Jag började läsa i tisdags och avslutade boken i går söndag. Flygare-Carlén börjar varje kapitel med en epigraf, alltså ett litet citat, som ger en försmak åt kapitlet. Ibland har hon t.o.m. lagt in två inför ett kapitel. Kanske var det vanligare då, på 1800-talet, att man använde så många. Nu för tiden har man ju generellt bara en, om alls någon.
Något jag reagerar på är upprepningarna, t.ex. att fadern är svag för sin dotter och gör som hon vill, hur emot något han än är. Detta upprepas jag vet inte hur många gånger. Ibland kände jag att "okej, jag har uppfattat det här för länge sen". Det är som om hon inte litade på att man kom ihåg det hon skrivit tidigare. Kanske högläste man mer förr och därför behövde påminnelser vid varje tillfälle?
Jag kände mig lite bitter när sista sidan slogs igen. Man får sympati för karaktärerna, trots deras fel och brister, och tycker väl att vissa av dem sonat sitt brott redan. Att den yngre sonen i slutet förråder dem känns också hemskt. Men hur man än vrider och vänder på det kan man inte komma ur det med annat än att de inte borde gjort det från första början. Redan innan man börjar läsa vet man hur det kommer att gå; spänningen ligger alltså inte i frågan om vad som kommer att hända. Nej, vi vet att de kommer att åka fast och dömas till döden. Men de runtomkring, de som inte har gjort något brottsligt, hur det går för dem vet vi inte. Men det går dåligt. Stackarna, tänker jag, och blir ond på den yngre sonen, som bara förpestar de andras tillvaro och bringar olycka för sin egen räddnings skull. Men det är ödet. Berättelsen har något av Shakespeare över sig, faktiskt. Olyckan kommer, man kan inte göra något för att avleda den, när hjulen väl satt igång.
Om jag hade varit romantiskt lagd hade Gabriella och Arve mötts igen och deras kärlek hade övervunnit allt det som hänt. Och Erika hade inte dött och inte heller Birger, i alla fall inte på det sättet. Jag måste säga det, att Birger vann min högaktning, nästan mer än Arve, som aldrig gjorde något fel, bara rätt. Han var på det sättet inte mänsklig. Men Birgers brott var tyvärr alltför stort. Nej, inte heller så kunde det ha slutat. Äsch, det finns inget mer att orda om, gjort är gjort, sagt är sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar