Från ett besök på Myrorna kom Kvinna, konstnär - alltid rebella (1996), en memoarbok av Helga Henschen (1917-2002), konstnär, skulptör, författare, tecknare, you name it.
Helga via Helga Henschen
Hon verkar väldigt cool, den här Helga. Jag måste skriva ner en passus från memoarboken:
Min lillasyster var fyra år yngre än jag men mera försigkommen. Hon hette egentligen Atri men hon kallade sig själv Lilla Lösset. Någon gång hette hon Mörten på Abborrgrund eller Blodtörstiga Lejonet.
Lilla Lösset hittade på nya namn till alla personer och saker.
Mammas korsett hette Lämplig. Det var just när mamma drog i snörena och hakarna hakade i varann och det knäppte till som Lilla Lösset döpte korsetten.
Vår storasysten Gerda hette Fröken Dolda.
Lilla Lösset tyckte att hon såg så hemlighetsfull ut när hon tittade sig i spegeln.
Fröken i folkskolan hade gula skor som knarrade när hon gick. Skorna hette Giseliiid.
Vår sömmerska, fröken Johansson, hette Sticker på knappnål.
Broder Anders som egentligen hette Anders Wilhelm, han fick namnet Prins Eugen och min vintermössa hette Styrbjörn. Själv hette jag Vetekatten eller Sturekatten just när jag drog mössan på huvudet.
Lilla Lösset hade ögon som en örn. Ändå såg de så milda ut, nästan lite blyga.
Men om något manfolk fanns i närheten - i ålder från fem till nittio - då började det glittra i Lilla Lössets ögon.
Hon såg allt, noterade allt. Hon märkte genast om någon var kär eller ledsen eller väntade barn - ofta innan personen ifråga själv visste om det. Hon observerade varje fläck på en kavaj eller klänningsfåll, om någon hade filmjölk i mustaschen eller en guldtand längst inne i gommen.
Farbror Isaac [Grünewald] var ofta bjuden på kalas hos mormor Anna på Floragatan. Han döptes till Bjuder på konfekt.
Det var när han trädde in i salongen och kysste mormor på hand och såg så där älskvärd och vällustig ut.
Reda i tamburen började Lilla Lösset och kusin Susanna att härma honom.
De sköt fram sina små magar och krusade läpparna i ett lystet leende.
Sen marscherade de efter på behörigt avstånd och sa: "Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt, Bjuder på konfekt..."
En berömd professor, kollega till pappa, han döptes till Runkapitta.
Lilla Lösset hade nämligen noterat att det var nånting som rörde sig i professorns byxor när han steg upp från middagsbordet.
Det här berättade Lilla Lösset för mig i barnkammaren.
Det här är från kapitlet "Namnen". Det finns så många härliga personer i hennes liv. Jag fattar inte hur hon kommer ihåg allting. Hon måste ha skrivit dagbok, för det måste vara stört omöjligt att komma ihåg alla dessa namn, för att bara ta dem som exempel. Och en koppling till det nutida:
Axel Törneman, han var en riktig konstnär. Djärv och häftig. Stilig och farlig som en indian.
Han ropade svärord mitt under en fest hemma på Rosenvik. Fast hans fru var med. Att han vågade! Hon hette Gudrun. Hon var norska. Hon hade guldhår och var vacker som en drottning. [...]
Törneman målade porträtt av undersköna damer.
Morfar beställde jätteporträtt av sina vackra döttrar Signe och Carin. De skulle hänga ute hos honom på Galleriet [Thielska], det hade han bestämt.
Långt senare var Ulf Linde intendent på Galleriet. Han lät bära ner och gömma undan porträtten i källaren.
"Dom förgiftar atmosfären", sa han till min syster Gerda.
Ur kapitlet "Konstnärer". Här är det ena porträttet, det av Signe Henschen:
Via Pinterest
Hittar du den här boken, läs den för alla gudars skull, den är kvick och underhållande, precis det man behöver efter att ha lyssnat på nyheterna. Och glöm inte Rendezvous ikväll!
Bokomslaget via Helga Henschen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar