En kväll i april sov hon redan vid halvsjutiden, utsträckt ovanpå lakanen, i underklänningen; hon låg med uppdragna knän, hennes kön var synligt. Det var mycket varmt i rummet. Jag började gråta för att det var min mor, samma kvinna som i min barndom. Hennes bröst var täckta av små blå vener.
Jag känner igen mycket från Skammen, samma raka prosa, världen där denna stolta och viljestarka kvinna, som inte kan ta sig ur sin låga sociala ställning i samhället, kämpar för sig och sin familj.
Båda hade samma drift att lyckas i livet men hans skräck inför den kamp som låg framför dem var större, liksom frestelsen att böja sig inför de villkor som var deras. Hos henne fanns övertygelsen att de inte hade något att förlora och att de borde göra allt för att klara sig, "kosta vad det kosta ville". Stolt över att vara arbeterska men inte till den grad att hon tänkte förbli det, drömde hon ständigt om det enda äventyr som hon tyckte var henne värdigt: att skaffa sig en livsmedelsaffär. Han följde henne, hon var den sociala viljan i deras tvåsamhet.
En intressant iakttagelse kring Ernaux och översättningar är hennes två böcker om sin far och sin mor. Boken om fadern heter La place ("Platsen") på franska men Min far på svenska. Och boken om modern heter Une femme ("En kvinna") på franska men Kvinnan på svenska. Varför har man valt att ändra på titlarna?
Bildkälla: Fagus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar