Rosen på Tistelön

Jag är en tredjedel in i Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön och blir för varje sida alltmer bunden vid den. Författaren har ett mycket vackert språk; det är visserligen ålderdomligt men inte såsom man tror. Interpunktionen är lite annorlunda och meningarna är längre. Vissa ord har en lite annan betydelse än nu, "efter" betyder t.ex. oftast "eftersom". Jag skulle säga att språket generellt är mer varierat än i texter (allmänt) nu för tiden. Jag ger ett litet utdrag:

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det föreföll henne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.
     Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat alla förfärliga minnen till strid.

Eftersom jag just läste om Rosen på Tistelön med tanke på dess koppling till skräckromantik, kan jag inte undgå att påpeka hur naturen skildras. Den är uppretad och väcker hemska minnen till liv igen. Det är som om vädret är ett omen om vad som ska komma. Naturen minns vad som hänt och låter inte missdådarna glömma vad de gjort. Det sägs i förordet att det är "västkusten som gör den här romanen speciell. Naturens egen dramatik flätas samman med romangestalternas öden."

Boken är inspirerad av en verklig händelse, som hennes bror skrev till henne om. "Vid inventeringen av ett bland våra häradsarkiv, påträffade jag, bland andra luntor, en bunt handlingar rörande ett mål, där två lurendrejare[smugglare], far och son, begått mord under en prejning i skärgården nära Pater-Noster-skären på en jaktlöjtnant och hans karlar samt sedan sänkt tulljakten, sedda endast av Gud och en helt ung gosse, yngste sonen till huvudmannen för dådet..." Pater Nosterskären, skriver författaren, har troligen fått namnet av de många böner (Pater noster är latin för Fader vår) sjöfarare sänt upp till himlen, vilket bekräftas av Statens Fastighetsverk, som skriver att skären i hundratals år varit ett livsfarligt hinder för sjöfarten på grund av de starka havsströmmarna och de förrädiska grunden. En perfekt scen för hemskheter med andra ord.

Bildkälla: Lightvision