Kan själv

Jag är en bit in i Varieté av Colette. Hon skriver verkligt flyhänt. Om jag inte hade vetat bättre hade jag trott att en av varietékaraktärerna var efter Edith Piaf, men Colette skrev boken 1910 och Piaf föddes 1915, så det är en omöjlighet som heter duga.

Dagarna går. Det har inte kommit någonting nytt i mitt liv utom en tålmodig man som förföljer mig.
   Vi har passerat jul och nyår - en upphetsad afton som vände upp och ner på hela etablissemanget. Publiken som var åtskilligt berusad väsnades unisont, den paljettprydda parketten kastade mandariner och tjugosouscigarrer upp till läktarna; Jadin som var berusad redan efter lunchen tappade tråden i sin visa och dansade en vild cancan på scenen med kjolen lyft över sina genomskinliga nätstrumpor och en lång hårman slängande efter ryggen... En lyckad kväll då chefen [en mycket bestämd kvinna] satt i biljettluckan och inkasserade furstliga summor med ett öga på de smetiga glasen som hopade sig på de små borden som är fästa vid stolsryggarna...

Denna "tålmodiga man" visar sig kunna väcka mer hos huvudpersonen än vad hon tänkt sig. Vi får se hur det hela artar sig. Jag börjar misstänka att det inte kommer att gå så bra för henne. Tyvärr, måste jag säga, eftersom hon har väckt min sympati. Hon vill vara fri, fri från kärlek och fastlåsning i äktenskap - alltså en rätt modern kvinna som vill och kan ta vara på sig själv. Och mannen råkar fälla några kommentarer om att hon är "fast"...

Dressing room in the Folies Bergère via Early visual media

Au revoir, madame!

Slut på boken med de Sévignés brev. Det är allt tråkigt när en underhållande bok ska tillbaka till biblioteket. Det är också tråkigt när en bok inte går att få tag på att köpa. Och jag är inte den som snor böcker från biblioteket och har "råkat tappa bort den". Nej, det blir att gråta en skvätt. Och såklart uppmuntra vem det än kan vara som är översättare från franska, att översätta fler brev och ge ut dem igen!

Mme de Sévigné via Passion genealogie et histoires normandes

Ja, vi ser att du är nedstämd och tycker också att det är tråkigt att du lämnar oss! Eller är du bara uttråkad av besöket...?

PS. Det är mamman själv som ger öknamnet "lantlolla" till dottern. Kan det vara det som fastnat hos utgivaren? DS.

Det är barockt!

Hoppsan, gårdagen bara försvann i regnet. Så kan det gå när inte haspen är på. Klassisk förmiddag spelar här en mycket intressant och vacker svit av Dobrinka Tabakova. Hon är bara 35 år gammal. P2 skriver:

Hon har skrivit en svit i gammal stil, och det är en fantasi om hur livet kunde vara på Jean-Philippe Rameaus tid. Det är han som inspirerat henne.

Så här berättar hon:

Det handlar i stort sett om det dagliga livet i ett aristokrathus under 1700-talet, förmodligen ett franskt hus, och berör alla dom känslor som uppstår under den här dagen. Fanfarer och jakt, romantik i trädgården och förbipasserandes berättelser och småprat. Så, det jag gör är helt enkelt att beskriva den här fantasivärlden och jag försöker göra bilderna så tydliga som jag bara kan, med anspelningar direkt tillbaka till Rameau.

Dobrinka Tabakova: Svit i gammal stil (2006). Solister: Maxim Rysanov, violin och dirigent, Vaiva Eidukaityte-Storastiene, cembalo. Litauiska kammarorkestern. ECM 2239.

Tabakova föddes 1980. Rameau föddes nästan exakt 300 år tidigare, 1683.

Härligt att se en kvinnlig tonsättare. Eftersom jag håller på med Mme de Sévignés brev (skrevs ca 1671-1690) passar musiken väldigt bra. Hon har nu nämnt lavemangen, och också att dricka brunn i Vichy.

Idag på morgonen har jag börjat dricka brunn. Ack min vän, vad det smakade elakt. Jag var och hämtade stiftsfrun som inte alls bor hos Madame de Brissac. Klockan sex beger man sig till brunnen, där alla mangrant infunnit sig. Man dricker och man grimaserar. Ty kan Du tänka Dig, vattnet kokar och har en otäck smak av salpeter. Man vänder om, man går, man kommer, man promenerar, man hör mässan, man låter sitt vatten, man diskutetar i all förtrolighet hur man gör det. Det samtalsämnet räcker ända till middag.

Smakar vichyvatten så här idag? Nej, och det är väl heller inte vatten från brunnen man dricker, åtminstone inte bara. När någon nämner vichy för mig tänker jag faktiskt först och främst på Vichy-regimen, som under andra världskriget lierade sig med den tyska regimen. Usch, nej nu fortsätter vi istället den fantastiska fredagen med musik och brev och tänker inte mera på sådant.

