Något vi får veta är att stamfadern till Edvard, som kusligt nog liknat honom på pricken, mer än sin egen far, också blivit sinnesjuk i en handvändning och dött nere i källaren. Ingen vågar sig dit och husmodern, som visar Anna runt huset när hon kommer dit, berättar om detta på ett så klassiskt sätt att Anna blir nyfiken och bara måste ner för att se lönngången och källarplanen. Något kanske ligger bakom Edvards öde? Var han stamfadern reinkarnerad? Var det stamfaderns synder han behövde återuppleva och botgöra? Vem vet, något lurar i alla fall där bakom.
Slutet är dock alltså att berättaren lämnar huset levande och är inte längre nyfiken på dess invånare eller historia. Så gick det. Jag tycker att Aurora Ljungstedt skriver fängslande. Hon använder sig av knep som är lätt igenkännliga för en som läst lite skräck eller thrillers, vilket inte är negativt utan snarare bara en del av genren. Spänning skapas bland annat genom igenkänning och förväntan och Ljungstedt har begagnat sig av dem. Alltså undrar man hur det kommer att gå, även om man så att säga vet det innan. Men vad händer där nere i källaren? Och vad händer innan Anna dör? Och hur dör hon? Etc. etc. Rekommenderas.
Den här bilden är för ljus. Bildkälla: Mingla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar