Promenader i Virginia Woolfs London

...heter boken jag nämnde härom dagen. Den är skriven av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet, och utkom 2014. I princip är den en genomgång av promenaderna i Woolfs böcker: Resan ut, Natt och dag, Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Ett eget rum, Vågorna, Flush, Åren och Mellanspel. Jag har inte läst hela än, boken är som mest givande när jag läser en Woolf-roman samtidigt som kapitlet om denna roman i Larssons bok. Som all litteraturvetenskaplig text är den något svår att läsa i ett streck - där finns ju så mycket information - så att läsa ett kapitel i taget samtidigt som romanen det handlar om är en bra idé. Tycker man att Woolf är svårläst är den här boken ett bra köp, för den ger läsaren infallsvinklar och pekar på detaljer som utan sammanhanget lätt förbigås. Även om jag läser ut den kommer jag att ta fram den igen så fort jag läser om någon Woolf, bara för att bli påmind om allt romanen har att ge.

Bildkälla: Atlantisbok

Fortsätter med Woolf

Efter att ha läst Natt och dag har jag nu tagit fram Jacobs rum, som jag tidigare känt mig avig till, oklart varför, men vars början gav mig rysningar av välbehag. Omslaget är inte det bästa, det är rent av tråkigt. Nog kunde man ha lagt lite mer tid på att hitta en bild, som gav oss en inblick i själva berättelsen, snarare än att föra fram författarinnan? Men det kanske är hon och inte berättelsen som säljer.

I en bok om Woolfs böcker - jag skriver mer om den imorgon - står det att Woolf började skriva just Jacobs rum när hennes bror dog. Jacob kanske är just brodern, eller en bild av brodern såsom han kunde ha varit, eller borde?

Bildkälla: Elisabeth Grate

Förvånansvärt

...är att jag idag läste klart Natt och dag. Den var lättläst - i efterordet står just att Resan ut och Natt och dag är de enklaste av Woolfs böcker, då de är mer traditionellt berättade än de senare böckerna. Jag tänker mig att Natten är drömmarna och Dagen verkligheten. Katharine och Ralph är Nattens barn och William, Cassandra och Mary Dagens.

De steg av och gick ned till floden. Hon kände hur hans arm stelnade under hennes hand och visste av det skälet att de hade kommit in på det förtrollade området. Hon skulle kunna tala till honom, men vem var det han svarade med den här främmande darrningen i rösten, den här blint dyrkande blicken? Vad för en kvinna såg han? Och vart gick hon, och vem var hennes följeslagare? Ögonblick, fragment, en sekunds drömsyn, och sedan de flyende vattenmassorna, vindarna som skingrades och upplöstes; sedan också besinningen efter kaos, trygghetens återkomst, den fasta marken, praktfull och lysande i solen. Ur hjärtat av sitt mörker uttalade han sin tacksägelse; från ett lika fjärran, lika undangömt område svarade hon honom.

Back with Woolf

Efter fasadbyte och -målande, bröllop och efterhörande vila är jag nu tillbaka och ser fram emot en fin läshöst. Men det är ju inte höst ännu, betänk alla varma dagar och förhoppningsvis ljumma nätter som stundar framför oss. Jag ser fram emot skördetiden och planerar att safta och sylta så gott det går utan att ha odlat något själv.

Så här i efterhand tänker jag att Helen inte var den bok jag tyckt bäst om, huvudkaraktären var något för mesig för min smak. Den starkaste erfarenheten har istället varit Woolfs Resan ut, som jag läste ut veckan efter bröllopet. Jag har nog nämnt något om hur länge jag tragglat med den, att den tråkat ut mig osv. men andra halvan av boken, eller kanske något mer, gjorde mig hänförd. Jag läste och läste och blev förargad över hjältinnans död och ville aldrig att boken skulle ta slut. Den gav åt dagarna ett skimmer, det där som Woolf så bra beskriver utan att sätta något som helst ord på vad det skulle vara som orsakade det. Saker bara är, händer, kan hända och har hänt. Ordet varför är inte det viktiga. Det är rätt skönt att ha det så. Livet fortgår ju, trots allt - trots kärlek, död, förtvivlan, arbete eller inte arbete, känsla eller inte känsla, lärdom, intresse eller obryddhet. Så jag började direkt på en ny så fort jag kom hem, Natt och dag.

Katharine är för mig sinnebilden av hur en känslostyrd kvinna skulle vilja vara, om hon nu var missnöjd med hur hon är. Woolf beskriver det som "manlig" kvinnlighet jämfört med kusinen Cassandras "kvinnliga" kvinnlighet. K är en ensamvarg och bryr sig i stort inte om något, hon uppvisar sällan några känslor, varken för sig själv eller för andra. Och Ralph måste vara den man jag mest av allt vill slå till, bara för att han är ett sådant arsle. Det är intressant hur Woolf hela tiden ställer olika könsroller mot varandra och hur hennes karaktärer antingen besitter rätt egenskaper eller inte jämfört med dessa. Hon lyckas också beskriva ett sammanhang unga män och kvinnor kunde tvingas leva i eller efter och hur olika de bedömdes utifrån sitt kön. Jag läste någonstans att upplägget kommer från Shakespeares Trettondagsafton eller En midsommarnattsdröm, det här med några ungdomar som älskar varandra eller inte på ett sammansnärjt vis. Och faktiskt läser jag om kärlek och förälskelse sida upp och sida ner och jag är förvånad. Och jag vet inte varför jag är förvånad.

Bildkälla: Bokus

Tradalala

Jag har visst tagit lite semester, återkommer inom kort!

Helen

Är nu så pass inne i Helen att jag kan tycka att den är något pratig. Och jag relaterar den hela tiden till Austens böcker, t.ex. Emma och Stolthet och Fördom. Karaktärerna förkroppsligar en egenskap eller en dygd, såsom de på ett sätt också gör hos Austen. Men den kanske tar sig. Vi får läsa vidare.

Roligt på webben

Den här bloggen är störtrolig.

Arga bibliotekstanten av Lucassi

Nina

Gillar du Nina Simone? Det gör jag. Förra veckan skrev DN om henne och den nya filmen om hennes liv, "ett liv som bland annat präglades av medborgarrättskamp, depression, våld, piller, sprit, knark och landsflykt till Liberia och Europa." Vill du läsa så finns artikeln här.

Simone via Gilles Peterson worldwide

Glad midsommar!

Helen hälsar så gott från sitt 1830-tal!

Sommarblomster via Svensons hälsocenter

Slutet

Så har jag läst klart Hin Ondes hus. Som du kanske förstår slutar det ju inte bra. Eller kanske så slutar det på det enda sättet det kunde sluta, nästan alla dör. Edvard dödar Anna, när hon inte lyssnar på honom och inser vad de måste göra, och Edvard själv dör efter att i ett utbrott gett sig på berättaren, han som drogs så till det gamla ödsliga huset i Stockholm och prompt ville bo där.

Något vi får veta är att stamfadern till Edvard, som kusligt nog liknat honom på pricken, mer än sin egen far, också blivit sinnesjuk i en handvändning och dött nere i källaren. Ingen vågar sig dit och husmodern, som visar Anna runt huset när hon kommer dit, berättar om detta på ett så klassiskt sätt att Anna blir nyfiken och bara måste ner för att se lönngången och källarplanen. Något kanske ligger bakom Edvards öde? Var han stamfadern reinkarnerad? Var det stamfaderns synder han behövde återuppleva och botgöra? Vem vet, något lurar i alla fall där bakom.

Slutet är dock alltså att berättaren lämnar huset levande och är inte längre nyfiken på dess invånare eller historia. Så gick det. Jag tycker att Aurora Ljungstedt skriver fängslande. Hon använder sig av knep som är lätt igenkännliga för en som läst lite skräck eller thrillers, vilket inte är negativt utan snarare bara en del av genren. Spänning skapas bland annat genom igenkänning och förväntan och Ljungstedt har begagnat sig av dem. Alltså undrar man hur det kommer att gå, även om man så att säga vet det innan. Men vad händer där nere i källaren? Och vad händer innan Anna dör? Och hur dör hon? Etc. etc. Rekommenderas.

Den här bilden är för ljus. Bildkälla: Mingla

Det främmande trädet

Det främmande trädet står med granna frukter,
det främmande trädet står med purpurhängen
på en solig sluttning och viskar sakta:
Kom, kom, du gyllene dotter, du höstens vandrerska, du skogens lyssnerska,
jag skall säga dig varifrån lyckan kommer och vart lyckan går.
Lägg dina fingrar på min bark och jag skall
hölja dina lemmar med höstens härlighet.
Kom, kom, du smekande, du sagolika, du lyckliga, du röda,
jag skall visa dig vägen som ingen kan finna allena...
Kom, kom, du bleka, du blodbegärande,
du skall gå långt härifrån, dit där ingen känner dig,
där skall du möta österländska ögon,
de fråga aldrig, de vila i vemod...
Du skall leva fjärran från ditt hem och vara lycklig.

Edith Södergran

Del 2

Idag har den unga flickan, Anna, som togs omhand av prostinnan, gift sig med främlingen, alltså Edvard, båda ovetandes om släktskapet. Den danska skådespelerskan har kommit tillbaka till Sverige med sin nya man och ett gossebarn - de åker nu runt på vägarna och visar upp djur, som jag förstår det. Hon läser, under en ovädersnatt, i Annas hand, varpå hon upptäcker ett födelsemärke och igenkänner sitt barn. Vi får också veta att Anna inte är det enda barnet, ett gossebarn blev fött samma natt, alltså en tvilling till Anna. Skådespelerskan, nu ett trasigt fattighjon, igenkänner också Edvard som den unge mannen som var så kär i henne i Köpenhamn för 17 år sedan. Hon skriver därför en biljett och lämnar den att läsas av Edvard, som efteråt inte kan gå till sin nya hustru, utan svimmar kritvit i ansiktet på schäslongen. De båda, Anna och Edvard, åker sedan från gården där de firade bröllopet i var sin vagn. Jag tror de är på väg till Stockholm och huset som nu kallas Hin Ondes hus. Anna har under hela den här tiden känt av att något inte är som det ska, men är så förälskad att hon inte förmår ändra sitt öde.

Vågar du leta reda på Hin Ondes hus i Stockholm?

Bildkälla: Stockholmskällan

Hin Ondes hus

Jag är mitt uppe i Hon Ondes hus av Aurora Ljungstedt. Eftersom boken inte får lånas hem, sitter jag på biblioteket och läser. Det funkar väl okej, inte kanske det jag hade önskat, men sådant får man ta, när boken är gammal och värdefull. De borde ge ut den i nytryck, om inte annat än så att den finns tillgänglig.

På försättsbladet står det: "I drömmar börjar all mensklig kunskap, / Bulwer". Edward Bulwer-Lytton var en engelsk 1800-talsförfattare, som skrev både historiska romaner, och som det ser ut, en skräckhistoria. Varifrån citatet kommer vet jag dock inte.

Det är isynnerhet ett, som framför alla de öfriga ådragit sig min uppmärksamhet. Dess dystra och mörka framsida, prydd med gråa sten-ornamenter i fantastiska sammanställningar, grupper af vapen och rustningar, och grinande hufvuden, fula som elaka andar, hvilkas kroppar jag ständigt föreställer mig ha' blifvit inmurade, så att endast hufvuden är synligt, ty det framstår omedelbart ut leret, som hvarje ögonblick tycktes färdigt att uppsluka äfven denna sista synliga del af den inbillade varelsen - de groteska carryatider, som på sina axlar uppbära porthvalfvet, hvilket är oproportionerligt lågt emot husets storlek, dess spetsiga gaflar och små fensterrutor, och slutligen dess ensliga och mörka läge, - allt detta tillsammantaget gjorde ifrågavande hus till ett föremål för min synnerliga förkärlek.
    Nästan varje gång jag vandrade ut, utan någon bestämd afsigt, syrdes mina steg, liksom ovilkorligt ledda af en hemligt makt, åt detta håll, och då jag vaknade ur min tankspriddhet, fann jag mig alltid stående vid dess väl igenlästa port, och helt naturligt och omedvetet vände sig då mina blickar uppåt på den stentafla, som, inmurad däröfver, framställde några otydliga och nötta spår, troligen af ett vapen, hvars sinnrika andemening nu icke kunde ega ringaste ansprål på att blifva förstådd; och den omskrift, hvaraf der och hvar fanns några nästan utplånade drag, förblef, trots mina ständigt upprepade bemödanden, alltid lika dunkel. Min inbillning gjorde den hvarje gång olika och hvarje gång mer hemlighetsfull och obegriplig.

Denna passus finns i bokens början och beskriver huvudpersonens begär till huset, som kallas Hin Ondes hus. Allt som kan kallas skräckromantik finns med här och meningarna är långa och krångliga.

Jag har kommit så långt i boken att denna huvudperson en natt förirrat sig ner i husets nedre delar och funnit gamla saker i en monter eller sekretär: brev, en hårslinga, torkade blommor m.m. och under dem böcker eller papper där en berättelse nedtecknats. Denna handlar om hur en änka skickat iväg sin 16-årige son Edvard ner till kontinenten, där han förälskar sig i en vacker dansk skådespelerska. Relationen slutar tyvärr dåligt och där övergår berättelsen till hur en prostinna och hennes väninna efter en ovädersnatt (märk väl!) på ett värdshus vaknar med ett litet flickebarn i prostinnans säng. Ett utländskt sällskap har samma natt sovit över på värdshuset och tidigt på morgonen lämnat det. Prostinna tar barnet till sig och hon växer såklart upp till en ung, vild och vacker kvinna. Hon är nu 17 år gammal och har förälskat sig i en främling, som i närheten sitter ute i skogen och målar.

Eftersom jag har ett hum hur historien slutar, så gissar jag att denna främling är Edvard. Jag gissar också att den danska skådespelerskan var med i det utländska sällskapet där på värdshuset. Hm...

Är den inte vacker?

"Helga varde ditt namn"

Glömde nämna igår att jag läste boken Starka kvinnor ute och blev så inne i läsningen att jag brände mig över axlarna och armarna, jag ser ut som en riktig kräfta. Så ett varningens ord för läsning ute av bra böcker!

Från ett besök på Myrorna kom Kvinna, konstnär - alltid rebella (1996), en memoarbok av Helga Henschen (1917-2002), konstnär, skulptör, författare, tecknare, you name it.

Helga via Helga Henschen

Hon verkar väldigt cool, den här Helga. Jag måste skriva ner en passus från memoarboken:

Min lillasyster var fyra år yngre än jag men mera försigkommen. Hon hette egentligen Atri men hon kallade sig själv Lilla Lösset. Någon gång hette hon Mörten på Abborrgrund eller Blodtörstiga Lejonet.
    Lilla Lösset hittade på nya namn till alla personer och saker.
    Mammas korsett hette Lämplig. Det var just när mamma drog i snörena och hakarna hakade i varann och det knäppte till som Lilla Lösset döpte korsetten.
    Vår storasysten Gerda hette Fröken Dolda.
    Lilla Lösset tyckte att hon såg så hemlighetsfull ut när hon tittade sig i spegeln.
    Fröken i folkskolan hade gula skor som knarrade när hon gick. Skorna hette Giseliiid.
    Vår sömmerska, fröken Johansson, hette Sticker på knappnål.
    Broder Anders som egentligen hette Anders Wilhelm, han fick namnet Prins Eugen och min vintermössa hette Styrbjörn. Själv hette jag Vetekatten eller Sturekatten just när jag drog mössan på huvudet.
    Lilla Lösset hade ögon som en örn. Ändå såg de så milda ut, nästan lite blyga.
    Men om något manfolk fanns i närheten - i ålder från fem till nittio - då började det glittra i Lilla Lössets ögon.
    Hon såg allt, noterade allt. Hon märkte genast om någon var kär eller ledsen eller väntade barn - ofta innan personen ifråga själv visste om det. Hon observerade varje fläck på en kavaj eller klänningsfåll, om någon hade filmjölk i mustaschen eller en guldtand längst inne i gommen.
    Farbror Isaac [Grünewald] var ofta bjuden på kalas hos mormor Anna på Floragatan. Han döptes till Bjuder på konfekt.
    Det var när han trädde in i salongen och kysste mormor på hand och såg så där älskvärd och vällustig ut.
    Reda i tamburen började Lilla Lösset och kusin Susanna att härma honom.
    De sköt fram sina små magar och krusade läpparna i ett lystet leende.
    Sen marscherade de efter på behörigt avstånd och sa: "Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt..."
    En berömd professor, kollega till pappa, han döptes till Runkapitta.
    Lilla Lösset hade nämligen noterat att det var nånting som rörde sig i professorns byxor när han steg upp från middagsbordet.

