På våren tog min väntan aldrig slut. Redan i början av maj hade en värmebölja lägrat sig över staden. Sommarklänningar dök upp på gatorna, uteserveringarna var fulla av folk. Hela tiden hörde man en exotisk dans, mumlad av en kvinna med beslöjad röst, la lambada.
Och när jag senare satt på ett annat tåg kom två musikanter och spelade just lambada på gitarr och dragspel. Är inte det något, så säg.
Annie Ernaux. Bildkälla: If verso
Den tunna romanen handlar om en kvinna, som har en affär med en gift man. Själv har hon vuxna söner, som studerar borta. Det hon åtrår mest, tror jag, är inte mannen hon väntar på så lidelsefullt, utan väntandet i sig. Det är det hon vill uppleva, njuta av, leva i. De korta stunderna när de är tillsammans är så kort: "Var är nuet?" frågar hon sig. Och när han tar på sig kavajen för att gå: "Nu var jag bara tid som passerade genom mig." Den bilden är fantastisk.
PS. När jag sent denna kväll läste klart boken, fann jag att mannen var en helt annan man än den jag föreställt mig. Först på de sista sidorna kom detaljerna, som omkullkastade hela min uppbyggda scen, och som gör att jag måste läsa om hela boken. Jag ska inte säga vilka detaljerna är, för då skulle det ju inte vara roligt för dig att läsa boken. Och det måste du. Den finns på biblioteket. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar