Vissa författare fastnar man för. Det är något i deras stil, teman eller uttryckssätt som talar till en, får en att känna det ena eller det andra. Och man önskar att det fanns oändligt med böcker av just den personen. Ibland finns det (nästan) det, men oftast inte.
Ursäkta mig, jag kan inte tala högre.
Jag vet inte när du kommer att höra mig, du, som jag talar till.
Kommer du över huvud taget att höra mig?
Mitt namn är Lyss.
Jag ber dig, lägg ditt öra tätt intill min mun, hur långt borta du än må vara, fortfarande eller alltid. Annars kan jag inte göra mig förstådd. Och även om du skulle nedlåta dig till att villfara min begäran, kommer tillräckligt mycket att förbli outsagt så att du själv får fylla ut. Jag behöver din röst när min sviker.
Så börjar den första berättelsen i denna drömsamling, som översättaren vill kalla boken Spegeln i spegeln; "Man blir som Kafka fånge i en värld som i alla sin absurditet förefaller ovedersägligt logisk." Michael Ende, som har skrivit de älskliga böckerna Momo eller kampen om tiden (1973) och Den oändliga historien (1979), är författaren till detta surrealistiska landskap.
Ende. Bildkälla: Marktoberdorf
Jag är mycket spänd på vad följande berättelser ska måla upp. Man skulle kunna kalla den här boken för en motsats till gårdagens diskussion. Här är vi i det lilla medvetandet, vi utforskar den inre världen snarare än den yttre. Men båda kan vara lika vackra eller skrämmande, hur man nu vill se på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar