Duras Italien

När vi nu ändå talar om Italien, då börjar jag tänka på Duras. Det finns (minst) två böcker som är kopplade dit, i alla fall så här på rak arm: De små hästarna i Tarquinia och Sjömannen från Gibraltar. Tarquinia är en stad vid Italiens västkust, namngiven efter en etruskisk stad som låg i närheten. Bologna, som jag nyss har varit i, har rester från Villanovakulturen, ännu äldre än etruskerna. De tog dock över området, för att i sin tur förlora det till bojerna, ett keltiskt folk, som kallade staden Bononia, vilket troligen har blivit Bologna. Nåväl, tillbaka till Tarquinia. Nordväst om staden rinner en flod ut i havet... Nu är jag som Lovecraft - har svårt med minnet av lästa böcker! Är det i den första eller andra boken karaktärerna badar både i floden och i havet? Det är nog i Sjömannen ändå. Fastän jag har läst dem flera gånger var börjar jag blanda ihop dem, bah. Jag skyller på hettan. Och noterar att jag behöver (läs: får lust att) läsa dem en gång till.

Bildkälla: Kvarteret Ängeln

I bloggen Kvarteret Ängeln skriver en bibliotekarie: 

De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.

Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till "livets gilla gång".

Jag håller med, men ändå inte riktigt. Massor av saker händer under ytan. Ett förhållande spricker mitt framför ögonen på oss och den lojhet vi ser blir klaustrofobisk just på grund av att man är oförmögen att vara uppriktig och ärlig med varandra. Jag vet inte om det beror på barnet, att man försöker skydda det, men det känns som om fasaden kan spricka närsomhelst och bråken bara efterträda varandra. Det är det man väntar på, men som aldrig händer.

Bildkälla: Bokus

Om Sjömannen från Gibraltar hittade jag följande beska recension av Ulrika Kärnborg på DN:

Boken har aldrig tidigare översatts till svenska, och man förstår snart varför. Det måste sägas direkt att den här texten knappast tillhör höjdpunkterna i Duras rika produktion. Om den har ett värde är det för att den pekar fram mot vad som skulle bli författarens egenart. [...]

I sin bok om Antonin Artaud har Eric Sellin klassificerat det anti-aristoteliska dramat som lunärt – till skillnad från det aristoteliska dramat som alltså kallas solärt. Medan soldramat präglas av handling, manlighet, revolt och självhävdelse, samt linjärt berättande, är det lunära stillastående, kvinnligt, präglat av underkastelse och självförnekelse. Ljuset måste det låna från den levande planeten.

Enligt detta resonemang hamnar Duras, som författare och filmdramatiker, bland de lunära konstnärerna. Redan i ”Sjömannen från Gibraltar” har Duras sin stil klar, tafatt, kondenserad och kall som månen. Berättartekniken är förödande oteknisk. Detta är en prosa som inte rör sig framåt, som hakar upp sig och står och stampar på samma ställe tills den nöter ett hål i verkligheten. Liksom senare arbetar hon med upprepningar och fördubblingar intill utmattningens gräns. Kanske är dessa två sidor av samma mynt.

Man får tycka olika. Jodå, det är sant. Tyvärr behövde hon dra in Sellins klassifikation också, som inte gör det hela bättre. Eftersom jag läser en del äldre litteraturvetenskapliga verk, som inte gör annat än värderar litteraturen som bra eller dålig (och inte mycket mer än så), blir jag bedrövad när jag läser detta. Bara ytterligare ett exempel på nedvärdering av det kvinnliga när man menar att kvinnan är månen (passiv) och mannen solen (aktiv) och månen måste låna sitt ljus av solen. Det är inte relevant för fem öre i det här sammanhanget. Att vissa män skriver annorlunda än vissa kvinnor, samt att vissa män skriver annorlunda än vissa andra män, etc., är väl något normalt? Det finns säkert vissa saker som skiljer könen åt, men det är värderingen jag värjer mig mot.