Det här berättade Lilla Lösset för mig i barnkammaren.

Det här är från kapitlet "Namnen". Det finns så många härliga personer i hennes liv. Jag fattar inte hur hon kommer ihåg allting. Hon måste ha skrivit dagbok, för det måste vara stört omöjligt att komma ihåg alla dessa namn, för att bara ta dem som exempel. Och en koppling till det nutida:

Axel Törneman, han var en riktig konstnär. Djärv och häftig. Stilig och farlig som en indian.
    Han ropade svärord mitt under en fest hemma på Rosenvik. Fast hans fru var med. Att han vågade! Hon hette Gudrun. Hon var norska. Hon hade guldhår och var vacker som en drottning. [...]
    Törneman målade porträtt av undersköna damer.
    Morfar beställde jätteporträtt av sina vackra döttrar Signe och Carin. De skulle hänga ute hos honom på Galleriet [Thielska], det hade han bestämt.
    Långt senare var Ulf Linde intendent på Galleriet. Han lät bära ner och gömma undan porträtten i källaren.
    "Dom förgiftar atmosfären", sa han till min syster Gerda.

Ur kapitlet "Konstnärer". Här är det ena porträttet, det av Signe Henschen:

Via Pinterest

Hittar du den här boken, läs den för alla gudars skull, den är kvick och underhållande, precis det man behöver efter att ha lyssnat på nyheterna. Och glöm inte Rendezvous ikväll!

Bokomslaget via Helga Henschen

Starka kvinnor

I födelsedagspresent fick jag en bok som heter Starka kvinnor som fört Sverige framåt (2005) av författarinnan Gunilla Lindberg (1934-2011). I den kan man läsa om 15 kvinnor, som på olika sätt och i olika sammanhang kämpat för sin sak och därigenom påverkat Sveriges sjukvård, lagar, religion, barnavård och skola - det vill säga det nya moderna samhället.

De flesta av kvinnorna hade jag aldrig hört talas om, vilket är mycket synd. Har du någonsin hört namnen Emmy Rappe, Hanna Ouchterlony, Elfrida Andrée, Karolina Widerström, Kata Dahlström, Ida Norrby, Kerstin Hesselgren, Pauline Brunius, Elsa Brändström, Nanna Svartz eller Elsa Andersson? Inte jag. Däremot visste jag vem Ellen Key, Maria Elisabeth Hesselblad och Siri Derkert var. Ottar (Elise Ottesen-Jensen) hade jag hört talas om, men jag kom inte ihåg att hon var sexualupplysare.

Gunilla Lindberg via Fokus

 

Just Maria Elisabeth Hesselblad (1870-1957) var särskilt roligt att läsa om. Hon grundade en ny gren av Birgittinorden med bas i Rom, i det hus vid Piazza Farnese där den heliga Birgitta bodde på 1300-talet, och saligförklarades av påven år 2000. Jag och min mamma besökte Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena för mer än 10 år sedan och tyckte mycket om det. Vadstena är en speciell stad. Man förstår och känner varför den så tidigt varit viktig för handeln och makten. Den stora Birgittakyrkan gör förstås sitt till. Den ser ut som en lada men omringas av en sorts helighet jag inte stött på så många gånger annars. Vissa platser är bara så, de känns. Det finns ett lugn där, som gör en gott, även om man inte är troende. Jag tycker om historia och särskilt dras jag till gamla heliga platser, det kan vara tempelplatser, klosterruiner eller bara skålgropar. Om jag åker på semester är det inte i första hand för att solbada, utan just för att besöka sådana platser runt om i världen.

 

Hesselblad via Birgittasystrarna

Su Tong

En av mina favoritböcker är "Den röda lyktan" av Su Tong (1963-). Novellen heter egentligen "Hustrur och bihustur" (1989) och är kanske mest känd som film, gjord 1991 av Zhang Yimou. Man kan tro att eftersom filmen är bra, så kanske boken inte är det, men då bedrar man sig. Boken är lika bra, eller bättre! Den börjar ödesmättat: "När fjärde hustrun Sonlian bars in i familjen Chens trädgård var hon nitton år." Jag tycker att denna första mening når upp till samma höjd som de kändaste (Selmas t.ex.).

Intressant är att Su Tong är en författare av manligt kön som skriver utifrån en kvinnas perspektiv. Jag började misstänka att det var så när jag läste den första gången. Huvudpersonen är något manlig i sitt sätt, och då menar jag manlig såsom många manliga ungdomar framställs i litteraturen: lever för dagen och självsäker bland annat. Å andra sidan är det väl bra att fler kvinnotyper får plats, för även kvinnor har ju dessa egenskaper. Det intressanta är att jag reagerade på det, att det stod ut och gjorde mig uppmärksam på att något var annorlunda.

Ur filmen Den röda lyktan via Havstroll

 

Su Tong via The Arts House

 

Min volym innefattar även en annan novell: "Shu Nong", av samma författare. Enligt det allsmäktiga Wikipedia hör Su Tongs berättelser "huvudsakligen till två kategorier, dels vardagliga skildringar av ungdomar i en mindre stad på 1970-talet och dels berättelser från den fiktiva landsbygdsorten Fengyangshu under 1900-talets första halva som präglas av dekadenta och mystiska stämningar". "Hustrur och bihustrur" är alltså av den senare arten medan "Shu Nong" är av den förra. Varken den ena eller andra berättelsen har något lyckligt slut. Ond bråd död är vad som är resultatet av all möda. De är mycket läsvärda, hur som helst.

Skogens ljusa dotter

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop
och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.


När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.
När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.





Edith Södergran

Edith Södergrans brev till Hagar Olsson

Jag läser just nu en volym brev, nämligen den finlandssvenska modernistiska poeten Edith Södergrans (1892-1923) brev till vännen Hagar Olsson (1893-1978), även denna författarinna en förgrundsgestalt inom den finlandssvenska modernismen. Breven tillkom under perioden 1919-1923 och gavs ut 1955 med kommentarer av Hagar Olsson. Kommentarerna är viktiga för förståelsen av breven, för de kan till och från vara nog så förvirrande och Hagars svar är sedan länge borta. Södergrans brevskrivande liknar hennes lyrik, stark och målmedveten, en urkraft. Boken är självlysande, skrämmande och intagande, allt på en gång. Birgitta Svanberg skriver på Nordisk kvinnolitteraturhistoria:

Ediths brev med sina utförliga bakgrundskommentarer av Hagar Olsson, kan läsas som en tragisk roman om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla gemenskap gradvis upplöses. För Hagars del uppstod snart starka skuldkänslor. På hennes ansvar låg de många uteblivna besöken, de fördröjda brevsvaren som kom med allt längre mellanrum, trots Ediths ständiga klagan: "Har du glömt mig?" Hagar framhåller i kommentaren sitt arbetstyngda liv, sina många sjukdomar och familjens krav på henne under ferierna.

Edith Södergran bodde i Raivola i Karelen medan Hagar Olsson bodde i huvudstaden och det var inte lätt att resa till Edith, då Karelen var ett militärt osäkert område med många restriktioner kring resande. Vi får följa Ediths vardag, hennes svårigheter med att få mat på bordet, hennes litterära utveckling och bokutgivning och tankar kring mystiken, Steiners antroposofi och Nietzsche, bland annat.

Exempel på Ediths handstil via Lotten

 

Edith och Hagar via Books from Finland

 

Tycker man om Edith Södergrans poesi ska man definitivt ta en titt på Ediths brev. Just kommentarerna av Hagar Olsson gör dem oförglömliga och ger oss en inblick i den tidens livsförhållanden för den kvinnliga poeten i Finland, som dog hemma på gården i Karelen 1923 av den tuberkulos som utbröt redan 1908.

"Älvkungen" av Goethe

Eftersom jag tycker att det är så roligt att analysera texter, så ger jag här ett litet smakprov på dikten "Älvkungen" av Goethe. De tekniker jag refererar till är Yvonne Lefflers "antecipation" och "identifikation", som hon i sin avhandling och i flera andra texter diskuterar. Antecipation betyder föraning och identifikation är ju vad det är. Först dikten:
 

Vem rider så sent i stormens dån?

En fader det är med sin späde son.

Och gossen har det så gott på hans arm:

Den känns så fast, och hans famn är varm.

 

Min son, varför döljer du rädd din syn?

Älvkungen, far, där vid skogens bryn,

Älvkungen med krona och släp du väl ser?

Ett töcken, min son, och intet mer!

 

”Du väna barn, kom, följ mig åt!

Av mig får du lära mång lek och låt.

Av brokiga blommor står stranden full.

Min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

 

Min far, min far, du hör väl ändå,

Vad älvkungen lovar mig få?

Var lugn, var lugn, min älskade pilt!

I vissna löven susar det milt.

 

”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!

Mina döttrar vårda dig ömt och gott.

Mina döttrar, de svinga i ring var natt

Och vagga och söva dig in min skatt."

 

Min far, min far, du ser då väl nog

Älvkungens döttrar i dyster skog?

Min son, min son, nu ser jag det gott:

De gamla pilar skymta så grått.

 

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,

Jag tar dig med våld, om ej villig du är.”

Min far, min far, han hårt i mig tar,

Älvkungen gjort mig illa, far!

 

Sin häst han rysande sporrar i hast

Och håller det kvidande barnet fast.

Sin gård omsider når han med nöd.

Då låg i hans armar gossen död.

 

Antecipationstekniken kan påträffas redan i den första raden: ”Vem rider så sent i stormens dån?” Omgivningen är mörk och det regnar och blåser, kanske blixtrar det. Det är en stämningsskapande föraning genom den olycksbådande miljöbeskrivningen, om än så kort som en rad.

Vi förutsätts, enligt Leffler, hysa empati för en karaktär samtidigt som vi är rädda för att denna karaktär ska råka illa ut. I Goethes dikt får vi direkt sympati för fadern och sonen som rider sent i stormen. Goethe börjar med en fråga: vem? Vi är här åskådare som pejlar in hästen och ryttaren med den lilla sonen i famnen. Vad gör de ute så här sent? Varför rider de i storm? Vi börjar här identifiera oss med sonen, som är trygg till en början. Att det handlar om ett barn, som behöver skyddas, gör att empatin blir större. När barnet uttrycker rädsla anar vi att något otäckt kommer att hända. Skräcken skapas så i denna växling av identifikation och antecipation.

Vår åskådarposition ska, enligt Leffler, ge oss ett övertag gentemot de fiktiva karaktärerna i och med att den ger oss mer information, vilket gör att vi kan förutse den kommande händelseutvecklingen. Vi oroas i Goethes dikt av att det är ett oskuldsfullt barn, som ser älvkungen. Traditionellt är älvor inga goda varelser även om de är vackra. Ett exempel är ”Herr Olof och älvorna”, en medeltida ballad där herr Olof blir straffad med sjukdom och död därför att han vägrat att dansa med älvorna på väg till sitt bröllop. Vi förstår direkt att älvkungen är ett hot, inte bara för att pojken blir rädd, utan genom vår förförståelse av den övernaturliga varelsens karaktär.

Det repetitiva berättandet är tydligt. Replikerna skiftar mellan sonen, fadern och älvkungen. De ligger omlott, så att stegringen går från syn till tal till ett fysiskt hot, såsom sonen uppfattar det. Faderns svar på sonens frågor och utrop går från att lugna till att leka med och till sist till att inse att en verklig fara hotar. Rytmen i språket är fortlöpande, vilket bidrar till att skapa spänning. Bara det att fadern inte ser detsamma som sonen, gör läsaren osäker på allvaret i hotet. Upprepningen aktualiserar det som hänt tidigare men varierar det och förstärker företeelsen. Vi förstår att det är av stor betydelse för utgången och ser sambandet mellan händelserna.

Just dikter är speciellt roliga, tycker jag, att analysera, för det ryms så mycket i en så kort text. Varje ord är betydelsebärande på ett helt annat sätt än i en längre text. Man kan också överblicka en dikt bättre.

 

Nå, glöm inte Rendezvous ikväll kl. 17.00 i P2 och ha en bra helg, så ses vi nästa vecka!

Sommarpratarna i P1

Igår fick vi reda på vilka som ska sommarprata i år. Jag brukar ärligen inte bry mig så mycket, utan bara lyssna så ofta jag kan oavsett vem som pratar. Men när jag nu ändå såg listan blev det roligt att peka ut favoriter och skriva upp de datumen.

JUNI
23 Heléne Anderson - konstnär, f.d. kriminalinspektör, expert konstförfalskningar (Visst låter väl det här intressant? Jag tror att vi kommer att få underhållande berättelser om allehanda lurendrejerier i konstvärlden. Eller, jag hoppas att vi kommer att få det.)
24 Kalle Moraeus - musiker, artist, programledare

JULI
6 Nina Hemmingsson - konstnär, serieskapare
8 Hédi Fried - författare, psykolog, överlevande från Auschwitz
10 Marianne Mörck - skådespelare, sångare, regissör
22 Gunilla Röör - skådespelare, regissör, professor scenisk gestaltning
24 Syster Karin - nunna Alsike kloster
29 Kristina Sandberg - författare, psykolog

AUGUSTI
3 Åsa Jinder - riksspelman, kompositör, författare
8 Annika Norlin - låtskrivare, journalist, psykologstudent
10 Magnus Nilsson - kock, sommelier, driver restaurang Fäviken
15 Seinabo Sey - artist
16 Ulla Skoog - skådespelare, komiker, regissör

(Länkarna går till artiklar på DN om respektive person.)

Det är dessa program jag i första hand kommer att försöka lyssna på. 6 juli blir säkert något alldeles extra. Jag ser också fram emot 24 juli och 10 augusti.

Av Nina Hemmingsson via Tumblr

Du som...

 

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,
har du nånsin i längtan vid gallret stått
och sett hur på drömmande stigar
kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar
som liksom en eld på din tunga brann,
när över vägar du aldrig gått
en blodröd sol försvann?





Edith Södergran

Dagens skörd

Två böcker har idag kommit på besök till mig: Hin Ondes hus (1853) av Aurora Ljungstedt (1821-1908) och Helen (1834) av Maria Edgeworth (1767-1849). Härlig försommarläsning! Ja, Hin Ondes hus är inte i mitt hus just nu, boken fick inte lämna biblioteket på grund av dess ålder och värde. För mig spelar det ingen roll, det blir en upplevelse att hålla och bläddra i en så gammal bok. Det som kan spela roll är språket, som alltså inte är uppdaterat. Men det blir säkert bara roligt.

På Projekt Runeberg kan man läsa om Aurora Ljungstedt:

'Vårt ytterligare lofprisande af Claude Gérards [pseudonym för Aurora Ljungstedt] diktverk, hvilket egentligen rätt öppnat våra ögon för hennes betydande talang, skall dock göras så kort som möjligt, vi förutsäga blott, att efter dess utgifning i bokform, torde hennes namn snart nog blifva lika, om ej mera ryktbart, än våra två hittills främsta romanförfattarinnors.'

Så kunde en kritiker utbrista på Aurora Ljungstedts tid, då man ännu inte dragit upp en lika skarp gräns mellan "underhållning" och seriös litteratur som man gör idag. Claude Gérard var Ljungstedts pseudonym -- hämtad från en roman av Eugène Sue -- som hennes samlade verk utgavs under i nio band 1872-82. Den utgivningen visade sig bli en av Albert Bonniers mest framgångsrika satsningar på svensk originallitteratur -- man kan tryggt säga att Aurora Ljungstedt kom att tillhöra Sveriges mest lästa författare, uppskattad av både kritiker och publik.

Att hon fallit i glömska tros bero på flera saker; hon valde att inte delta i det litterära livet i Sverige och skötte all korrespondens med förläggarna via maken. Hon skrev också sådant som inte brukar nämnas i litteraturhistoriska verk: sensationsromaner och kriminal- och skräcklitteratur. Men det gör henne inte mindre intressant. Om du är intresserad finns Hin Ondes hus också här som e-bok via Litteraturbanken.

Bildkälla: Amazon

 

På baksidan står det: "On the death of her guardian, honest, generous-spirited Helen Stanley is urged to share the home of her childhood friend, Lady Cecilia. But this charming socialite is withholding secrets and Helen is drawn into a web of white lies and evasions that threaten not only her hopes for marriage but her very place in society." Här är hjältinnan, precis som i Evelina, utsatt i världen, utan familj och monetär säkerhet - precis perfekt situation för lite romantiska äventyr!

Rosen på Tistelön avslutad

Jag började läsa i tisdags och avslutade boken i går söndag. Flygare-Carlén börjar varje kapitel med en epigraf, alltså ett litet citat, som ger en försmak åt kapitlet. Ibland har hon t.o.m. lagt in två inför ett kapitel. Kanske var det vanligare då, på 1800-talet, att man använde så många. Nu för tiden har man ju generellt bara en, om alls någon.

Något jag reagerar på är upprepningarna, t.ex. att fadern är svag för sin dotter och gör som hon vill, hur emot något han än är. Detta upprepas jag vet inte hur många gånger. Ibland kände jag att "okej, jag har uppfattat det här för länge sen". Det är som om hon inte litade på att man kom ihåg det hon skrivit tidigare. Kanske högläste man mer förr och därför behövde påminnelser vid varje tillfälle?

Jag kände mig lite bitter när sista sidan slogs igen. Man får sympati för karaktärerna, trots deras fel och brister, och tycker väl att vissa av dem sonat sitt brott redan. Att den yngre sonen i slutet förråder dem känns också hemskt. Men hur man än vrider och vänder på det kan man inte komma ur det med annat än att de inte borde gjort det från första början. Redan innan man börjar läsa vet man hur det kommer att gå; spänningen ligger alltså inte i frågan om vad som kommer att hända. Nej, vi vet att de kommer att åka fast och dömas till döden. Men de runtomkring, de som inte har gjort något brottsligt, hur det går för dem vet vi inte. Men det går dåligt. Stackarna, tänker jag, och blir ond på den yngre sonen, som bara förpestar de andras tillvaro och bringar olycka för sin egen räddnings skull. Men det är ödet. Berättelsen har något av Shakespeare över sig, faktiskt. Olyckan kommer, man kan inte göra något för att avleda den, när hjulen väl satt igång.

Om jag hade varit romantiskt lagd hade Gabriella och Arve mötts igen och deras kärlek hade övervunnit allt det som hänt. Och Erika hade inte dött och inte heller Birger, i alla fall inte på det sättet. Jag måste säga det, att Birger vann min högaktning, nästan mer än Arve, som aldrig gjorde något fel, bara rätt. Han var på det sättet inte mänsklig. Men Birgers brott var tyvärr alltför stort. Nej, inte heller så kunde det ha slutat. Äsch, det finns inget mer att orda om, gjort är gjort, sagt är sagt.

Rosen på Tistelön

Jag är en tredjedel in i Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön och blir för varje sida alltmer bunden vid den. Författaren har ett mycket vackert språk; det är visserligen ålderdomligt men inte såsom man tror. Interpunktionen är lite annorlunda och meningarna är längre. Vissa ord har en lite annan betydelse än nu, "efter" betyder t.ex. oftast "eftersom". Jag skulle säga att språket generellt är mer varierat än i texter (allmänt) nu för tiden. Jag ger ett litet utdrag:

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
     Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat alla förfärliga minnen till strid.

Eftersom jag just läste om Rosen på Tistelön med tanke på dess koppling till skräckromantik, kan jag inte undgå att påpeka hur naturen skildras. Den är uppretad och väcker hemska minnen till liv igen. Det är som om vädret är ett omen om vad som ska komma. Naturen minns vad som hänt och låter inte missdådarna glömma vad de gjort. Det sägs i förordet att det är "västkusten som gör den här romanen speciell. Naturens egen dramatik flätas samman med romangestalternas öden."

Boken är inspirerad av en verklig händelse, som hennes bror skrev till henne om. "Vid inventeringen av ett bland våra häradsarkiv, påträffade jag, bland andra luntor, en bunt handlingar rörande ett mål, där två lurendrejare[smugglare], far och son, begått mord under en prejning i skärgården nära Pater-Noster-skären på en jaktlöjtnant och hans karlar samt sedan sänkt tulljakten, sedda endast av Gud och en helt ung gosse, yngste sonen till huvudmannen för dådet..." Pater Nosterskären, skriver författaren, har troligen fått namnet av de många böner (Pater noster är latin för Fader vår) sjöfarare sänt upp till himlen, vilket bekräftas av Statens Fastighetsverk, som skriver att skären i hundratals år varit ett livsfarligt hinder för sjöfarten på grund av de starka havsströmmarna och de förrädiska grunden. En perfekt scen för hemskheter med andra ord.

Bildkälla: Lightvision

Veckan som kommer

...kommer jag att vara något frånvarande. Vi får se hur mycket jag hinner och kan skriva här. Jag hoppas i alla fall få ner något om Rosen på Tistelön.

I frustrationen över de två små volymerna Duras läser jag om dem på nätet, på bloggen Bernur (här finns också andra intressanta inlägg om Duras). Det hjälper litet, men jag är fast besluten att läsa dem igen och igen tills jag kan tränga in i dem och göra dem till mina. Vicekonsuln är i alla fall en tröst. När jag läser den, tänker jag igen och igen: aha! Jag förstår filmen India Song mycket bättre, de olika platserna, männen och varför vissa är i det huset och andra i ett annat osv. Boken är filmen, fast i bokform.

Anne-Marie Stretter och Vicekonsuln via Senses of Cinema

 

Bildkälla: Wikitravel

 

Det är ungefär en sådan här byggnad och trädgård (ovan) jag ser framför mig när jag läser Vicekonsuln. Bilden ovan föreställer ett museum i Mumbai, men det kunde lika gärna vara hotellet där Anne-Marie och hennes kavaljerer tillbringar helgerna. De bär samma namn, hur som helst.

 

Calcutta ca 1920 via Tumblr

Fredag!

Så sitter jag här, med en uppsats att snart skicka iväg, med en Pimm's framför mig och med De sista romantikerna i öronen, Eric Schüldts Lördagsmorgon från 16 maj. Och kl. 17.00 börjar Rendezvous.

Jag hämtade Rosen på Tistelön idag, så nästa vecka ska jag sätta tänderna i den. För att fira denna sista fredag före pingst, då häggen blommar av alla sina krafter, får du detta lilla poem:

Om våren, säg om våren
allt stolt och ungt du känt.
Ett vårord går som kåren
mot sol och firmament.

Om våren, sjung om våren
var nyckfull melodi;
som fläkt och drill i snåren
den löper saklöst fri.

Om våren, gråt om våren
ditt hjärtas svärmeri,
ty solen torkar tåren,
det finns ej kval däri.

En skur på gröna knoppar
som springa efteråt,
ett salt av honungsdroppar
är hjärtats ungdomsgråt.

Erik Axel Karlfeldt

De två tunna volymerna

Jag läste för första gången igenom Horan på den atlantiska kusten och Atlantmannen igår kväll. När paketet kom, gjorde tunnheten mig konfunderad; jag tänkte att de kanske bara hade skickat en bok. Det är svårt med föreställningar och förväntningar, då de alltid sätter krokben för en.

De var verkligen inte vad jag hade tänkt mig, men så hade jag inte kunnat veta vad de var heller, för de är ju nyöversatta och jag har således inte kunnat stöta på dem tidigare, annat än genom referenser i andra böcker.

Duras Italien

När vi nu ändå talar om Italien, då börjar jag tänka på Duras. Det finns (minst) två böcker som är kopplade dit, i alla fall så här på rak arm: De små hästarna i Tarquinia och Sjömannen från Gibraltar. Tarquinia är en stad vid Italiens västkust, namngiven efter en etruskisk stad som låg i närheten. Bologna, som jag nyss har varit i, har rester från Villanovakulturen, ännu äldre än etruskerna. De tog dock över området, för att i sin tur förlora det till bojerna, ett keltiskt folk, som kallade staden Bononia, vilket troligen har blivit Bologna. Nåväl, tillbaka till Tarquinia. Nordväst om staden rinner en flod ut i havet... Nu är jag som Lovecraft - har svårt med minnet av lästa böcker! Är det i den första eller andra boken karaktärerna badar både i floden och i havet? Det är nog i Sjömannen ändå. Fastän jag har läst dem flera gånger var börjar jag blanda ihop dem, bah. Jag skyller på hettan. Och noterar att jag behöver (läs: får lust att) läsa dem en gång till.

Bildkälla: Kvarteret Ängeln

I bloggen Kvarteret Ängeln skriver en bibliotekarie: 

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till "livets gilla gång".

Jag håller med, men ändå inte riktigt. Massor av saker händer under ytan. Ett förhållande spricker mitt framför ögonen på oss och den lojhet vi ser blir klaustrofobisk just på grund av att man är oförmögen att vara uppriktig och ärlig med varandra. Jag vet inte om det beror på barnet, att man försöker skydda det, men det känns som om fasaden kan spricka närsomhelst och bråken bara efterträda varandra. Det är det man väntar på, men som aldrig händer.

Bildkälla: Bokus

Om Sjömannen från Gibraltar hittade jag följande beska recension av Ulrika Kärnborg på DN:

Boken har aldrig tidigare översatts till svenska, och man förstår snart varför. Det måste sägas direkt att den här texten knappast tillhör höjdpunkterna i Duras rika produktion. Om den har ett värde är det för att den pekar fram mot vad som skulle bli författarens egenart. [...]

I sin bok om Antonin Artaud har Eric Sellin klassificerat det anti-aristoteliska dramat som lunärt – till skillnad från det aristoteliska dramat som alltså kallas solärt. Medan soldramat präglas av handling, manlighet, revolt och självhävdelse, samt linjärt berättande, är det lunära stillastående, kvinnligt, präglat av underkastelse och självförnekelse. Ljuset måste det låna från den levande planeten.

Enligt detta resonemang hamnar Duras, som författare och filmdramatiker, bland de lunära konstnärerna. Redan i ”Sjömannen från Gibraltar” har Duras sin stil klar, tafatt, kondenserad och kall som månen. Berättartekniken är förödande oteknisk. Detta är en prosa som inte rör sig framåt, som hakar upp sig och står och stampar på samma ställe tills den nöter ett hål i verkligheten. Liksom senare arbetar hon med upprepningar och fördubblingar intill utmattningens gräns. Kanske är dessa två sidor av samma mynt.

Man får tycka olika. Jodå, det är sant. Tyvärr behövde hon dra in Sellins klassifikation också, som inte gör det hela bättre. Eftersom jag läser en del äldre litteraturvetenskapliga verk, som inte gör annat än värderar litteraturen som bra eller dålig (och inte mycket mer än så), blir jag bedrövad när jag läser detta. Bara ytterligare ett exempel på nedvärdering av det kvinnliga när man menar att kvinnan är månen (passiv) och mannen solen (aktiv) och månen måste låna sitt ljus av solen. Det är inte relevant för fem öre i det här sammanhanget. Att vissa män skriver annorlunda än vissa kvinnor, samt att vissa män skriver annorlunda än vissa andra män, etc., är väl något normalt? Det finns säkert vissa saker som skiljer könen åt, men det är värderingen jag värjer mig mot.

Det romantiska Italien

Alltid när jag tänker på Italien så flimrar bilder från filmen Ett rum med utsikt (A room with a view, 1985) för ögonen, kanske främst Lucy Honeychurch och George Emerson i vetefältet. (Visst har de underbara namn, engelsmännen! Jag vill också heta Honungskyrka i efternamn.) Filmen är baserad på en bok av E.M. Forster från 1908, som är lika underhållande som filmen. Jag såg filmen först, så därför är den, i mina ögon, inte sämre än boken. Och tycker man, som jag, om Maggie Smith, så är filmen en guldgruva.

Vallmo dessutom! Bildkälla: Mr Movie

 

Maggie som Charlotte Bartlett via Tumblr

 

Landskapet är mycket romantiskt, fortfarande, trots all plast och stora vägar. Men jag kan ingen italienska och känner mig alltför mycket av en turist, när jag inte kan sederna. Bara en tanke: vad varmt de måste ha haft det, edwardianerna med sina kläder och hår!

Chin chin!

I helgen har jag varit i Bologna, Italien, och sett vallmon, jasminen, pionen och rosorna blomma. Ja, det har varit som hos Ernst. Däremot har maten varit fet och omfångsrik, helt olik hans toskanska fattigmansmat. Under en lunch fick vi in två pastarätter och en risotto till förrätt, alla lika stora som en normal huvudrätt. Och sedan var det en kötträtt och till slut paj. Det gick inte. Jag kroknade efter risotton. 20-26 grader varmt och sol flera av dagarna. Mina fötter klagade högljutt varje dag. Underbart kaffe och svalt vin på uteserveringar klockan elva om kvällarna, ljumma vindar och mörka nätter. Och att komma tillbaka till blommande hägg är inte fel. Jag hade med mig böcker, men hann aldrig läsa riktigt, det var en resa i 180 km/h. Så kan det vara.



Osv

Martha G. Brown skriver i "Fanny Burney's 'feminism': gender or genre?" (vad fantastiskt det är med kritik i samma volym som romanen!) hur hjältinnornas utsatthet vad gäller rang och förmögenhet är nödvändig för äventyren, hur skulle de annars kunna vara med om sådant? Evelinas situation är alltså en ren kanvas, på vilken hennes rätta identitet kan formas. Eftersom hon inte är någon eller hör till någon, kan hon formas att bli vemsomhelst och höra till vemsomhelst. Och Brown menar att alla de test hon utstår, olika mäns och kvinnors attacker på hennes dygd för att ta ett exempel, gör henne värdig den slutliga belöningen - namnet, familjen och förmögenheten. "A heroine who is secure in both her identity and her inheritance would simply not be an effective heroine of romance, where the quest is essential to both plot and meaning." Evelina genomgår en rite de passage, från oskuld till erfarenhet och kan göra så genom hennes utsatthet.

Brown menar att alla testerna är liksom en "quester must meet and slay the dragon", men jag tänker att "questern" är den aktiva, som söker upp draken, medan Evelina bara förs från drake till drake för att behöva försvara sig mot dem. Det är en stor skillnad. Man kan inte, såsom Brown försöker, göra allt till "genre", däremot kan man säga att Burney verkar i den tid hon lever i och kanske inte hade för avsikt att göra ett feministiskt avtryck. Ojämlikheten mellan könen i Evelina syns dock tydligt och genom sättet de beskrivs och iscensätts medverkar till att cementera de olika rollerna i samhället. Att hjältinnan själv ser ner på de kvinnor som tar plats och inte behöver män är ett exempel på det. Hon själv är den enda som passerar som perfekt, till det yttre och det inre, av alla karaktärer i boken och hon är den typ av kvinna som männen ville ha - en följare, inte en självständig person.

Så här ser jag Evelina. Duchess of Sutherland

av George Romney via Wikimedia

Forts. forts.

I sin dagbok skriver Burney om hennes fars reaktion på sin första läsning av Evelina. han säger till Susan, en av Burneys systrar:

'Upon my soul I think it the best Novel I know excepting Fielding, -&, in some respects, better than his! I have been excessively pleased with it; there are, perhaps, a few things that might have been otherwise, - Mirvan's trick upon Lovel is, I think, carried too far, there is something even disgusting in it: however, this Instance excepted, I protest I think it will scarce bear an Improvement. [...]'

Det är verkligt intressant att han inte i samma veva nämner "Mirvan's tricks upon Madame Duval" som något lika "disgusting"! Och senare återger hon ett samtal några bekantskaper har om andra, som talar om författarinnan:

'But though we all want so much to know the Author, both Mrs. Cholmondeley, & my uncle himself, say they should be frightened to Death to be in her Company, because she must be such a very nice observer, that there would be no escaping her with safety.'

Samma sak finner vi i Virginia Woolfs essä om Austen, att bekantskaperna blev rädda att själv hamna i hennes romaner. Å andra sidan kanske detta är en universell rädsla, oavsett författare och bekantskapskrets. Och i en recension:

May prove equally useful and entertaining to the younger part of our male as well as female Readers; to the latter of whom we particulary recommend it, as conveying many practical lessons both on morals and manners.

När jag så läser vad samtiden skrev om henne, snubblar jag på ett nytt namn, som nämns i samma andetag som Austen: Maria Edgeworth (1768-1849), båda vilka sägs "have surpassed her [Burney]". Detta inte som något negativt, utan snarare såsom vi ser Austen idag - intertextualiteten kan inte förbises. Det skulle vara intressant att läsa även henne, för att se hur likvärdigt med Austen hon kan skriva.

Maria Edgeworth via Sort of books

Hon kallas 'den irländska Jane Austen' och var samtida med denna, som sägs ha läst och uppskattat dennas romaner, varav bästsäljare som Belinda (1801), Patronage (1814) och Helen (1834) kan nämnas. Ja, jag ska sätta även henne på min att läsa-lista.

Forts. på Evelina

Som tidigare sagt, jag förstår dem som satt uppe om nätterna för att läsa klart Evelina - jag gjorde det själv igår, trots en resolution att bara läsa en halvtimme. Kl. 02.00 var jag färdig och min nacke likaså, för jag hade suttit i en väldigt obekväm ställning, vilket jag inte upptäckte förrän efter läsningen.

Jag har glömt att nämna att Evelina är en brevroman, som var på modet på slutet av 1700-talet (tänk bara Goethes Werther..., men skillnaden är att Evelina består av bara brev, inget annat). De flesta breven är liksom en dagbok och jag hissnar när jag tänker på hur bra hon lyckas komma ihåg hela kvällar av konversation. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg en enda mening rätt, som någon annan (eller jag själv) yttrat. Nu skulle min bror säga: men det är ju bara en film! Logik och trovärdighet är något vi alltid bråkar om när vi ser en film. Och nej, allting måste inte vara realistiskt, men trovärdigt inom ramen för den värld vi ser eller läser. Nåja, nu är ju konversationen nästan hela boken, så hade hon inte kunnat återge den, hade det inte blivit någon bok alls.

Strukturen är som följande: hjälten och hjältinnan möts tidigt i boken (vi märker direkt vem hjälten är trots att han inte framställs som en huvudperson). Många - många - hinder läggs i vägen för deras fortsatta relation. Hjältinnan själv står för de flesta, kunde jag nästan säga. Och, som man tror, så finner de varandra till slut. Hjältinnan får inte bara hjälten, utan mera därtill, men den informationen ska jag nog inte skriva ut här. Bokens stora nöje ligger som sagt i konversationerna, och det är där vi också får karaktärsbeskrivningen, liksom hos Jane Austen. Burney har lagt stor möda på att beskriva sina karaktärer genom deras sätt att tala, deras val av ord och så vidare. Detta påminner mig faktiskt om Caroline Bingley i Stolthet och fördom, som en kväll på Netherfield Hall, tror jag, försöker beskriva hur en "accomplished lady" ska vara och bete sig.

Jag kommer helt klart att läsa boken igen. Den är lika njutningsbar som en Austen. Jag fann faktiskt flera uttryck och fraser som också finns i hennes romaner, om det nu inte bara är vanliga engelska uttryck. Och inte bara fraserna är nära. I bloggen Austenised (mycket bra om man gillar allt Austen) kan vi bland annat läsa:

The initial scene with Evelina’s future husband, Lord Orville, reminds me of the first meeting between Elizabeth and Darcy at the ball in Meryton. In this scene, Elizabeth overhears Darcy describe her as ‘tolerable but not handsome enough to tempt me’.  Similarly, at a ball, Evelina’s friend overhears Lord Orville put Evelina down as a “pretty modest looking girl…a silent one…a poor weak girl” and she recounts this to Evelina. As a result, Evelina is in awe of him and like Elizabeth, feels embarrassed of her obscure status and her “low-bred”, vulgar relations. Interestingly enough, the title for Pride and Prejudice was famously taken from the last chapter of Burney’s Cecilia, which I shall attempt to read next. It will be interesting to see if there is any further similarity between the two novels. 

 Hjälten och hjältinnan. Bildkälla: University of Adelaide

 

Jag ska göra detsamma, det vill säga försöka läsa Cecilia. Bloggskrivaren påpekar att det finns likheter på många olika plan mellan Burney och Austen (Austen var bara helt liten när Burneys romaner kom ut). En stor skillnad mellan dem är dock att, för att ta Elizabeth i Stolthet och fördom som exempel, den livliga och egensinniga hjältinnan, som står på sig, skildras i positiva ordalag, medan hjältinnan i Evelina är av den avslagna sorten. Hon är utrustad med en oerhörd skönhet, som gör alla män förälskade i henne och alla kvinnor avundsjuka; hon är smart, vilket männen uppskattar så länge hon inte har en egen åsikt om saker; hon är oskyldig, vän och mild och undergiven för alla, till och med dem hon vet kommer att utnyttja och använda henne illa. Ja, jag säger använda, för det är det de gör och det är det hon låter dem göra. Hon är passiv, alla män och vissa kvinnor är aktiva. De kvinnor, som är aktiva, förlöjligas (och används fysiskt, t.ex. misshandel) av männen.

"Mr. Smith ran away with me."

Burneys värld är en värld där den unga kvinnan är utsatt, för världen, för de äldre (män som kvinnor), för mannen, för allt! Hon kan inte gå själv, hon behöver skydd och där hon inte kan se ett värdigt sådant, väljer hon det minst dåliga. Hon dånar jämt och ständigt - ja, faktiskt! - eller så hotar hon med det (beror väl på karaktären, förmodar jag). Kvinnan är den som behöver äktenskapet för säkerhet, mannen är den som vill utnyttja kvinnan och inte gifta sig, för det gör man bara av kutym, inte för att man älskar någon. Han kan leva lite som han vill, medan kvinnans rykte är det mest "vackra" men också mest "sköra". (Har inte Austen använt det? Jo, något liknande.)

"As fast as ever they could tear her along."

I Evelina är äktenskap mellan klasser något som inte sker, medan det i Stolthet och fördom gör det. Ja, jag skulle vilja säga att Austen har tagit det ett steg längre. I Evelina genomgår inte karaktärerna någon större inre utveckling, förutom Evelina själv som får erfarenhet av världen (men som trots det ändå behöver beskydd av förkläden och framtida make), medan Austens karaktärer faktiskt förändrar något i sig själva genom mötena med andra. I båda böckerna är karaktärerna något av karikatyrer, men Burney skildrar något, Austen använder det. Kanske är det därför Austen har levt vidare och inte Burney.

