och Frank skickar henne en bok, vilket resulterar i detta brev (som hon kanske författar på bilden ovan):

“WHAT KIND OF A PEPYS’ DIARY DO YOU CALL THIS?

This is not a Pepys’ diary, this is some busybody editors miserable collection of EXCERPTS from Pepys’ diary. May he rot. 

I could just spit.

Where is jan. 12, 1668, where his wire chased him out of bed and round the bedroom with a red-hot poker?

Where is sir W. Pen’s son that was giving everybody so much trouble with his Qualer notions? ONE mention does he gets in this whole pseudo-book. And me from Philadelphia.

I enclose two limp singles, I will make do with this thing ‘til you find me a real Pepys. THEN I will rip up this ersatz book, page by page, AND WRAP THINGS IN IT.

HH

P.S. Fresh eggs or powdered for Xmas? I know the powdered last longer but ‘fresh farm eggs from Denmark’ have got to taste better. You want to take a vote on it?”

Är det inte underbart? Så kom det sig att jag blev intresserad av denna engelsman som kunde uppröra Helen Hanff från New York. Vem var då Samuel Pepys? Jo, en engelsk ämbetsman som levde 1633-1703. Han bodde i London och skrev dagbok 1660-1669, efter den turbulenta period då Karl I blev avrättad (1649) av Oliver Cromwells republikanska styre och Karl II åter besteg tronen (1660). Man kan läsa dagboken på internet på Pepysdiary.com, som också ger en mängd källhänvisningar, så om man vill kolla runt lite där så är den toppen. Ibland går jag dit när jag fastnar i mina böcker på något konstigt ord, och det är en stor hjälp. Han skrev med både vanlig skrift och med short hand (så att inte frugan skulle kunna läsa allt).

Bildkälla: Wikimedia

Jag sökte på nätet efter en bra samling av originalet, alltså alla dagböcker i sin helhet, och hittade mina älsklingar på Centralantikvariatet i Stockholm. I min översikt av världens litteratur står det om Pepys att han var naiv. Och hans samtid tyckte att han var pompös men rätt så okej ändå. Jag vet inte vad jag ska tycka, jag väljer nog att inte tycka någonting alls. Jag roas bara av att följa med på alla hans eskapader.

Samuel Pepys. Bildkälla: BBC 

 

 

Är - It - X

"Jag ska berätta något för dig: jag håller på att försöka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket som är så flyktigt att det inte längre är eftersom nu redan har blivit ett nytt nu-ögonblick som inte heller är längre. Varje sak har ett ögonblick då det är. Jag vill lägga beslag på sakens är."

"Men så finns också mysteriet med det opersonliga som är »it«: jag har det opersonliga i mig och det är inte fördärvat och kan inte fördärvas av det personliga som ibland dränker mig; men jag torkar i solen och jag är något opersonligt med en hård kärna som kan gro. Mitt personliga är mulljord som lever av förruttnelse. Mitt »it« är hårt som en kiselsten."

"Och jag åt det levande it. Det levande it är Gud."

"Jag har något viktigt att säga dig. Jag skämtar inte: it är ett rent grundämne. Det är vad ögonblicket i tiden består av. Jag håller inte på att reducera något till saker; det här är mitt verkliga framfödande av it. Jag känner mig yr som den som just ska födas."

"Jag måste göra ett avbrott och tala om att »X« är vad som finns till inuti mig. »X« - jag badar i detta det. Det är outtalbart. Allt som jag inte vet finns i »X«. Döden? döden är »X«. Men mycket liv också för livet är outtalbart."

"Är »X« fläkten av it? Är det dess strålande kalla andning?"

Clarice Lispectors berättarjag frambringar olika sätt att tala om det otalbara. Av alla dessa ord, formuleringar, tankesnår, vattenvägar, så finns det inte tillräckligt. Hon tar till det som inte kan nås av andra än den som skapat det - tecknet. Eller så kan vi alla nå det, men på vårt eget sätt. Jag tänker att det är det varande som vi inte förstår - oss själva. Det liv som någon/något/inget frambringat och som är - men som vi inte kan förstå varför/hur/var/när. När vi anstränger våra blickar mot det, vänder det oss förbi, och när vi är det som närmast måste vi, i labyrintiska känslor, ta oss ut igen. För det är för mycket. Är det "är", är det "it" eller "X"? Hur hänger de ihop? Hur behandlar man detta varande som blir till intet med våra bokstäver, som tanken förmår, men läpparna inte?

Alla citat från Levande vatten

"Jag skulle vilja ha en manzanilla till, säger hon."

och

"Jag skulle vilja ha ett glas vin till, begärde Anne Desbaresdes."

Marguerite Duras blev alkoholist. Hon skriver öppenhjärtligt om det i flera verk, och flera verk bär spår av alkoholismen; huvudkaraktärerna dricker som svampar: vi har Sara och hennes vänner i De små hästarna i Tarquinia, som dricker campari för att härda ut. Vi har Maria i Halv elva en sommarkväll, uttalad alkoholist, som dricker manzanilla efter manzanilla för att härda ut. (Manzanilla är faktiskt väldigt gott. Fino likaledes.) Vi har Anna i Sjömannen från Gibraltar, som dricker whisky och mannen, berättarjaget, som dricker pastis. Vi har Emily i Emily L., som dricker bourbon. Vi har Anne Desbaresdes, som dricker vin i Moderato Cantabile, hon "[dricker] på nytt som en som länge törstat", hon "dricker en bekräftelse av det som dittills varit en dunkel lust hos henne och en ovärdig tröst för denna upptäckt". Duras drack whisky, vin, hon drack tills hon kräktes blod. "Alkoholen får ensamheten att ljuda", skriver hon och fortsätter i samma text: "Alkoholen har uppfunnits för att uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, deras tysta likgiltighet inför vår smärta."

Är alla dessa kvinnor (och män) hon själv i sin alkoholism? Alla dricker som för att glömma något eller för att komma ihåg något. De dricker för att kommunicera det de inte kan kommunicera. De använder alkoholen som en rustning mot det de måste ta itu med, eller borde ha tagit itu med, eller aldrig kommer att ta itu med. Alkoholen är väntan på att slippa ta itu med. Alkoholen är substansen genom vilket anropet sker. Alkoholen är oförmågan att förtöja själen till beröringssinnets hamn (för att fritt använda Karl Königs ord). Alkoholen är denna upptäckt av lustar som är både önskade och inte önskade, både väntade och inte väntade, både krävda och inte krävda. Alla önskar de, väntar de, kräver de något annat än det de har. Alla vill det samtidigt inte. Det är detta mellanting av vilja och ovilja som alkoholen kan invadera och förlösa.

I boken Fartyget Night finns en text med namnet Aurélia Steiner (den första av tre, den som också kallas Aurélia Melbourne). Textens inledande meningar är:

Jag skriver till er hela tiden, det är bättre än ingenting, förstår ni.
Bara detta. Detta.

Kanske kommer jag att skriva tusen brev till er, brev om mitt liv nu.

Och ni, ni skulle göra det som jag helst skulle vilja att ni gjorde med dem, det vill säga vad ni vill.

Det är det jag önskar. Att det skall vara avsett för er.

Var är ni?

Hur når man er?

Nästan alla Duras karaktärer är ensamma, ibland fysiskt, men alltid själsligt eller andligt. Hon skriver att alkoholen inte "fyller [...] upp individens inre rum" och att den inte tröstar människan utan att den har funktionen som ersättning för "illusionen om den stora skapelsen".

"A book, too, can be a star, a living fire to lighten the darkness, leading out into the expanding universe."

Madeleine L'Engle

Alla Duras böcker är sådana eldar för mig. Dessa världar, som kunde vara min värld eller din eller vem som helsts - för mig lever de oupphörligt. Sara, Maria, Anna, Emily och Anne, de slutar aldrig att våndas, att dricka, att vara i sitt icke-varande. Jag känner mig nästan skyldig.

Vardagens ting

Vardagens ting heter den bok som damp ner i vår brevlåda på måndagseftermiddagen. Jag blev förra veckan alldeles till mig när jag såg den på antikvariat.net och beställde den omedelbart och hade i flera dagar gått omkring och väntat och längtat. Ja, jag är en samlare. Har inte varit det förut, mer än suddgummin och brevpapper som liten, men nu - böcker av favoritförfattarna. Men det får gå så långsamt som det behövs. Allt kan ändå inte läsas på en gång. När vi flyttade hit till huset så fick jag en stor bokhylla och den fyllde jag tämligen snabbt, så nu börjar jag, till min sambos stora fasa, se mig om efter ytterligare väggar. Vardagens ting är skriven av Marguerite Duras, den är enligt förordet ett "vandrande av och an mellan mig och mig, mellan er och mig, i den tid som vi delar".

Marguerite Duras. Bildkälla: Culturebox

Jag har ännu inte träffat (jo jag har sett andra tycka om henne men inte talat med dem) någon annan läsare som har älskat Marguerite Duras, men jag skulle gärna vilja det. När jag har sökt efter andras läsupplevelser eller recensioner har jag stött på Kvinnan Som Skriver Om Sex (och alltså för det mesta skamfylld): "För många är Duras känd och älskad som den fysiska kärlekens kanske främsta och mest sensibla uttolkare." (SvD) eller så är hon en Författare För Tonåriga Flickor (läs: utan smak). Jag blir arg på båda dessa tolkningar. För mig betyder det att personen inte har läst tillräckligt av hennes verk, för boken Älskaren (och alla varianter av denna historia) är inte den enda hon skrivit, även om den kanske är den mest kända. Om någon skulle göra samma analys av hennes författarskap efter att ha läst allt av henne, ja då skulle jag kunna lyssna och känna en slags tilltro till den tolkningen även om den inte är min egen. Jag säger inte att det är fel att skriva om sex och självklart inte heller att vara en tonårig flicka, det är det underförstådda jag kväljs åt och det nedsättande i det hela jag inte gillar. Boken Älskaren (och dess varianter) är bra, så det är det bara, oavsett vad den har för tema.

För att dra en parallell till Anaïs Nin: hon har skrivit många böcker och väldigt många dagböcker. Trots allt är hon mest känd för två böcker, som hon inte ens är ensam författare till även om hon står som det och som hon själv anser vara en parantes i hennes författarskap. De två böckerna med porrnoveller skrevs för att få in pengar och för att svara på en utmaning från en person utanför deras krets, men hela världen verkar tro att detta "är" hon (kanske till och med utan att läsa dem ens). Hon har också blivit en Kvinna Som Skriver Om Sex. Detta är något helt annat än vad hon säger om sig själv och sitt skrivande; hon skrev i Lawrences anda, det vill säga sex utan kärlek är ingenting, och i de porrnoveller som finns i böckerna Venusbarn och Venusdeltat är kärleken - känslorna - tydligt betydelsefulla. Nin har skrivit många fler böcker och dagböcker, och min bild av henne är att hon inte alls är den fysiska kärlekens författare, snarare tvärtom. Men det hon försöker nå ut med är det ingen som hör, för man läser bara en bok och drar alla slutsatser därav.

Vårt dagliga bröd

Jag vill tala om John Millington Synge (1871-1909) och hans berättelse om sina resor till Aranöarna, tre öar belägna väster om Irland, ut mot Atlanten: Inis Mór, Inir Meáin och Inis Oírr. Boken heter kort och gott Aranöarna och kom ut 1907 som The Aran Islands. Synge börjar:

"Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum."

Jag såg boken, som tyvärr är i pocketversion, på "rekommenderarhyllan" i en bokaffär. Eftersom jag har gamla romanser med Irland, så tänkte jag att "det kan nog bli bra, det här". Mannen som expedierade mig - han var väl i äldre medelåldern - synade först boken när jag sköt fram den över disken, och sedan lyfte han på huvudet (ack, böckernas värld är inte människornas) och synade mig. Han blev märkbart häpen och sa något i stil med att "vad förvånad jag blev över att en ung kvinna som du läser något så här intellektuellt och bra". Underförstått - nej jag tänker inte ens gå in på det. Moving on.

Synge träffar i boken på många av de människor som bor på öarna. Han berättar lika mycket om den karga naturen som seder och bruk och de historier som invånarna berättar för varandra. Prosan är saklig och ibland fördomsfull. Mina ögon är inte de ögon Synge skrev sin bok för. Men med lätthet läser man vidare ändå; han lyckas hela boken igenom hålla mitt intresse vid liv.

"Efter morgonmässan i dag begravdes en gammal gumma. Hon bodde i stugan intill min och i går förmiddag hörde jag flera gånger en svag återklang av klagosångerna. [...] Medan graven öppnades satte sig kvinnorna bland de flata gravstenarna, som kantades av bleka, tidiga ormbunkar, och tog upp den vilda klagosången eller gråten över den döda. Varje gumma, som utförde sin del av recitationen, tycktes för ögonblicket besatt av häftig sorg, i det hon vaggade fram och tillbaka och böjde pannan mot gravstenen framför sig och sjöng över den döda under oupphörliga snyftningar. [...] Morgonen hade varit underbart vacker, men när de sänkte kistan i graven dundrade åskan ovanför oss och en hagelskur fräste bland ormbunkarna. På Inishmaan måste man tro på samhörigheten mellan människa och natur, och i denna stund då åskan dånade som en mäktig dödsringning över kvinnornas röster såg jag ansiktena bredvid mig slutna och gripna av rörelse."

Människorna på öarna är kristna men naturen runtomkring dem är fortfarande hednisk; de ser spår av alverna överallt och upplevelser som inte kan förklaras på annat sätt säger man är alvernas görande. Det kan handla om musik någon tyckt sig höra eller ett skepp man sett och som försvunnit oförklarligt. Om någon dör eller blir sjuk kan man hitta tecken som siat om detta, t.ex. att ett husdjur tagit sönder något inne i huset dagen före. Människorna är fattiga och har inte fått någon utbildning att tala om. Den muntliga berättartraditionen är stark. Man lever av naturen, fiske och det lilla man kan odla i skrevorna. Man är pragmatiskt lagd och förrinner inget tillfälle att få en liten inkomst. En äldre man klagar för Synge och säger att fina herrar tidigare kommit dit och "stulit" hans berättelser och gjort stora pengar på dem, och att han själv inte fått ett korvöre ut av det.

Alla jag känner, som har läst den här boken, har inte kunnat slita ögonen från den. Jag själv längtade till att få fortsätta läsa i den, varje gång jag måst göra ett uppehåll.

"Lite senare, när sällskapet under oss bröt upp [efter historieberättade och omgångar av whisky och porter] , blev mina gubbar oroliga för alverna - de bor en bit bort - och gav sig iväg över sandkullarna. Följande dag lämnade jag ön med ångbåten."

Alienationen

Jag skrev förut om temat att omedvetet bortse från det lidande man inte orkar med, och jag hittade något jag tycker anknyter till detta: ”Det man fruktar allra mest är inte lidandet i sig utan lidandets förnedring.” Citatet kommer från Susan Sontag. Mina tankar är att alla lider vi någon gång, mycket eller litet, kortvarigt eller långvarigt. Och när vi ser på andra som lider kan vi ytligt förstå lidandet som ett lidande vi själva upplevt, men det vi inte kan hantera är själva yttrandet, hur lidandet gestaltas hos den andra. I oss själva är vi upptagna av känslorna och tankarna men hos andra kan vi inte vara det, vi kan förstå att något är jobbigt eller tungt att bära, men vi kan inte ta oss närmare än så. Vi kan tycka synd om, men vi kan inte förstå. Och i vårt tycka synd om finns också alienationen till den andra människan, den alienation vi inte kan göra något åt. Även om vi vill förstå, vara nära, känna medlidande och göra allt i vår makt att göra livet lättare för den här personen, vare sig det är att som medmänniska lyssna eller göra honungsvatten till en ond hals, så vill vi innerst inne att lidandet ska ta slut så fort som möjligt. Det är inte av illvilja utan av alienation. Ligger förnedringen i att behöva andra, att inte kunna ta hand om sig själv? Det tål att tänkas på.

Det som förde mig in på dessa tankar var förstås Janet Frames bok Ansikten i vatten, som jag nu har läst klart. På de allra sista sidorna ändras berättelsens språk och riktning. Det känns lite som om hon tänkt: ”nä, nu måste väl boken ta slut, så jag avslutar väl den då”. Det är abrupt. Och jag känner igen historien om Frames egen lobotomi som var planerad att genomföras, men som blev inställd av en av läkarna på mentalsjukhuset. Till skillnad från den här egna upplevelsen, som man kan anta omskakade hela hennes varelse i grunden, så finns det ingen förklaring till beslutet i boken. Den läkare, som tog beslutet om Janet Frame, hade läst om det pris hon fått för sin litterära debut och därefter sagt att ”jag vill att du ska vara som du är”. Det finns ingen liknande historia bakom beslutet i Ansikten i vatten och jag känner att det saknas något. Boken igenom har genomsyrats av övergrepp och en ovilja att se förbättringar hos Istina, så varför avbryta planerna på en lobotomi så snabbt?

Janet Frame. Bildkälla: The Arts Fuse

Det verk jag kan kalla min port till Janet Frame-världen är hennes självbiografi. De tre delarna heter Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden. Det var några år sedan jag läste dem. För mig var det här en stor läsupplevelse och jag har för avsikt att läsa alla de böcker som finns översatta av henne.

Upptäckarglädjen

Mitt Lispectoräventyr fortsätter.

"Jag vill ha en cape vävd i solguldstråd. Solen är tystnadens magiska spänning. Under min färd till mysterierna hör jag den köttätande växten som gråter över länge sedan svunna tider; och jag drömmer obscena drömmar under sjukliga vindar. Jag är förtjust, förförd, hänförd av förstulna röster. De nästan obegripliga kilskriftsinskriptionerna berättar om hur man blir havande och ger formler för hur man livnär sig på mörkrets kraft. De berättar om de nakna krälande honorna. Och solförmörkelsen framkallar hemlig skräck som trots allt förebådar en hjärtats glanstid. Jag sätter bronsdiademet i mitt hår."

För mig är texten lika mättad av otid som orymd. Den finns i ett mellanrum, ett eget universum utan lagar, utan gravitation eller matematik. Allt är färger och innehåll och mening. För mig är det profetiskt. Här har vi en sann drottning. Eller kanske en sibylla... ja det är det, en sibylla. Nu när jag tänker på det så känns hela boken som en sierskas tal ur dimmorna, ur tidernas gång. Det kanske inte är en person utan flera, vars röster sammanfogas till denna rasande monolog. Kan detta vara matrisen?

"Vad jag undrar är: vem i mig är det som till och med befinner sig utanför tänkandet? Jag skriver allt det här till dig därför att det är en utmaning som jag ödmjukt är tvungen att acceptera. Jag fasar för mina spöken, för det som är mytiskt och fantastiskt - livet är övernaturligt. Och jag går på slak lina till min dröms yttersta gräns. De av vällust plågande inälvorna vägleder mig, impulsernas raseri."

Jag börjar tänka på något jag skrev för några år sedan, som i mig sammankopplas med detta. Det handlar om en del av en resa, för att söka en annan aspekt av mig själv, att komma överens med allt vad det innebär att vara människa. Och vad är då det? Att leva som människa handlar för mig om att upptäcka (tills man kväljs och önskar att man aldrig var så nyfiken), att göra misstag (gärna upprepade gånger så att man verkligen kan tycka att 'men vafan') och att välja fel (fast det kanske inte är sant, för det märks ju bara när man just väljer fel). Jag föredrar självklart det förstnämnda, eftersom det är det enda som är positivt (i alla fall oftast). Jag föredrar att bli rusigt lycklig över att hitta just det där lilla extra särskilda, som nästan ingen annan gillar men som jag älskar. Det måste vara lite avigt, lite avvikande, för annars skulle jag inte se det. Men när jag väl ser det, så gäller bara det. Är det barnet som lever kvar i mig?

Vad är det egentligen som får en att känna sig så levande inombords? Jag som läsare söker denna drog. Om boken inte gör mig levande, då tycker jag inte om den. Det krångliga intresserar mig, det som jag måste betänka. Jag söker inte primärt böcker för information. Jag söker absolut inte böcker för spänning. Jag söker heller inte böcker för romantik. Nej, jag söker livgivandet, det som springer ur källor bortom kropp eller tanke. Nu blev det flummigt, men sant. Och som Hemingway tyckte så är ju det som är sant det enda rätta.

Alla citat ur Levande vatten

"Språket ska vara en glasruta"

Säger Annie Ernaux. Jag kan hålla med. Men det finns tack och lov många olika sorters glas.

"Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv."

Säger Clarice Lispector i Levande vatten. Jag har läst en tredjedel. Boken är tunn, men med ett våldsamt tryck i sig. Här mals 'livet och universum och allting', skrivandet och varandet i synnerhet, framåt, framåt. Boken har inga kapitel, utan består av löpande text, ibland med nytt stycke. Jag har aldrig läst någon som berättar så ytterligt och så mångfaldigt, som går som tusen katter kring tusen grötfat, och som olikt katter gräver ner sig i grötfaten och sprider innehållet över sida efter sida. Jag älskar det samtidigt som jag står där med gapande mun och undrar vad som pågår. "Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv." Säger hon. Men vad spelar det för roll när resultatet är häpnadsväckande. Inte för alla, men gärna för mig.

Clarice Lispector. Bildkälla: Communicants

Med våra ögon ser vi i själva verket ingenting vackrare än världen

Och med våra händer, fötter, öron etc. Som att riktigt känna marken under ens fötter, att känna skillnaden mellan mattan och det kalla golvet bredvid. Att smeka den älskades kind. Att lyssna på oktobermörkrets stjärnklara prassel. Att minnas det oerhörda i att överleva. Vi kan tala och tala och höra varandra och lyssna till pauserna mellan det vi talar om, och där finns något att värdera. Se det som inte syns, lyssna till det som inte hörs, märk det som inte märks. Janet Frame talar om "ett vitt ansikte eller en viftande arm i vattnet", hur vi alla obönhörligen någon gång kommer att uppleva förträngandet av detta osedda, ohörda, omärkta In Your Face, att vi "varken [kan] glömma dem eller hjälpa dem". Det är inte döden, det är döden i livet. Det är de utsatta, de som desperat behöver någons medlidande men som tvärtom utnyttjas intill slutet. Och för vad? För ledans skull.

En släkting till mig berättade häromdagen om en gammal väninna, som väl haft det som människor har det i allmänhet - lite bra och lite dåligt, och som på gamla dar och när mannen dog börjat ty sig till vissa i hemvården, främst unga män, som hon gav pengar och gåvor till. Det gick så långt att de skinnade henne och hon började dricka vin. Att det just var vin, drog jag på munnen åt, alltså inte vinet i sig utan att min släkting sa just det, inte "började dricka" utan "började dricka vin". Nåväl, det var då släktingen fällde kommentaren om att hon i det ögonblicket slutat höra av sig till den här väninnan, just som det gått henne så illa i livet att hon blivit alkoholist och barskrapad. Min släkting "visste inte vad hon skulle säga", så hon tog ett steg bakåt och sa alltså ingenting. Det blir så stigmatiserat - kan man säga så? - och det enda logiska blir då att välja att inte se, att inte veta, att inte röra vid det hemska.

Om vi vänder på allt det vi ser på TV och i tidningar, ute på stan, på internet och var annanstans det nu finns, och tänker att det formliga, det ensamma (i sitt slag), det okopierbara, det fulländat operfekta (och därmed perfekta), det som väcker glädje, det egenartade och det behövande är - inte normen men bara - det som är. Och därmed uppskattas. Då har vi kommit långt. Och då kanske vi inte kommer att behöva ha några ansikten i vattnet att förtränga längre.

När jag sitter och tänker på Frames bok så kommer det för mig att en fjärdedel av dygnet - natten - nästan är utesluten i den, det viktiga verkar ske på dagen. Några undantag, om man nu kan kalla dem undantag, finns, t.ex. när huvudkaraktären Istina vaknar upp efter en elchock och maktlöst blir utsatt för en till, eller när de intagna på morgonen blir tvingade att gå på toaletten eller göra si eller så. Vi vet att morgonen kommer efter natten såsom morgnar alltid gör. Hos Frame är alltså natten endast en bisak till dagen och har inget eget liv, inget egenvärde. Vad händer på nätterna på ett mentalsjukhus? Vilka hemskheter försiggår inte då, kan man undra. Men Frame har kanhända medvetet valt bort de nattliga mardrömmarna till förmån för de dagliga. Det skulle möjligen bli för mycket att berätta om bådadera i en och samma bok. Såg Istina något vackert i sitt liv? Ja, men jag måste få återkomma till det, jag har en bit kvar till slutet.