En annan despotisk regim. Louis XIV med familj via Wikimedia

 

Breven

Jag har kommit halvvägs i Mme de Sévignés brev och kan endast beklaga det faktum att man gjort ett urval. Hur ska jag kunna ta ställning till dotterns eftermäle så här? Det går inte. Jag skrev tidigare att jag skulle jämföra de Sévignés verk med Pepys, på grund av att de levde under och skrev under samma tidsperiod, och det kan jag förvisso fortfarande - de är som natt och dag. Och inte undra på det. Det som är liknande är 1600-talets matsmältning, vilket verkar ha varit noll och intet oavsett om man bodde i London eller Paris. Åderlåtning i Frankrike och laxering i England, det var melodin för att undvika döden. Intressant är också att båda levde i närheten av de kungliga hoven, inte mitt i, utan i närheten, så författarna lever inte under ständigt hot om onåd hos monarken, vilket ger dem lagom avstånd att iaktta ifrån. Kanske ger det dem också tid, ty de håller denna sin plats länge. Apropå döden så skriver de Sévigné så här (till sin dotter, mars 1672):

Du frågar, kära barn, om jag fortfarande älskar livet. Jag medger att det berett mig svidande sorger, men min avsmak för döden är ännu större. Jag är så olycklig över att allt skall ta slut med den att jag inte skulle begära bättre än att få företa resan i motsatt riktning. Jag har invecklats i något som gör mig förvirrad. Jag har satts in i livet utan att vara tillfrågad. Jag måste lämna det, vilket gör mig djupt nedslagen. Och hur skall jag lämna det? Var? Genom vilken port? Vid vilken tidpunkt? I vilken sinnesstämning? Måste jag utstå tusen sinom tusen kval och dö i förtvivlan? Kommer jag att yra? Kommer jag att dö vid en olyckshändelse? På vilken fot kommer jag att stå med Vår Herre? Vad kan jag bjuda honom? Kommer fruktan och den bittra nödvändigheten att leda mig till honom? Kommer jag inte att kunna känna annat än fruktan? Vad kan jag hoppas? Är jag värdig paradiset? Är jag mogen för helvetet? Vilket val, vilken förlägenhet! Intet är dåraktigare än att förlita sig på det ovissa, men intet heller naturligare, och ingenting är lättfattligare än det dumma liv jag lever. Jag fördjupar mig i dessa tankar och jag finner döden så fruktansvärd att jag snarast hatar livet för att det slutar där än för de törnen som legat på min väg. Du menar då att jag aspirerar på evigt liv. Ingalunda. Men hade jag frågats till råds skulle jag bett om att få dö i min ammas armar. Det hade besparat mig många tråkigheter och jag hade hastigt och lustigt förpassats till paradiset. Nog om detta.

Ibland känner jag av hennes klasstillhörighet och dess leda. Men man kan inte annat än känna igen vår tids dödsångest och frågorna är samma i alla tider.

Monsieur

En karaktär jag fullkomligen älskar är Hercule Poirot i Agatha Christies litterära värld. Jag samlar på hennes verk på svenska och har kommit så långt att jag mycket sällan hittar något second hand. Och jag avgudar David Suchet, som spelar Poirot med briljans. Vad ska vi göra när han inte längre finns? Alla Poirots små egenheter får mig att skratta, för jag ser mig själv i honom (vem gör inte det förresten). Skillnaden mellan oss (förutom "the little grey cells" (med en outrageous belgian accent)) är att medan jag tänker att jag är underlig och alla andra normala, så är hans perspektiv det motsatta - och med sådan självklarhet. Underbart!

David Suchet som Poirot. Bildkälla: Pinterest

Poirot pratar om sig själv i tredje person likt Marguerite Duras. I söndags såg jag ett avsnitt där han förklarar fenomenet med att han genom att göra detta kan hålla ett sunt avstånd till sitt eget snille, hah!

Två tips

På bokcirklar.se, som är en site med diverse bokcirklar och bokprat, finns det nu en ny bokcirkel för Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector, så om du är intresserad av den, gå med!

Om du inte redan har sett den - kolla in Elin Lucassis blogg RIT - Elin Lucassi med massor av coola seriestrippar. (Jag har tillbringat timmar där...)

Snö och slask invaderade för övrigt vår landsända i helgen, usch! Vi vill ha tillbaka våren. Jag är också väldigt sen med Resan ut, som inte alls fångar mig som jag hade hoppats.

Hen iakttar dig.

Fredag!

Ah, så är det äntligen fredag och Rendezvous i P2. Härligt att laga mat till den musiken. Jag fick boken med Madame de Sévignés  brev idag och har börjat läsa, men än så länge har bara några sidor hunnits med. De flesta böcker som refererar till henne har utdrag ur samma brev, så det ska bli roligt att läsa de andra också, för att få en jämnare bild. I förordet till den här boken (med ett urval brev) beskrivs åter igen dottern som en helt värdelös människa, fastän man i meningen innan fastställt att det är omöjligt att teckna ett porträtt av henne! Say no more, say no more...

Mer musique

I förrgår köpte jag några skivor på Bengans. Bland annat en samling med franska sånger, Je me souviens d'une chanson. Och i den samlingen finns en skiva med Juliette Gréco, denna franska sångerska, som verkligen ser ut som en urfransyska med sin dödliga kajal (ajajaj nu kommer fördomarna fram) och sjunger som en också, underbart! Gréco har också medverkat i filmer och skrivit en självbiografi. Jag märkte att de sånger som fanns på skivan inte var de mest berömda, men om man kollar runt på YouTube så finns det en sångskatt att finna. Jag gillar t.ex. Sous le ciel de Paris väldigt mycket. Jag önskar att Rendezvous i P2 skulle spela fler av dessa franska amazoner som sjunger så mörkt och vackert. Ja, det är nog en av anledningarna till att jag tycker om äldre musik, sångarna skriker inte - som idag - utan sjunger. Och sångerskorna sjunger mörkt, vilket är ovanligt idag, om man tittar på dem som spelas mest i radio.