Duras x 2

Jaaaaa! Både Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen är beställda. Härliga vår, du som för med dig tusen och åter tusen underbara böcker!

Bildkällor: Adlibris

Evelina

I går hämtade jag Evelina på bibblan. Den är på engelska, så det tar lite längre tid för mig att läsa. Jag har inget tålamod att slå upp svåra ord, så jag gissar oftast vad ordet kan betyda av sammanhanget, vilket kanske inte är det smartaste, men men, sån är jag.

Jag förstår att man sträckläste den här romanen när den kom ut, 1778, för den är verkligt spännande. Skrämd anar man vart det hela barkar och måste därför läsa vidare för att upptäcka att det verkligen gör det. Det är lite för förutsägbart för min smak än så länge; något så deterministiskt var kanske på modet då, men knappeligen nu. Huvudpersonen är så pass eftergiven som kvinnor skulle vara då för att vara dygdiga, vilket gör att jag blad efter blad skriker inombords efter lite jävlar anamma hos henne. Gör som du vill, då, för en gångs skull! tänker jag, då hon för trettiofjärde gången tänker rätt men gör som andra vill, det vill säga fel. Kvinnorna som är expressiva och vill ha egna åsikter utpekas som råa och av dålig härkomst eller uppfostran. Jag tänker att romanen är ironisk och ska påvisa hur löjliga de sociala reglerna är, men jag måste vänta tills jag läst klart innan jag kan fullfölja den tanken. Den utgåva jag läser har flera olika kritiska essäer längst bak, vilket känns upplyftande (de ligger alltså inte längst fram, som vissa andra). Jag ska läsa dem med nöje.

Bildkälla: Pixshark

House of Incest

Min första bild av jorden var beslöjat vatten. Jag tillhör dem som ser allting genom detta havsdraperi, och mina ögon har vattnets färg.
    Med mina kameleontögon betraktade jag världens föränderliga ansikte, betraktade med anonym blick mitt ofullständiga jag.
    Jag minns min första födelse i vatten. Omkring mig en svavelaktig genomskinlighet och mina ben rör sig som vore de gjorda av gummi. Jag vaggar och flyter, står på benlösa tår och lyssnar efter avlägsna ljud, omöjliga att uppfatta för det mänskliga örat, ser saker som inte det mänskliga ögat kan se.

Så börjar Anaïs Nins (1903-1977) Incestens hus, eller House of Incest. Efter att ha läst hennes dagböcker och prosaberättelser (men det var åratal sedan, så minnena kan svika mig - eller förleda mig!) är det som om författaren själv talar till oss här. Boken har ett jag och två du/hon, Sabina och Jeanne. Eftersom Sabina bär vissa attribut, som Nin själv bar, t.ex. capen och vissa smycken, leder tankarna mig till att Sabina och jaget är ett och samma, bara olika manifestationer av det. Hon skriver längre fram "jag är ditt andra ansikte" och "Jag var din andnings vita flamma, din ökenvindsandning som torkade ut världen. Jag lånade sin synlighet och det var genom dig jag gjorde mitt avtryck på världen. Jag hyllade min egen flamma i dig." och "Men våra ansikten måste lusa dubbelt - som dag och natt - för alltid skilda åt av rummet och tidens gång." Jag vet att det är fult att kommentera ett verk utifrån ett biografiskt synsätt, men det är samtidigt en mycket tydlig invit och verkets förtjänster försvinner heller inte bort. Snarare kan man förstå vissa element bättre. Eftersom detta är prosalyrik, så måste man finna en viss systematik i läsningen, om man inte nöjer sig med att uppleva och bara ta emot, vilket jag oftast gör och inte har något emot. Det är bara olika sätt att få ett grepp om ett verk. I det sistnämnda gör man det till sitt eget på ett annat sätt. I det förstnämnda sätter man det i relation till dåtiden, till författaren i världen. Men, det måste påpekas, vi var inte där, och det spelar egentligen ingen roll, allt är subjektivt, all "vetskap" om relationer eller annat historiskt är subjektivt. Jag "vet" vissa saker, eller har uppfattat dem på ett visst sätt och tolkar därmed in saker etc. etc. Alltså blir den biografiska läsningen även den min läsning.

Det är intressant att hon skriver "detta är boken du skrev / och du är kvinnan / jag är", då det redan finns ett jag i boken. Jaget är den berättande (per automatik) men jaget säger samtidigt att duet har skrivit boken. "Du har sprungit med vinden, skingrats och upplösts. Jag har sprungit bakom dig, som din egen skugga och samlat ihop det du sått i djupa kistor." Det låter som om det är en distansering jaget gör inför sig själv, eller delar av sig själv, som jaget kanske inte riktigt kan bearbeta på annat sätt, som jaget inte kan acceptera helt och fullt utan måste behärska. De olika delarna blir lättare att hantera om de läggs ut på bordet till beskådning. I slutet skriver hon: "Om vi bara alla kunde fly från detta incestens hus, där vi bara älskar oss själva i den andre".

Anaïs Nin gick i psykoanalys, jag tror det var hos flera olika psykologer, en av dem Otto Rank. Hon hade en komplicerad relation med sin far, som var frånvarande under den största delen av hennes liv. Han var en kvinnotjusare och gav henne bara uppmärksamhet om hon var vacker eller söt. Annat dög inte. I den ocensurerade dagboken Incest, som kom ut efter hennes första mans död 1985, kan man läsa om hur hon och hennes far, efter uppmuntran från hennes psykoanalytiker, har ett incestuöst förhållande. Hon tror att det är det enda sättet att få komma i kontakt med honom, att få hans kärlek. Hon finner att de är två av samma sort, de liknar varandra i det att de väver ett system av lögner omkring sig, för att hantera de kvinnor och män de har relationer med samtidigt. Från boken Spion i kärlekens hus: "Var det Sabina som nu hastade in i sin egna njutningsritualer, eller var det fadern inom henne, hans blod, som ledde henne till lustar och inspirerade hennes kärleksintriger?"

Hon ledde mig in i incestens hus. Det var det enda hus som inte ingick i zodiakens tolv hus. Det kunde varken nås via Vintergatan, eller med det glasskepp genom vars transparenta botten man kunde följa de förlorade kontinenternas konturer, inte heller genom att man följde pilarna som visade vindriktningen eller lät sig ledas av bergsekonas röst.
   Rummen var sammanlänkade av trappor - alla rum låg på olika nivåer - och alla trappor var mycket slitna. [...]
   Allting var gjort för att stå stilla och allting ruttnade bort. Solen var fastspikad på himlens rak och månen var hamrad djupt in i sin orientaliska nisch. [...]
   När jag stapplade från rum till rum kom jag in i målningarnas rum, och där satt Lot med handen på sin dotters bröst medan staden brann bakom dem, sprängdes sönder och föll ned i havet. Där han satt med sin dotter var den orientaliska mattan röd och stel; det kaos som skakade dem visade sig i klipporna som rämnade runt omkring dem, i jorden som öppnade sig nedanför deras fötter, i träden som flammade upp som facklor, i den rykande rödglödgade himlen, allting rasade samman med deras kärleks glädje och skräck. Glädjen hos faderns hand på dotterns bröst, glädjen i hennes plågsamma skräck.

Jag och min sambo var i Paris för några år sedan och bodde då på ett hotell, där just Nin och hennes krets ibland bodde på 30-talet. Hotellet liknar beskrivningen av huset ovan, med trappor, slitna och oändliga, rummen synbarligen på olika nivåer och lågt i tak längst upp, under takstolarna. Allt mörkt och luktande, gamla textilier, heltäckningsmattor i korridorerna för att minska ljudnivåerna. Det var Paris för mig.