Någonting som alltid förvånat mig likväl som jag dragits till det (Duras t.ex.) är vissa författares val av tema: skam och skuld. Och inte bara i allmänhet, utan deras egen. De beskriver i detalj, om och om igen, vad som hänt och hur de känt sig - förnedrade, skamfyllda, skuldtyngda. Och de beskriver sina familjer, bröder, systrar, mödrar, fäder, fastrar etc. och deras agerande. Jag har så svårt att förstå hur man vill "dra fram" smutsen, min egen drivkraft är mer att dölja, att inte tala om det som gör ont eller som man skäms över. Det kan ibland gå så långt att jag förtränger det helt. Och jag tror att de flesta fungerar som jag.
Jag läser just nu Skammen (utkom i Frankrike 1997) av Annie Ernaux, som handlar om författarens uppväxt och speciellt en händelse - när hennes far försökte döda hennes mor. Och efter den händelsen ackumulerades skammen, fler händelser ägde rum (hennes manliga nygifta kusin misshandlade sin moster i grannarnas åsyn, modern förnedrade sig inför lärarinnan och skolkamraterna) och skammen blev så stor att den tog över allt.
Hon skriver: "Jag har alltid haft lust att skriva böcker som jag sedan inte kan tala om, som gör andras blickar outhärdliga för mig. Men vilken skam skulle en bok kunna dra över mig som kunde jämföras med den jag upplevde när jag var tolv?" Den där lusten, den är mig främmande, men det är den som gör bra böcker. För vad är en berättelse som är struken medhårds och totalt avskalad allt mänskligt? Den är ingenting. Den ger ingenting.
Skammen börjar så att säga från bakändan eller mittändan (hur man nu vill se det) med klimax, händelsen när den kuvade fadern tar strypgrepp på sin hustru, och fortsätter sedan med hela bakgrunden: skolgång, det vardagliga livet, arbete och det sociala livet. Och därefter: skammens obändliga grepp om familjen och framtiden. Hade manuskriptet kommit idag hade säkert någon redaktör varit klåfingrig och velat göra om hela upplägget. Men det här är författarens röst, boken är djupt subjektiv i form och tema och jag är glad över det, jag känner mig mer upplivad av det faktumet än av något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar