Min fågel

Vad som än sker: den förödda världen
sjunker in i skymningen igen,
skogarna har en nattdryck i beredskap,
och från tornet som väktaren lämnade
blickar ugglans ögon, stadiga och lugna, hit ner.

Vad som än sker: du vet när tiden är här,
min fågel, du tar din slöja
och flyger genom dimman till mig.

Vi spanar i töcknet, som av pöbeln bebos.
Du följer min vink, stöter ut
och får fjädrar och päls att virvla -

Min isgrå kamrat på axeln, mitt vapen,
bestyckat med denna fjäder, mitt enda vapen!
Mitt enda smycke: slöjor och fjädrar från dig.

Om huden än hettar
i barrens dans under trädet
och den midjehöga busken
frestar mig med sina kryddiga blad,
om min hårlock än klyvs,
flyger och förgås av längtan efter fukt,
så får ändå stjärnan spillror att falla
i mitt hår.

När jag med röken som hjälm
åter inser vad som sker,
min fågel, mitt stöd i natten,
när jag flammar i natten
sprakar det i det dunkla förrådet,
och jag låter gnistor slå ut ur mig.

Om jag flammande förblir som jag är,
och av elden älskad,
tills kådan sipprar ur stammarna,
droppar i såren och varmt
spinner in världen,
(och om du så länsar mitt hjärta i natten,
min fågel i god tro och trohet!)
rör sig detta utkikstorn in mot ljuset,
som du blidkad,
underbart lugn, flygande når -
vad som än sker.



Ingeborg Bachmann