Forts. på Evelina

Som tidigare sagt, jag förstår dem som satt uppe om nätterna för att läsa klart Evelina - jag gjorde det själv igår, trots en resolution att bara läsa en halvtimme. Kl. 02.00 var jag färdig och min nacke likaså, för jag hade suttit i en väldigt obekväm ställning, vilket jag inte upptäckte förrän efter läsningen.

Jag har glömt att nämna att Evelina är en brevroman, som var på modet på slutet av 1700-talet (tänk bara Goethes Werther..., men skillnaden är att Evelina består av bara brev, inget annat). De flesta breven är liksom en dagbok och jag hissnar när jag tänker på hur bra hon lyckas komma ihåg hela kvällar av konversation. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg en enda mening rätt, som någon annan (eller jag själv) yttrat. Nu skulle min bror säga: men det är ju bara en film! Logik och trovärdighet är något vi alltid bråkar om när vi ser en film. Och nej, allting måste inte vara realistiskt, men trovärdigt inom ramen för den värld vi ser eller läser. Nåja, nu är ju konversationen nästan hela boken, så hade hon inte kunnat återge den, hade det inte blivit någon bok alls.

Strukturen är som följande: hjälten och hjältinnan möts tidigt i boken (vi märker direkt vem hjälten är trots att han inte framställs som en huvudperson). Många - många - hinder läggs i vägen för deras fortsatta relation. Hjältinnan själv står för de flesta, kunde jag nästan säga. Och, som man tror, så finner de varandra till slut. Hjältinnan får inte bara hjälten, utan mera därtill, men den informationen ska jag nog inte skriva ut här. Bokens stora nöje ligger som sagt i konversationerna, och det är där vi också får karaktärsbeskrivningen, liksom hos Jane Austen. Burney har lagt stor möda på att beskriva sina karaktärer genom deras sätt att tala, deras val av ord och så vidare. Detta påminner mig faktiskt om Caroline Bingley i Stolthet och fördom, som en kväll på Netherfield Hall, tror jag, försöker beskriva hur en "accomplished lady" ska vara och bete sig.

Jag kommer helt klart att läsa boken igen. Den är lika njutningsbar som en Austen. Jag fann faktiskt flera uttryck och fraser som också finns i hennes romaner, om det nu inte bara är vanliga engelska uttryck. Och inte bara fraserna är nära. I bloggen Austenised (mycket bra om man gillar allt Austen) kan vi bland annat läsa:

The initial scene with Evelina’s future husband, Lord Orville, reminds me of the first meeting between Elizabeth and Darcy at the ball in Meryton. In this scene, Elizabeth overhears Darcy describe her as ‘tolerable but not handsome enough to tempt me’.  Similarly, at a ball, Evelina’s friend overhears Lord Orville put Evelina down as a “pretty modest looking girl…a silent one…a poor weak girl” and she recounts this to Evelina. As a result, Evelina is in awe of him and like Elizabeth, feels embarrassed of her obscure status and her “low-bred”, vulgar relations. Interestingly enough, the title for Pride and Prejudice was famously taken from the last chapter of Burney’s Cecilia, which I shall attempt to read next. It will be interesting to see if there is any further similarity between the two novels. 

 Hjälten och hjältinnan. Bildkälla: University of Adelaide

 

Jag ska göra detsamma, det vill säga försöka läsa Cecilia. Bloggskrivaren påpekar att det finns likheter på många olika plan mellan Burney och Austen (Austen var bara helt liten när Burneys romaner kom ut). En stor skillnad mellan dem är dock att, för att ta Elizabeth i Stolthet och fördom som exempel, den livliga och egensinniga hjältinnan, som står på sig, skildras i positiva ordalag, medan hjältinnan i Evelina är av den avslagna sorten. Hon är utrustad med en oerhörd skönhet, som gör alla män förälskade i henne och alla kvinnor avundsjuka; hon är smart, vilket männen uppskattar så länge hon inte har en egen åsikt om saker; hon är oskyldig, vän och mild och undergiven för alla, till och med dem hon vet kommer att utnyttja och använda henne illa. Ja, jag säger använda, för det är det de gör och det är det hon låter dem göra. Hon är passiv, alla män och vissa kvinnor är aktiva. De kvinnor, som är aktiva, förlöjligas (och används fysiskt, t.ex. misshandel) av männen.

"Mr. Smith ran away with me."

Burneys värld är en värld där den unga kvinnan är utsatt, för världen, för de äldre (män som kvinnor), för mannen, för allt! Hon kan inte gå själv, hon behöver skydd och där hon inte kan se ett värdigt sådant, väljer hon det minst dåliga. Hon dånar jämt och ständigt - ja, faktiskt! - eller så hotar hon med det (beror väl på karaktären, förmodar jag). Kvinnan är den som behöver äktenskapet för säkerhet, mannen är den som vill utnyttja kvinnan och inte gifta sig, för det gör man bara av kutym, inte för att man älskar någon. Han kan leva lite som han vill, medan kvinnans rykte är det mest "vackra" men också mest "sköra". (Har inte Austen använt det? Jo, något liknande.)

"As fast as ever they could tear her along."

I Evelina är äktenskap mellan klasser något som inte sker, medan det i Stolthet och fördom gör det. Ja, jag skulle vilja säga att Austen har tagit det ett steg längre. I Evelina genomgår inte karaktärerna någon större inre utveckling, förutom Evelina själv som får erfarenhet av världen (men som trots det ändå behöver beskydd av förkläden och framtida make), medan Austens karaktärer faktiskt förändrar något i sig själva genom mötena med andra. I båda böckerna är karaktärerna något av karikatyrer, men Burney skildrar något, Austen använder det. Kanske är det därför Austen har levt vidare och inte Burney.