House of Incest

Min första bild av jorden var beslöjat vatten. Jag tillhör dem som ser allting genom detta havsdraperi, och mina ögon har vattnets färg.
    Med mina kameleontögon betraktade jag världens föränderliga ansikte, betraktade med anonym blick mitt ofullständiga jag.
    Jag minns min första födelse i vatten. Omkring mig en svavelaktig genomskinlighet och mina ben rör sig som vore de gjorda av gummi. Jag vaggar och flyter, står på benlösa tår och lyssnar efter avlägsna ljud, omöjliga att uppfatta för det mänskliga örat, ser saker som inte det mänskliga ögat kan se.

Så börjar Anaïs Nins (1903-1977) Incestens hus, eller House of Incest. Efter att ha läst hennes dagböcker och prosaberättelser (men det var åratal sedan, så minnena kan svika mig - eller förleda mig!) är det som om författaren själv talar till oss här. Boken har ett jag och två du/hon, Sabina och Jeanne. Eftersom Sabina bär vissa attribut, som Nin själv bar, t.ex. capen och vissa smycken, leder tankarna mig till att Sabina och jaget är ett och samma, bara olika manifestationer av det. Hon skriver längre fram "jag är ditt andra ansikte" och "Jag var din andnings vita flamma, din ökenvindsandning som torkade ut världen. Jag lånade sin synlighet och det var genom dig jag gjorde mitt avtryck på världen. Jag hyllade min egen flamma i dig." och "Men våra ansikten måste lusa dubbelt - som dag och natt - för alltid skilda åt av rummet och tidens gång." Jag vet att det är fult att kommentera ett verk utifrån ett biografiskt synsätt, men det är samtidigt en mycket tydlig invit och verkets förtjänster försvinner heller inte bort. Snarare kan man förstå vissa element bättre. Eftersom detta är prosalyrik, så måste man finna en viss systematik i läsningen, om man inte nöjer sig med att uppleva och bara ta emot, vilket jag oftast gör och inte har något emot. Det är bara olika sätt att få ett grepp om ett verk. I det sistnämnda gör man det till sitt eget på ett annat sätt. I det förstnämnda sätter man det i relation till dåtiden, till författaren i världen. Men, det måste påpekas, vi var inte där, och det spelar egentligen ingen roll, allt är subjektivt, all "vetskap" om relationer eller annat historiskt är subjektivt. Jag "vet" vissa saker, eller har uppfattat dem på ett visst sätt och tolkar därmed in saker etc. etc. Alltså blir den biografiska läsningen även den min läsning.

Det är intressant att hon skriver "detta är boken du skrev / och du är kvinnan / jag är", då det redan finns ett jag i boken. Jaget är den berättande (per automatik) men jaget säger samtidigt att duet har skrivit boken. "Du har sprungit med vinden, skingrats och upplösts. Jag har sprungit bakom dig, som din egen skugga och samlat ihop det du sått i djupa kistor." Det låter som om det är en distansering jaget gör inför sig själv, eller delar av sig själv, som jaget kanske inte riktigt kan bearbeta på annat sätt, som jaget inte kan acceptera helt och fullt utan måste behärska. De olika delarna blir lättare att hantera om de läggs ut på bordet till beskådning. I slutet skriver hon: "Om vi bara alla kunde fly från detta incestens hus, där vi bara älskar oss själva i den andre".

Anaïs Nin gick i psykoanalys, jag tror det var hos flera olika psykologer, en av dem Otto Rank. Hon hade en komplicerad relation med sin far, som var frånvarande under den största delen av hennes liv. Han var en kvinnotjusare och gav henne bara uppmärksamhet om hon var vacker eller söt. Annat dög inte. I den ocensurerade dagboken Incest, som kom ut efter hennes första mans död 1985, kan man läsa om hur hon och hennes far, efter uppmuntran från hennes psykoanalytiker, har ett incestuöst förhållande. Hon tror att det är det enda sättet att få komma i kontakt med honom, att få hans kärlek. Hon finner att de är två av samma sort, de liknar varandra i det att de väver ett system av lögner omkring sig, för att hantera de kvinnor och män de har relationer med samtidigt. Från boken Spion i kärlekens hus: "Var det Sabina som nu hastade in i sin egna njutningsritualer, eller var det fadern inom henne, hans blod, som ledde henne till lustar och inspirerade hennes kärleksintriger?"

Hon ledde mig in i incestens hus. Det var det enda hus som inte ingick i zodiakens tolv hus. Det kunde varken nås via Vintergatan, eller med det glasskepp genom vars transparenta botten man kunde följa de förlorade kontinenternas konturer, inte heller genom att man följde pilarna som visade vindriktningen eller lät sig ledas av bergsekonas röst.
   Rummen var sammanlänkade av trappor - alla rum låg på olika nivåer - och alla trappor var mycket slitna. [...]
   Allting var gjort för att stå stilla och allting ruttnade bort. Solen var fastspikad på himlens rak och månen var hamrad djupt in i sin orientaliska nisch. [...]
   När jag stapplade från rum till rum kom jag in i målningarnas rum, och där satt Lot med handen på sin dotters bröst medan staden brann bakom dem, sprängdes sönder och föll ned i havet. Där han satt med sin dotter var den orientaliska mattan röd och stel; det kaos som skakade dem visade sig i klipporna som rämnade runt omkring dem, i jorden som öppnade sig nedanför deras fötter, i träden som flammade upp som facklor, i den rykande rödglödgade himlen, allting rasade samman med deras kärleks glädje och skräck. Glädjen hos faderns hand på dotterns bröst, glädjen i hennes plågsamma skräck.

Jag och min sambo var i Paris för några år sedan och bodde då på ett hotell, där just Nin och hennes krets ibland bodde på 30-talet. Hotellet liknar beskrivningen av huset ovan, med trappor, slitna och oändliga, rummen synbarligen på olika nivåer och lågt i tak längst upp, under takstolarna. Allt mörkt och luktande, gamla textilier, heltäckningsmattor i korridorerna för att minska ljudnivåerna. Det var Paris för mig.