Juliette Gréco. Bildkälla: Chiara Samugheo

Nog är jag lite av en frankofil, men det måste man väl få vara. En i raden bara.


Ces mots chargés de romance
Comme un matin qui sourit
C'est un amour qui commence
Dans le printemps de Paris

Malfunction

Nu blev jag glad. Jag såg att en cd jag lämnat tillbaka på biblioteket fortfarande stod som lånad. Det hade alltså blivit något problem med tillbakalämningen på automaten. Vad orolig jag blev, för man brukar ju oftast inte bli trodd när sådana saker händer. Men bibliotekarien jag talade med på telefon sa direkt: "Det fixar vi!" Och så gick det så bra. Vad skönt när det är så. Ros till dig, bibliotekarie!

En automat bland många. Bildkälla: Chalmers

Min fågel

Vad som än sker: den förödda världen
sjunker in i skymningen igen,
skogarna har en nattdryck i beredskap,
och från tornet som väktaren lämnade
blickar ugglans ögon, stadiga och lugna, hit ner.

Vad som än sker: du vet när tiden är här,
min fågel, du tar din slöja
och flyger genom dimman till mig.

Vi spanar i töcknet, som av pöbeln bebos.
Du följer min vink, stöter ut
och får fjädrar och päls att virvla -

Min isgrå kamrat på axeln, mitt vapen,
bestyckat med denna fjäder, mitt enda vapen!
Mitt enda smycke: slöjor och fjädrar från dig.

Om huden än hettar
i barrens dans under trädet
och den midjehöga busken
frestar mig med sina kryddiga blad,
om min hårlock än klyvs,
flyger och förgås av längtan efter fukt,
så får ändå stjärnan spillror att falla
i mitt hår.

När jag med röken som hjälm
åter inser vad som sker,
min fågel, mitt stöd i natten,
när jag flammar i natten
sprakar det i det dunkla förrådet,
och jag låter gnistor slå ut ur mig.

Om jag flammande förblir som jag är,
och av elden älskad,
tills kådan sipprar ur stammarna,
droppar i såren och varmt
spinner in världen,
(och om du så länsar mitt hjärta i natten,
min fågel i god tro och trohet!)
rör sig detta utkikstorn in mot ljuset,
som du blidkad,
underbart lugn, flygande når -
vad som än sker.



Ingeborg Bachmann

Annies far

Jag hittade plötsligt Min far av Annie Ernaux på en någorlunda närbelägen bibbla. Den påminner i hög grad om hennes Kvinnan, som handlar om modern. Berättelserna är till viss del desamma, men med flyttat fokus. Det som omtalas i Skammen är inte medtaget, även om Ernaux nämner faderns plötsliga ursinnesutbrott. Som i de andra böckerna är klassperspektivet viktigt. Det genomsyrar hela berättelsen och är utgångspunkten för skriften; Ernaux bytte klass som vuxen och verkar inte ha hämtat sig från det. Hon skäms för det, hon verkar som vuxen skämmas för les bourgeois lika mycket som hon som ung skämdes för sina föräldrars klasstillhörighet. Man ska verkligen läsa alla tre böcker, tycker jag, för de kompletterar varandra, även om man känner igen väldigt mycket dem emellan.

Blä

Jo... det verkar som om man visst bara har översatt två av tre böcker i en serie. Det är det dummaste jag sett på länge!

Splendid Hôtel

Marie Redonnet skriver på försättsbladet till Splendid Hôtel en rad ur denna första del av diktsviten Illuminations av Arthur Rimbaud:

 

 

After the Flood

 

(Illuminations I: Après le Déluge) 

 

As soon as the idea of the Flood was finished, a hare halted in the clover and the trembling flower bells, and said its prayer to the rainbow through the spider’s web.

     Oh! The precious stones that hid, – the flowers that gazed around them.

      In the soiled main street stalls were set, they hauled the boats down to the sea rising in layers as in the old prints.

      Blood flowed, at Blue-beard’s house – in the abattoirs in the circuses where God’s promise whitened the windows. Blood and milk flowed.

      The beavers built. The coffee cups steamed in the bars.

      In the big greenhouse that was still streaming, the children in mourning looked at the marvellous pictures.

      A door banged, and, on the village-green, the child waved his arms, understood by the cocks and weathervanes of bell-towers everywhere, under the bursting shower.

      Madame *** installed a piano in the Alps. The Mass and first communions were celebrated at the hundred thousand altars of the cathedral.

      Caravans departed. And the Hotel Splendide was built in the chaos of ice and polar night.

      Since then, the Moon’s heard jackals howling among the deserts of thyme – and pastoral poems in wooden shoes grumbling in the orchard. Then, in the burgeoning violet forest, Eucharis told me it was spring.

Rise, pond: – Foam, roll over the bridge and under the trees: – black drapes and organs – thunder and lightning rise and roll: – Waters and sadness rise and raise the Floods again.

      Because since they abated – oh, the precious stones burying themselves and the opened flowers! – It’s wearisome! And the Queen, the Sorceress who lights her fire in the pot of earth, will never tell us what she knows, and what we are ignorant of.

 

 

Dikten tagen från Poetry in translation.

