När jag är död, min kära,
sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
och om du vill det, glöm.
Jag märker inga skuggor
och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
kanhända glömmer jag.
---
When I am dead, my dearest,
Sing no sad songs for me;
Plant thou no roses at my head,
Nor shady cypress tree:
Be the green grass above me
With showers and dewdrops wet;
And if thou wilt, remember,
And if thou wilt, forget.
I shall not see the shadows,
I shall not feel the rain;
I shall not hear the nightingale
Sing on, as if in pain:
And dreaming through the twilight
That doth not rise nor set,
Haply I may remember,
And haply may forget.
Christina Rossetti, 1862
Virginia Woolf skriver om Rossetti i essän "Jag är Christina Rossetti", som finns med i essäsamlingen Böcker (2014). Woolfs poäng i den här essän är att biografier inte någonsin kan ge en sann bild av den person de porträtterar. Allt blir löjligt, subjektivt och fördomsfullt. Woolfs sarkasm och ironi gör mig ibland ledsen. Det är som om en gigantisk vägg är upprest mellan henne själv och läsaren. Hon är hela tiden på defensiven och förlöjligar allt för att påminna om poängen. Men hon säger en rimlig sak - säkert hennes egen åsikt - att man endast behöver läsa författarens verk för att få den rätta ingången. Jag har läst bloggare, som är av åsikten att Woolf fördömer Rossetti i den här essän, men själv kan jag inte se det. Hon förlöjligar, visst, men fördömer inte, snarare tvärtom. Men det är här det blir svårt - vad är Woolfs egen åsikt och vad är ironi? Hon menar att Rossetti har fått sin uppenbara begåvning av födseln, att Rossetti skriver utifrån intuition. Det är knepigt att avgöra huruvida Woolf menar att det är dåligt eller bra. En analys kan säga att Woolf ser upp till Rossetti för just detta. Men om så vore, kunde bara Woolf själv det erkänna. Här kommer ett citat från essän, som i mina ögon säger mer om författaren själv än dess tilltänka "offer":
Ty ni var sannerligen inte helgon alltigenom. Ni räckte lång näsa, ni pekade finger. Ni tog strid mot all form av humbug och förställning. Visst var ni blygsam men samtidigt kategorisk, säker på er begåvning, övertygad om er vision. En fast hand tuktade era rader, ett skarpt öga prövade dess musik. Ingenting menlöst, onyttigt, ovidkommande tyngde era sidor. Kort sagt, ni var en konstnär.
Christina målad av sin bror. Bildkälla: Gallimaufry
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar