Cathy Jellenik, filosofie doktor i fransk 1900-talslitteratur, menar i Rewriting rewriting: Marguerite Duras, Annie Ernaux and Marie Redonnet att dessa tre kvinnors sätt att bruka omskrivningen skiljer sig från tidigare författares. Genom att i postmodernistisk anda tillåta sig att skriva om sina egna texter, menar Jellenik att de tydliggör ett drag i 1900-talslitteraturen att skapa ofixerade jag och en vilja att undersöka språkets opålitlighet. Det är en tvivlets och förgänglighetens estetik som skrivs fram. Jelleniks slutsats är att dessa tre författare kan sägas vara exempel på vad vi en dag kan komma att beskriva som ”la nouvelle de écriture féminine” – den kvinnliga skriftens roman. Hon närmar sig Duras genom att jämföra de tematiskt repeterande verken En fördämning mot Stilla Havet, Älskaren samt Älskaren från norra Kina. Böckerna speglar enligt Jellenik hur Duras går från att förhålla sig till en Simone de Beauvoir-inspirerad konstruktivism, till en feministisk essentialism och nietzscheansk perspektivism där jaget alltid kan omskapas, för att slutgiltigt landa i skepticismen.
Det är intressant att det inte bara är jag (!) som sammanför Duras och Ernaux skrivande. Här kommer dock ett nytt namn för mig - Marie Redonnet. När jag tittar efter i mina närmsta bibliotek hittar jag ingenting av henne. På ett större bibliotek finns två böcker översatta till svenska (på 90-talet ändå): Rose Mélie Rose och Splendid Hôtel. Kanske man skulle ta och beställa dem... Jag läste någonstans att skammen Ernaux skriver om är klassbetingad och att det sätt hon valt att skriva på (hon kallar det något - flat-writing?) var ett sätt att skambelägga borgarklassen, som hon så avskyr men har blivit en del av i vuxen ålder. Men jag har inte läst tillräckligt om det för att veta hur det hela förhåller sig, så jag avslutar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar