Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
Den känns så fast, och hans famn är varm.
Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen, far, där vid skogens bryn,
Älvkungen med krona och släp du väl ser?
Ett töcken, min son, och intet mer!
”Du väna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full.
Min moder skall klä dig i skrudar av gull.”
Min far, min far, du hör väl ändå,
Vad älvkungen lovar mig få?
Var lugn, var lugn, min älskade pilt!
I vissna löven susar det milt.
”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
Och vagga och söva dig in min skatt."
Min far, min far, du ser då väl nog
Älvkungens döttrar i dyster skog?
Min son, min son, nu ser jag det gott:
De gamla pilar skymta så grått.
”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
Jag tar dig med våld, om ej villig du är.”
Min far, min far, han hårt i mig tar,
Älvkungen gjort mig illa, far!
Sin häst han rysande sporrar i hast
Och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.
Antecipationstekniken kan påträffas redan i den första raden: ”Vem rider så sent i stormens dån?” Omgivningen är mörk och det regnar och blåser, kanske blixtrar det. Det är en stämningsskapande föraning genom den olycksbådande miljöbeskrivningen, om än så kort som en rad.
Vi förutsätts, enligt Leffler, hysa empati för en karaktär samtidigt som vi är rädda för att denna karaktär ska råka illa ut. I Goethes dikt får vi direkt sympati för fadern och sonen som rider sent i stormen. Goethe börjar med en fråga: vem? Vi är här åskådare som pejlar in hästen och ryttaren med den lilla sonen i famnen. Vad gör de ute så här sent? Varför rider de i storm? Vi börjar här identifiera oss med sonen, som är trygg till en början. Att det handlar om ett barn, som behöver skyddas, gör att empatin blir större. När barnet uttrycker rädsla anar vi att något otäckt kommer att hända. Skräcken skapas så i denna växling av identifikation och antecipation.
Vår åskådarposition ska, enligt Leffler, ge oss ett övertag gentemot de fiktiva karaktärerna i och med att den ger oss mer information, vilket gör att vi kan förutse den kommande händelseutvecklingen. Vi oroas i Goethes dikt av att det är ett oskuldsfullt barn, som ser älvkungen. Traditionellt är älvor inga goda varelser även om de är vackra. Ett exempel är ”Herr Olof och älvorna”, en medeltida ballad där herr Olof blir straffad med sjukdom och död därför att han vägrat att dansa med älvorna på väg till sitt bröllop. Vi förstår direkt att älvkungen är ett hot, inte bara för att pojken blir rädd, utan genom vår förförståelse av den övernaturliga varelsens karaktär.
Det repetitiva berättandet är tydligt. Replikerna skiftar mellan sonen, fadern och älvkungen. De ligger omlott, så att stegringen går från syn till tal till ett fysiskt hot, såsom sonen uppfattar det. Faderns svar på sonens frågor och utrop går från att lugna till att leka med och till sist till att inse att en verklig fara hotar. Rytmen i språket är fortlöpande, vilket bidrar till att skapa spänning. Bara det att fadern inte ser detsamma som sonen, gör läsaren osäker på allvaret i hotet. Upprepningen aktualiserar det som hänt tidigare men varierar det och förstärker företeelsen. Vi förstår att det är av stor betydelse för utgången och ser sambandet mellan händelserna.
Just dikter är speciellt roliga, tycker jag, att analysera, för det ryms så mycket i en så kort text. Varje ord är betydelsebärande på ett helt annat sätt än i en längre text. Man kan också överblicka en dikt bättre.
Nå, glöm inte Rendezvous ikväll kl. 17.00 i P2 och ha en bra helg, så ses vi nästa vecka!
Tack!
SvaraRaderaJag minns ännu hur tråkigt det tycktes mig att läsa diktanalyser när jag var i skolan.
Och jag hatade det att skola göra de själv. Lustigtvis har jag senare blivit en diktare.:)
Men det här var verkligen värt att läsas, mycket spännande.
Jag tror också att i verkligen goda dikter är inget ord valt bara tillfälligt.
Och som tysk är jag särskilt glad att du uppskattar Goethe.
Hälsningar från Dresden!