Jag började läsa med stor nyfikenhet. Satt ute i solen med en kaffekopp och viftade förnöjsamt bort yrvakna flugor och småkryp. Men så kom ett avsnitt som jag reagerade på: en tolvårig flicka ska ta sig från stugan, där hennes "målsman" just dött, ner till staden och liftar med en lastbilschaufför. Naiv som hon är berättar hon att hon är tolv och just har fått sin menstruation och chauffören tar tillfället i akt att agera, han viker ner stolarna till en bädd och har samlag med henne där. Jag skriver just så eftersom det är så det beskrivs. Hon gör inte motstånd: "Jag har inte lust att göra motstånd." Hon är bara så aktiv som behövs för att samlaget ska ske smidigt: "Jag gjorde allt som chauffören ville." Hon är den chauffören har samlag med. Och hennes magont (som kom av menstruationen) försvinner genom detta samlag. Hon tycker att det är skönt med honom i hans lastbil. Hon är stolt, för nu är hon en stor flicka, som har fått mens och inte längre är oskuld. Det slår knut på min hjärna, den säger mig att här är något oerhört fel, men samtidigt också att här är den kvinnliga sexualiteten inte alls skamfylld. Men tolv år! I det svenska samhället är hon, oavsett menstruation, bara ett barn. Och i boken med, hon är bara ett barn, men i denna liksom i flera liknande avsnitt, är hon såsom en vuxen. Samlagen sker på männens villkor och med deras njutning i fokus. Hon får aldrig orgasm. Jag skulle gärna vilja veta hur Redonnet tänkt. Vad är det hon velat säga med dessa avsnitt?
Prosan är korthuggen, rätt avståndstagande. Jaget, Mélie, observerar och utför, men det stannar oftast vid detta. Känslor återges inte i större omfattning, det får man läsa sig till mellan raderna, och detta avstånd till känslorna skapar i sin tur ett avstånd till läsaren. Jag har svårt att identifiera mig med protagonisten när hon i mina ögon agerar och reagerar på ett underligt sätt. Men jag tror heller inte att det är tänkt att man ska identifiera sig med henne. Karaktärerna är brickor i ett större spel, ett formspel, ett idéspel. Cathy Jellenik återger Redonnet i Rewriting Rewriting: Marguerite Duras, Annie Ernaux, and Marie Redonnet (2007):
Each of [the] three narrators [of the triptych] is in a way a metaphor for the writer that I am: a writer trying to build a body of work upon the end of a literature [Splendid Hôtel], upon the lost utopia of a generation [Forever Valley], upon a society in crisis [Rose Mélie Rose] and at the same time upon a History that must be reinvented.
Intressant här är att Marie Redonnet inte hette så vid födseln (1948), utan tog namnet när hon började skriva. Hon ändrade då sitt patrilinjära Martine L'hostpitalier till matrilinjära Marie Redonnet. Jag ska nu börja på Splendid Hôtel, också det en tunn bok som säkert går att läsa på några timmar. Och sedan ska jag se om inte den tredje delen (eller eg. andra) går att få tag på, man har väl ändå inte bara översatt två av tre böcker i en trilogi? Med tanke på nedanstående citat från University of Nebraska press så verkar den rätt intressant.
In translator Jordan Stump's [den engelska översättaren, min anm.] words, these three novels, "unmistakably fit together, although they have neither characters nor setting in common. Redonnet sees the three novels as a triptych: each panel stands alone, and yet all coalesce to form a whole." Each is narrated by a different woman. Hôtel Splendid recounts the daily life of three sisters who live in a decrepit hotel on the edge of a swamp; Forever Valley is about a sixteen-year-old girl who works in a dance-hall and looks for the dead; Rose Mellie Rose is the story of another adolescent girl who assembles a photographic and written record of her life in the dying town of Ôat.
Redonnet. Jag har inte varit med om en författare som
varit så svår att hitta en bild på! Bildkälla: Minuit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar