Breven

Jag har kommit halvvägs i Mme de Sévignés brev och kan endast beklaga det faktum att man gjort ett urval. Hur ska jag kunna ta ställning till dotterns eftermäle så här? Det går inte. Jag skrev tidigare att jag skulle jämföra de Sévignés verk med Pepys, på grund av att de levde under och skrev under samma tidsperiod, och det kan jag förvisso fortfarande - de är som natt och dag. Och inte undra på det. Det som är liknande är 1600-talets matsmältning, vilket verkar ha varit noll och intet oavsett om man bodde i London eller Paris. Åderlåtning i Frankrike och laxering i England, det var melodin för att undvika döden. Intressant är också att båda levde i närheten av de kungliga hoven, inte mitt i, utan i närheten, så författarna lever inte under ständigt hot om onåd hos monarken, vilket ger dem lagom avstånd att iaktta ifrån. Kanske ger det dem också tid, ty de håller denna sin plats länge. Apropå döden så skriver de Sévigné så här (till sin dotter, mars 1672):

Du frågar, kära barn, om jag fortfarande älskar livet. Jag medger att det berett mig svidande sorger, men min avsmak för döden är ännu större. Jag är så olycklig över att allt skall ta slut med den att jag inte skulle begära bättre än att få företa resan i motsatt riktning. Jag har invecklats i något som gör mig förvirrad. Jag har satts in i livet utan att vara tillfrågad. Jag måste lämna det, vilket gör mig djupt nedslagen. Och hur skall jag lämna det? Var? Genom vilken port? Vid vilken tidpunkt? I vilken sinnesstämning? Måste jag utstå tusen sinom tusen kval och dö i förtvivlan? Kommer jag att yra? Kommer jag att dö vid en olyckshändelse? På vilken fot kommer jag att stå med Vår Herre? Vad kan jag bjuda honom? Kommer fruktan och den bittra nödvändigheten att leda mig till honom? Kommer jag inte att kunna känna annat än fruktan? Vad kan jag hoppas? Är jag värdig paradiset? Är jag mogen för helvetet? Vilket val, vilken förlägenhet! Intet är dåraktigare än att förlita sig på det ovissa, men intet heller naturligare, och ingenting är lättfattligare än det dumma liv jag lever. Jag fördjupar mig i dessa tankar och jag finner döden så fruktansvärd att jag snarast hatar livet för att det slutar där än för de törnen som legat på min väg. Du menar då att jag aspirerar på evigt liv. Ingalunda. Men hade jag frågats till råds skulle jag bett om att få dö i min ammas armar. Det hade besparat mig många tråkigheter och jag hade hastigt och lustigt förpassats till paradiset. Nog om detta.

Ibland känner jag av hennes klasstillhörighet och dess leda. Men man kan inte annat än känna igen vår tids dödsångest och frågorna är samma i alla tider.