Marie de Rabutin Chantal de Sévigné

Vad många texter det finns, som inte är översatta till svenska! Intressanta författarinnor, böcker, brev och essäer rasslar förbi en i hög fart och här och där försöker man snappa åt sig något, bara för att finna att det inte finns tillgängligt. Jag gör mina stackars bibliotekarier mycket upprörda, kan jag tänka, som hela tiden - bara för mitt eget höga nöjes skull - vill fjärrlåna den ena boken efter den andra. Men varför ska man inte som vilken annan medborgare som helst få inhämta den kunskap man själv vill ha? Inget schema säger mig att jag ska läsa den eller den boken, ingen litteraturlista (hur ska man veta vad som finns på diverse litteraturlistor förresten) pekar ut en viss utgåva, ändå vill jag läsa den!

Jag har, medveten om min förbrytelse, beställt Madame de Sévignés brev i urval och översättning av Stig Ahlgren från 1948 (!). Vi får se om man samtycker. Arne Melberg skriver i SvD 2010:

Madame de Sévignés [1626-1696, min anm.] sociala miljö var den franska överklassen, särskilt den hon träffade i olika berömda salonger i Marais-kvarteren i Paris, där hon föddes och bodde på olika adresser, sist på Hôtel Carnavalet som nu är stadsmuseum. Hon inledde detta societetsliv redan som gift och fortsatte som ung, vacker och spirituell änka i de salonger man förknippar med madame de Rambouillet, madame de Scudéry, madame de Lavardin. Det handlade om en salongskultur som utvecklades i utkanten av den hovkultur som sköt fart när den karismatiske och allsmäktige Ludvig XIV på 1670-talet började bygga upp sitt Versailles. Salongskulturen kunde rentav vara en fristad undan den mer ”officiella” och strikt reglerade hovkulturen. I salongen ägnade man sig åt konversation om liv och litteratur och madame de Sévigné kunde träna upp sin formuleringsförmåga i samtal med tidens ledande författare: La Rochefoucauld, Racine, Boileau, madame de Scudéry, madame de Lafayette (som också blev en livslång väninna).

Man menar att hennes brev har blivit så berömda för att hon kunnat göra dem mästerligt underhållande, kvicka och pricksäkra i förhållande till intriger och skandaler i Frankrikes högre kretsar kring Ludvig XIV. På den tiden var censuren hård mot utgivning och tidningar och brev blev därför viktiga. Mme de Sévigné blev tidigt änka och skrev de flesta av breven till sin dotter, som flyttade till Provence när hon gift sig. 

Mme de Sévigné. Bildkälla: Saxon Henry

På Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns artikeln Brevet - en genre för kvinnor för den som vill läsa mer om brevskrivandets konst. "Privatbrevet som halvoffentlig estetisk-litterär genre är inget nytt för 1700-talet. I Europa hade det skrivits privatbrev ända sedan antiken. Genren var högt utvecklad under romartiden, och dess främsta representanter ansågs under renässansen vara Cicero och Plinius, vilkas naturliga vardagsspråk efterliknades med skiftande resultat." Man började efter de Sévigné se brevskrivandet som kvinnans genre, eftersom kvinnans natur - livlig och impulsiv - var som klippt och skuren för det. Nåväl, allt ska väl in i fyrkantiga lådor som barnet med sin leksak, vad kan annars stackars människor göra med sin tid om man inte får kategorisera?

Mme de Sévigné. Bildkälla: Great thoughts treasury

Samtidigt, men i England, skrev vår mr Pepys sina dagböcker. Jag hoppas finna nöje i att jämföra de två.