 

Du kan säkert gissa vilken rad det är. Läs gärna hela sviten, den finns på ovanstående länk på engelska. Det finns dock flera översättningar och jag tar inget ansvar för att ha valt en bättre eller sämre. Det intressanta är självklart varför Redonnet valt just denna rad. Vad säger den oss i relation till romanen? Jag funderar på både den första och andra meningen i raden. "Caravans departed." För mig står det för avfolkning eller att ett samhälle dött ut av olika orsaker. "And the Hotel Splendide was built in the chaos of ice and polar night." Meningen får mig att tänka på berättarens - den äldsta systern av tre, som ärvt hotellet - mormor, den förra ägaren. Jaget ärar henne med: "Inget annat träsk i grannskapet har ett hotell. Tack vare mormors driftighet byggdes Splendid här." Här är ett träsk i utkanten av ingenstans, man vill bygga järnväg där, men träsket låter ingen människa sätta sig på det. Det sväljer allt med hull och hår, även mormoderns grav. Det enda som står (någorlunda) kvar är hotellet, som verkar ha byggts på den enda fast marken i träsket. Och jaget hyllar mormodern även för detta. I slutet täcks hela träsket med snö och is och då står ju hela bilden där - "in the chaos of ice and polar night".

Jag vill igen återkomma till University of Nebraska press, som skriver (Stump är den engelska översättaren):

 

Redonnet's novels have been compared to those of Annie Ernaux, Alain Robbe-Grillet, and Samuel Beckett. She has since acknowledged the crucial influence which Beckett's work has had upon her literary work. And yet she is also notably different from the great master of modern literature. "Where Beckett's characters slide almost inevitably toward extinction, resignation, and silence," Stump points out, "Redonnet's display a force for life and creation that borders on the triumphant. . . . [They] retain even in the darkest situations a remarkable persistence, openness, and above all hope, a hope that may well be, however unspectacularly, repaid in the end."

Och det är så mitt i prick! Jaget får stå ut med oräkneliga plågor och olyckor (men ibland undrar man hur det egentligen är, eftersom allt bara ses med en persons ögon) och lyckas ändå uppbringa ett hopp, som står sig hela boken igenom. Hon gnetar och stretar på, fast övertygad om hotellets fantastiska läge och gästfrihet, och önskar sig så hett gäster som uppskattar hennes mödor och inte klagar på toaletterna eller ohyran. Hotellet lyser som en fyr i slutscenen, ut över sumpmarken: "en enastående utsikt". Träsket och dess hotell står kvar, magiska i sitt förfall.

 

Om man ska jämföra Rose Mélie Rose och Splendid Hôtel, så tänker jag i första hand på översvämningar. Och man kan först och främst titta på namnet på Rimbauds dikt ovan: "After the flood". Träsket i Splendid Hôtel stiger då och då, svämmar över, bäddar in hotellträdgården i vatten och gyttja och för med sig den ena sjukdomen efter den andra. I Rose Mélie Rose svämmar strandsjön över och folk måste flytta till obebodda hus i en annan del av den avbefolkade staden. "Det obebyggda området börjar precis på andra sidan om boulevarden. Det måste regna mycket i Oat. Ena änden av det obebyggda området ligger under vatten." och senare i boken: "Fiskarna [som måste flytta] säger att de aldrig har sett en liknande översvämning. Det obebodda området existerar inte längre sedan det las under vatten. Det obebyggda området är numera en del av strandsjön." Till slut ringar strandsjön nästa in staden. Det finns en apokalyptisk känsla i båda böckerna, som starkt påminner om Rimbauds dikt. Naturen ger och tar, obönhörligt måste människorna finna sig i sitt öde. De kämpar på i sitt öde och någonstans lyckas de också vara en del av naturen, mer än andra människor i böckerna, som kämpar mot naturens gång, mot sitt öde och som nesligen går under, fysiskt och psykiskt. Redonnets hjältinnor arbetar med, inte mot. Och därmed har de vunnit. 

 

 

Av Josef Váchal via Weird science

Marie Mélie

Jaha, så jag började såklart läsa sista delen i en trilogi bestående av Splendid Hôtel (utkom på franska 1986), Forever Valley (1987) och Rose Mélie Rose (1987). Fick för övrigt bara tag i den första och sista, så jag hade ändå inte kunnat läsa dem i rätt ordning.

Jag började läsa med stor nyfikenhet. Satt ute i solen med en kaffekopp och viftade förnöjsamt bort yrvakna flugor och småkryp. Men så kom ett avsnitt som jag reagerade på: en tolvårig flicka ska ta sig från stugan, där hennes "målsman" just dött, ner till staden och liftar med en lastbilschaufför. Naiv som hon är berättar hon att hon är tolv och just har fått sin menstruation och chauffören tar tillfället i akt att agera, han viker ner stolarna till en bädd och har samlag med henne där. Jag skriver just så eftersom det är så det beskrivs. Hon gör inte motstånd: "Jag har inte lust att göra motstånd." Hon är bara så aktiv som behövs för att samlaget ska ske smidigt: "Jag gjorde allt som chauffören ville." Hon är den chauffören har samlag med. Och hennes magont (som kom av menstruationen) försvinner genom detta samlag. Hon tycker att det är skönt med honom i hans lastbil. Hon är stolt, för nu är hon en stor flicka, som har fått mens och inte längre är oskuld. Det slår knut på min hjärna, den säger mig att här är något oerhört fel, men samtidigt också att här är den kvinnliga sexualiteten inte alls skamfylld. Men tolv år! I det svenska samhället är hon, oavsett menstruation, bara ett barn. Och i boken med, hon är bara ett barn, men i denna liksom i flera liknande avsnitt, är hon såsom en vuxen. Samlagen sker på männens villkor och med deras njutning i fokus. Hon får aldrig orgasm. Jag skulle gärna vilja veta hur Redonnet tänkt. Vad är det hon velat säga med dessa avsnitt?

Prosan är korthuggen, rätt avståndstagande. Jaget, Mélie, observerar och utför, men det stannar oftast vid detta. Känslor återges inte i större omfattning, det får man läsa sig till mellan raderna, och detta avstånd till känslorna skapar i sin tur ett avstånd till läsaren. Jag har svårt att identifiera mig med protagonisten när hon i mina ögon agerar och reagerar på ett underligt sätt. Men jag tror heller inte att det är tänkt att man ska identifiera sig med henne. Karaktärerna är brickor i ett större spel, ett formspel, ett idéspel. Cathy Jellenik återger Redonnet i Rewriting Rewriting: Marguerite Duras, Annie Ernaux, and Marie Redonnet (2007):

Each of [the] three narrators [of the triptych] is in a way a metaphor for the writer that I am: a writer trying to build a body of work upon the end of a literature [Splendid Hôtel], upon the lost utopia of a generation [Forever Valley], upon a society in crisis [Rose Mélie Rose] and at the same time upon a History that must be reinvented.

Intressant här är att Marie Redonnet inte hette så vid födseln (1948), utan tog namnet när hon började skriva. Hon ändrade då sitt patrilinjära Martine L'hostpitalier till matrilinjära Marie Redonnet. Jag ska nu börja på Splendid Hôtel, också det en tunn bok som säkert går att läsa på några timmar. Och sedan ska jag se om inte den tredje delen (eller eg. andra) går att få tag på, man har väl ändå inte bara översatt två av tre böcker i en trilogi? Med tanke på nedanstående citat från University of Nebraska press så verkar den rätt intressant.

In translator Jordan Stump's [den engelska översättaren, min anm.] words, these three novels, "unmistakably fit together, although they have neither characters nor setting in common. Redonnet sees the three novels as a triptych: each panel stands alone, and yet all coalesce to form a whole." Each is narrated by a different woman. Hôtel Splendid recounts the daily life of three sisters who live in a decrepit hotel on the edge of a swamp; Forever Valley is about a sixteen-year-old girl who works in a dance-hall and looks for the dead; Rose Mellie Rose is the story of another adolescent girl who assembles a photographic and written record of her life in the dying town of Ôat.

Redonnet. Jag har inte varit med om en författare som

varit så svår att hitta en bild på! Bildkälla: Minuit

 

Colette

Jag är fast besluten att ta mig an Colette. Har ingen aning om vad det kommer att ge mig, men med tanke på det utdrag jag just läste kan det bli alldeles underbart. Tiden får utvisa. De böcker jag har fått tag på är Kattan (La chatte utkom på franska 1933) och en samlingsvolym med Varieté (La vagabonde 1910), Mitsou (1919) och Chéri (1920). 

Sidonie-Gabrielle Colette föddes 1873 i Bourgogne, Frankrike. Hon kom att bli varietéstjärna i Paris och berömd författarinna. En av de mest kända böckerna är just Chéri från 1920, som blivit både film och teater. Jag såg en uppsättning i Stockholm härom året. Bra eller inte, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Bildkälla: My artprints

Colette har varit (och kanske är) betraktad med misstro i Sverige. Själv har jag stött på hennes namn i samband med nedsättande tongångar om "romaner" och "lössläppthet". Men i Frankrike fick hon flera utmärkelser och blev också invald i och senare president av Adadémie Goncourt. Så med all heder bör hon läsas utifrån ett annat perspektiv än det jag invaggats i. Det är verkligen vederstyggligt, dessa fördomar som man växer in i och tar över som om de vore de vackraste kappor.

Marie de Rabutin Chantal de Sévigné

Vad många texter det finns, som inte är översatta till svenska! Intressanta författarinnor, böcker, brev och essäer rasslar förbi en i hög fart och här och där försöker man snappa åt sig något, bara för att finna att det inte finns tillgängligt. Jag gör mina stackars bibliotekarier mycket upprörda, kan jag tänka, som hela tiden - bara för mitt eget höga nöjes skull - vill fjärrlåna den ena boken efter den andra. Men varför ska man inte som vilken annan medborgare som helst få inhämta den kunskap man själv vill ha? Inget schema säger mig att jag ska läsa den eller den boken, ingen litteraturlista (hur ska man veta vad som finns på diverse litteraturlistor förresten) pekar ut en viss utgåva, ändå vill jag läsa den!

Jag har, medveten om min förbrytelse, beställt Madame de Sévignés brev i urval och översättning av Stig Ahlgren från 1948 (!). Vi får se om man samtycker. Arne Melberg skriver i SvD 2010:

Madame de Sévignés [1626-1696, min anm.] sociala miljö var den franska överklassen, särskilt den hon träffade i olika berömda salonger i Marais-kvarteren i Paris, där hon föddes och bodde på olika adresser, sist på Hôtel Carnavalet som nu är stadsmuseum. Hon inledde detta societetsliv redan som gift och fortsatte som ung, vacker och spirituell änka i de salonger man förknippar med madame de Rambouillet, madame de Scudéry, madame de Lavardin. Det handlade om en salongskultur som utvecklades i utkanten av den hovkultur som sköt fart när den karismatiske och allsmäktige Ludvig XIV på 1670-talet började bygga upp sitt Versailles. Salongskulturen kunde rentav vara en fristad undan den mer ”officiella” och strikt reglerade hovkulturen. I salongen ägnade man sig åt konversation om liv och litteratur och madame de Sévigné kunde träna upp sin formuleringsförmåga i samtal med tidens ledande författare: La Rochefoucauld, Racine, Boileau, madame de Scudéry, madame de Lafayette (som också blev en livslång väninna).

Man menar att hennes brev har blivit så berömda för att hon kunnat göra dem mästerligt underhållande, kvicka och pricksäkra i förhållande till intriger och skandaler i Frankrikes högre kretsar kring Ludvig XIV. På den tiden var censuren hård mot utgivning och tidningar och brev blev därför viktiga. Mme de Sévigné blev tidigt änka och skrev de flesta av breven till sin dotter, som flyttade till Provence när hon gift sig. 

Mme de Sévigné. Bildkälla: Saxon Henry

På Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns artikeln Brevet - en genre för kvinnor för den som vill läsa mer om brevskrivandets konst. "Privatbrevet som halvoffentlig estetisk-litterär genre är inget nytt för 1700-talet. I Europa hade det skrivits privatbrev ända sedan antiken. Genren var högt utvecklad under romartiden, och dess främsta representanter ansågs under renässansen vara Cicero och Plinius, vilkas naturliga vardagsspråk efterliknades med skiftande resultat." Man började efter de Sévigné se brevskrivandet som kvinnans genre, eftersom kvinnans natur - livlig och impulsiv - var som klippt och skuren för det. Nåväl, allt ska väl in i fyrkantiga lådor som barnet med sin leksak, vad kan annars stackars människor göra med sin tid om man inte får kategorisera?

Mme de Sévigné. Bildkälla: Great thoughts treasury

Samtidigt, men i England, skrev vår mr Pepys sina dagböcker. Jag hoppas finna nöje i att jämföra de två.

Madonnan och horan

 

Ack, vilka svårigheter har inte detta gett oss. Bildkälla: Udayton

Såningsmannen (L'homme semence)

Jag hittade en liten juvel i fredags. Skimrande likt pärlemor öppnade sig den lilla boken för mig, sprängfylld med kropp och kvinnlig sexualitet, den som man varit så rädd för under århundraden. Det handlar om fruktbarhet och hur en grupp kvinnor inget hellre vill än att det ska komma en man till dem, de som inte sett en på två år. Kroppens cykler och behov är här större än något annat. Berättelsen får ytterligare kontur av att kvinnorna och barnen i byn inte vet om det finns några andra överlevande runtomkring dem. När gendarmerna under Napoleon fört bort alla män, bereder sig kvinnorna på att kejsardömets väktare ska komma tillbaka för att straffa dem också. Men de kommer aldrig. "Ingen kom, som om vanära hade dragits över vårt lilla samhälle, som om vi vore pestsmittade och låg svepta i karantänens dimma, dolda för resten av världen."

Violette Ailhaud (1835–1925) är sjutton år och nyförälskad när hennes provensalska hemby 1852 brutalt berövas alla sina män i repressionen som följer på det republikanska upproret i december 1851. De två följande åren lever byns kvinnor totalt isolerade från omvärlden, i förtvivlad väntan på att männen ska återvända. För att släktets fortbestånd ska säkras svär de en ed att den förste man som dyker upp ska bli deras gemensamme älskare. Långt senare nedtecknar den då åttiofyraåriga före detta lärarinnan Violette Ailhaud sina minnen av denna för henne och hennes medsystrar omvälvande tid. Violette Ailhaud avled vid 90 års ålder 1925. Såningsmannen gavs ut i Frankrike första gången 2007 och har sedan dess vunnit en hängiven och ständigt växande läsekrets runtom i landet. Den har bland annat framförts som teater och dans, givits ut som ljudbok och tecknad serie och 2015 kommer Såningsmannen upp på de franska biodukarna. Berättelsen om den kringvandrande hovslagaren som skänkte nytt liv åt kvinnobyn uppe i bergen har fått stor uppmärksamhet också i andra länder.

Jag skulle gärna se den filmen! Hoppas att den kommer till Sverige. Jag tycker väldigt mycket om den här boken, för den ger en så självklar bild av kvinnans sexualitet. Inget fördöms eller beskrivs som underligt, det vi tyvärr är vana vid. Sexualiteten kopplas också till den provencalska topografin kring byn. Ailhaud älskade sin by, det märks av den sinnliga beskrivningen av den. Och hon för fram ett speciellt berg, Lure, som i hennes ögon liknar en manshand, "narig av sol, vind och arbete". Och hon fortsätter: "På kvällarna, då mistralen [en vind] har berusat oss hela dagen långt mer än vårt vin, kommer handen så nära att jag tycker mig känna hur den lägger sig på min tomma, brännheta mage. Jag drömmer att den brer ut sig mot mina brösts vulkaner och mitt skötes källa." Beskrivningen av den unga kvinnans onani är mycket vacker och pulserar, liksom författarens övriga ord, av liv. Och när en man äntligen kommer - den som man i byn kommit överens om att dela på - kommer också en kärlek. Men kärleken blir aldrig hård eller svartsjuk, aldrig destruktiv eller sorglig, utan bara som den är. När mannen ska resa vidare går livet vidare. "Det hade varit hårt och härligt, och så skulle det förbli." Läs boken nu!

Recensioner finns t.ex. i Sydsvenskan och i Litteraturmagazinet.

