Splendid Hôtel

Marie Redonnet skriver på försättsbladet till Splendid Hôtel en rad ur denna första del av diktsviten Illuminations av Arthur Rimbaud:

 

 

After the Flood

 

(Illuminations I: Après le Déluge) 

 

As soon as the idea of the Flood was finished, a hare halted in the clover and the trembling flower bells, and said its prayer to the rainbow through the spider’s web.

     Oh! The precious stones that hid, – the flowers that gazed around them.

      In the soiled main street stalls were set, they hauled the boats down to the sea rising in layers as in the old prints.

      Blood flowed, at Blue-beard’s house – in the abattoirs in the circuses where God’s promise whitened the windows. Blood and milk flowed.

      The beavers built. The coffee cups steamed in the bars.

      In the big greenhouse that was still streaming, the children in mourning looked at the marvellous pictures.

      A door banged, and, on the village-green, the child waved his arms, understood by the cocks and weathervanes of bell-towers everywhere, under the bursting shower.

      Madame *** installed a piano in the Alps. The Mass and first communions were celebrated at the hundred thousand altars of the cathedral.

      Caravans departed. And the Hotel Splendide was built in the chaos of ice and polar night.

      Since then, the Moon’s heard jackals howling among the deserts of thyme – and pastoral poems in wooden shoes grumbling in the orchard. Then, in the burgeoning violet forest, Eucharis told me it was spring.

Rise, pond: – Foam, roll over the bridge and under the trees: – black drapes and organs – thunder and lightning rise and roll: – Waters and sadness rise and raise the Floods again.

      Because since they abated – oh, the precious stones burying themselves and the opened flowers! – It’s wearisome! And the Queen, the Sorceress who lights her fire in the pot of earth, will never tell us what she knows, and what we are ignorant of.

 

 

Dikten tagen från Poetry in translation.

 

Du kan säkert gissa vilken rad det är. Läs gärna hela sviten, den finns på ovanstående länk på engelska. Det finns dock flera översättningar och jag tar inget ansvar för att ha valt en bättre eller sämre. Det intressanta är självklart varför Redonnet valt just denna rad. Vad säger den oss i relation till romanen? Jag funderar på både den första och andra meningen i raden. "Caravans departed." För mig står det för avfolkning eller att ett samhälle dött ut av olika orsaker. "And the Hotel Splendide was built in the chaos of ice and polar night." Meningen får mig att tänka på berättarens - den äldsta systern av tre, som ärvt hotellet - mormor, den förra ägaren. Jaget ärar henne med: "Inget annat träsk i grannskapet har ett hotell. Tack vare mormors driftighet byggdes Splendid här." Här är ett träsk i utkanten av ingenstans, man vill bygga järnväg där, men träsket låter ingen människa sätta sig på det. Det sväljer allt med hull och hår, även mormoderns grav. Det enda som står (någorlunda) kvar är hotellet, som verkar ha byggts på den enda fast marken i träsket. Och jaget hyllar mormodern även för detta. I slutet täcks hela träsket med snö och is och då står ju hela bilden där - "in the chaos of ice and polar night".

Jag vill igen återkomma till University of Nebraska press, som skriver (Stump är den engelska översättaren):

 

Redonnet's novels have been compared to those of Annie Ernaux, Alain Robbe-Grillet, and Samuel Beckett. She has since acknowledged the crucial influence which Beckett's work has had upon her literary work. And yet she is also notably different from the great master of modern literature. "Where Beckett's characters slide almost inevitably toward extinction, resignation, and silence," Stump points out, "Redonnet's display a force for life and creation that borders on the triumphant. . . . [They] retain even in the darkest situations a remarkable persistence, openness, and above all hope, a hope that may well be, however unspectacularly, repaid in the end."

Och det är så mitt i prick! Jaget får stå ut med oräkneliga plågor och olyckor (men ibland undrar man hur det egentligen är, eftersom allt bara ses med en persons ögon) och lyckas ändå uppbringa ett hopp, som står sig hela boken igenom. Hon gnetar och stretar på, fast övertygad om hotellets fantastiska läge och gästfrihet, och önskar sig så hett gäster som uppskattar hennes mödor och inte klagar på toaletterna eller ohyran. Hotellet lyser som en fyr i slutscenen, ut över sumpmarken: "en enastående utsikt". Träsket och dess hotell står kvar, magiska i sitt förfall.

 

Om man ska jämföra Rose Mélie Rose och Splendid Hôtel, så tänker jag i första hand på översvämningar. Och man kan först och främst titta på namnet på Rimbauds dikt ovan: "After the flood". Träsket i Splendid Hôtel stiger då och då, svämmar över, bäddar in hotellträdgården i vatten och gyttja och för med sig den ena sjukdomen efter den andra. I Rose Mélie Rose svämmar strandsjön över och folk måste flytta till obebodda hus i en annan del av den avbefolkade staden. "Det obebyggda området börjar precis på andra sidan om boulevarden. Det måste regna mycket i Oat. Ena änden av det obebyggda området ligger under vatten." och senare i boken: "Fiskarna [som måste flytta] säger att de aldrig har sett en liknande översvämning. Det obebodda området existerar inte längre sedan det las under vatten. Det obebyggda området är numera en del av strandsjön." Till slut ringar strandsjön nästa in staden. Det finns en apokalyptisk känsla i båda böckerna, som starkt påminner om Rimbauds dikt. Naturen ger och tar, obönhörligt måste människorna finna sig i sitt öde. De kämpar på i sitt öde och någonstans lyckas de också vara en del av naturen, mer än andra människor i böckerna, som kämpar mot naturens gång, mot sitt öde och som nesligen går under, fysiskt och psykiskt. Redonnets hjältinnor arbetar med, inte mot. Och därmed har de vunnit. 

 

 

Av Josef Váchal via Weird science