Montagne de Lure. Bildkälla: Visorando

Sång

När jag är död, min kära,
    sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
    och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
    med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
    och om du vill det, glöm.

Jag märker inga skuggor
    och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
    som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
    som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
    kanhända glömmer jag.

---

When I am dead, my dearest,
     Sing no sad songs for me;
Plant thou no roses at my head,
     Nor shady cypress tree:
Be the green grass above me
     With showers and dewdrops wet;
And if thou wilt, remember,
     And if thou wilt, forget.

I shall not see the shadows,
     I shall not feel the rain;
I shall not hear the nightingale
     Sing on, as if in pain:
And dreaming through the twilight
     That doth not rise nor set,
Haply I may remember,
     And haply may forget.

 

Christina Rossetti, 1862

Virginia Woolf skriver om Rossetti i essän "Jag är Christina Rossetti", som finns med i essäsamlingen Böcker (2014). Woolfs poäng i den här essän är att biografier inte någonsin kan ge en sann bild av den person de porträtterar. Allt blir löjligt, subjektivt och fördomsfullt. Woolfs sarkasm och ironi gör mig ibland ledsen. Det är som om en gigantisk vägg är upprest mellan henne själv och läsaren. Hon är hela tiden på defensiven och förlöjligar allt för att påminna om poängen. Men hon säger en rimlig sak - säkert hennes egen åsikt - att man endast behöver läsa författarens verk för att få den rätta ingången. Jag har läst bloggare, som är av åsikten att Woolf fördömer Rossetti i den här essän, men själv kan jag inte se det. Hon förlöjligar, visst, men fördömer inte, snarare tvärtom. Men det är här det blir svårt - vad är Woolfs egen åsikt och vad är ironi? Hon menar att Rossetti har fått sin uppenbara begåvning av födseln, att Rossetti skriver utifrån intuition. Det är knepigt att avgöra huruvida Woolf menar att det är dåligt eller bra. En analys kan säga att Woolf ser upp till Rossetti för just detta. Men om så vore, kunde bara Woolf själv det erkänna. Här kommer ett citat från essän, som i mina ögon säger mer om författaren själv än dess tilltänka "offer":

Ty ni var sannerligen inte helgon alltigenom. Ni räckte lång näsa, ni pekade finger. Ni tog strid mot all form av humbug och förställning. Visst var ni blygsam men samtidigt kategorisk, säker på er begåvning, övertygad om er vision. En fast hand tuktade era rader, ett skarpt öga prövade dess musik. Ingenting menlöst, onyttigt, ovidkommande tyngde era sidor. Kort sagt, ni var en konstnär.

Christina målad av sin bror. Bildkälla: Gallimaufry

 

Mondiano

När jag ändå var på bibblan röck jag åt mig Nattens gräs av Mondiano, du vet Nobelpristagaren. Jag brukar inte läsa Nobelpristagare, för böckerna är ofta så tjocka. Men boken var rätt tunn och Mondiano är fransman, så är det. Jag blev besviken. Inte på hans språk, det är det inget fel på, men på huvudkaraktären. Herregud, en mer kall och tråkig person får man väl leta efter! Det kändes som om han inte hade något inre liv alls. Två små ögon som springer omkring i Paris mitt i natten. Jag överger Mondiano, tyvärr, trots franskheten.

Det förtorkade hjärtat

Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta.
Varje värld är ett hjärta, en sfärisk rytm,
en omöjliga avsikters rytm
som ändå sjunger sig själv, tror sig höra musik.
Den värld de döda lever i är en tyst kör.
Den hör inte sig själv, den sjunger inte sig själv.
Dess vilja har stelnat till minne,
svart som levrat blod, utan flöde.
Till dödens smärtfria sorg pulserar den.
Den värld de döda lever i är ett levande hjärta
i en kropp som en gång levde.
De döda rör sig varken mot himmel eller helvete.
Deras efteråt är deras förut.
Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta,
samma hjärta som alltid, fastän förtorkat.


Jag hittade en liten poesibok, tunn och eländig utanpå, som visade sig innehålla en märklig skrift - de dödas liv - skriven av en Laura Riding och illustrerad av John Aldridge. Denna Laura verkar ha varit en verkligt originell person. Gavs ut på Woolfs Hogarth Press och gav sig efter poesin in på språkfilosofin. Boken innehåller flera dikter, som alla har titlar såsom De dödas tre själar, Mortjoys (han är en lycklig död) teater, Romanzels förvandling, Dödfödslar, De dödas festmåltid osv. Illustrationerna påminner om några av mina egna bilder gjorda i collageteknik, som också har symboliken som tema: kroppar, växter, hus, trappor, skelett. När jag betänker ordet arketyp är det detta jag ser framför mig.

Illustration till dikten ovan.

 

 

I eftertexten kommer en viss förklaring till boken i och med Ridings eget uttalande om att de döda inte är döda i fysisk mening, de är levande döda - "de tröttsamma massor som lever sina monotona, repetitiva och självförgörande liv här och nu", som Jonas Ellerström skriver. Och detta skulle vara under "en period i den moderna tillvaron, och särskilt den moderna konsten och litteraturen, under vilken all livlighet tycktes dödsmärkt och en lögn om livet blåstes in i döden, i namn av verklighet" (Ridings egna ord i en bandupptagning från 1972). Alla dem som någon gång fått ett verk refuserat kan väl kanske känna igen sig i hennes frustration. Det handlar om identitet och att känna sig sedd eller hörd. Hör man hemma eller blir man avvisad?



En kvinna

...heter boken direkt översatt från franskans Une femme. Kvinnan heter den på svenska. Utgiven 1987 i Frankrike, 1993 i Sverige. Boken är fysiskt lika liten som de andra av Ernaux. Den kommer från magasinet, limningen har släppt i ryggen och den lägger sig slappt till vila i två delar när man slår upp den. Jag gråter när jag läser. Inte så mycket för att innehållet är sorgligt, utan för att den påminner mig om mina egna fasor inför mina föräldrars kommande åldrande och död. Det är något oundvikligt. Är det inte så att det är naturligt att begrava sina föräldrar? Man säger ju att ingen förälder någonsin ska behöva begrava sitt barn, men tvärtom - det måste ske. I verkligheten begraver (och har begravt i alla tusentals år före oss) många föräldrar sina barn. Allt liv är skört, oavsett.

En kväll i april sov hon redan vid halvsjutiden, utsträckt ovanpå lakanen, i underklänningen; hon låg med uppdragna knän, hennes kön var synligt. Det var mycket varmt i rummet. Jag började gråta för att det var min mor, samma kvinna som i min barndom. Hennes bröst var täckta av små blå vener.

Jag känner igen mycket från Skammen, samma raka prosa, världen där denna stolta och viljestarka kvinna, som inte kan ta sig ur sin låga sociala ställning i samhället, kämpar för sig och sin familj.

 

Båda hade samma drift att lyckas i livet men hans skräck inför den kamp som låg framför dem var större, liksom frestelsen att böja sig inför de villkor som var deras. Hos henne fanns övertygelsen att de inte hade något att förlora och att de borde göra allt för att klara sig, "kosta vad det kosta ville". Stolt över att vara arbeterska men inte till den grad att hon tänkte förbli det, drömde hon ständigt om det enda äventyr som hon tyckte var henne värdigt: att skaffa sig en livsmedelsaffär. Han följde henne, hon var den sociala viljan i deras tvåsamhet.

En intressant iakttagelse kring Ernaux och översättningar är hennes två böcker om sin far och sin mor. Boken om fadern heter La place ("Platsen") på franska men Min far på svenska. Och boken om modern heter Une femme ("En kvinna") på franska men Kvinnan på svenska. Varför har man valt att ändra på titlarna?

Bildkälla: Fagus

 

På Tumba bibliotek sker ikväll:

Författarbesök: Sara Stridsberg

Författaren Sara Stridsberg besöker Tumba bibliotek för att berätta om sitt författarskap och sin kritikerrosade roman Beckomberga — ode till min familj, en skildring av normalitet och utanförskap, en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla.

Sara Stridsberg har befäst sin ställning som en av våra främsta berättare med romaner som Drömfakulteten och Darling River. Romanen om mentalsjukhuset Beckomberga blev nominerad till Augustpriset 2014.

Hämta dina gratisbiljetter på Tumba bibliotek från och med den 2 februari!
Evenemanget är kostnadsfritt.

Tyvärr fanns det inga biljetter kvar när jag frågade efter en, men man kunde dyka upp i ändå ifall det fanns "stjärterum" i lokalen. Så jag tänker försöka.

Räven, vitsippan och baskern

Åh, vad jag längtar till våren! Mina höstsatta narcisser och tulpaner visar sig redan i rabatterna; som små bruna och gröna svärd sticker de upp, och bara katten vet om de utmanar nattdjuren på fight. Det ledsammaste som finns är ju när rådjur och harar äter upp alla de efterlängtade blommorna.

 

Det här är jag! (I manlig form.) Jag hittade detta vykort i en bokaffär när jag lade vantarna på Sara Stridsbergs Medealand och andra pjäser på rea. Konstnären heter Catarina Kruusval och boken bilden kommer från heter Egon och rävungen. Åh, vad jag längtar efter sol och fjärilar!

Ropen skalla, fjärrlån åt alla!

Något jag tycker är mycket ledsamt är bibliotekens minskande service. Man har inte särskilt många böcker i biblioteket från början, det mesta godiset finns i magasinet om det inte säljs ut, och man är väldigt restriktiv med fjärrlån. Varför? undrar jag. Jag betalar gärna lite per bok, bara det går att fjärrlåna överhuvudtaget. Hur kan en bibliotekarie sitta och döma ut en bok bara för att hen inte har kunskap om boken? "Det här är ingen klassiker" etc. fastän det är det! Något jag uppskattar är öppna magasin, så man slipper bemötas med suckar p.g.a. att boken man vill ha är förlagd dit (hallå, det var inte jag som lade den där!). Och varför känner jag mig alltid så besvärlig när jag tar kontakt med en bibliotekarie? Det här gäller inte alla bibliotekarier, tack och lov, men de flesta. De går på defensiven direkt och gör så lite som möjligt för att hjälpa till. Helst ska du klara dig själv. "Gå hem och sök i någon databas istället för att fråga mig", verkar vara parollen. Och vad är ett leende? Att det blir ett stort publiktryck till en författarträff verkar vara dagens i-landsproblem istället för att bli till glädje, det pustas och stånkas. "Ånej, nu måste vi ändra lokal för att få in folk, hur ska det gå, hur ska det gå? Kan du inte bara gå härifrån så jag slipper tänka på det." Är det inte magiskt att så många vill komma på författarträffen? Är det inte just det man vill? Jag förstår inte själva attityden till omgivningen och människorna man ska serva. Bah!