Det tragiska ödet

En favoritroman hos mig är Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. Den utkom 1848 och har inspirerat till balett, opera och en mängd filmer. Operan La Traviata av Verdi baseras på Dumas berättelse, men den skiljer sig på några punkter. T.ex. så har Verdi valt andra namn till sina karaktärer; huvudkaraktären heter här Violetta de Valéry istället för Marguerite Gautier. Operan hette för övrigt Violetta innan den fick namnet La Traviata ("den vilseförda").

Garbo. Bildkälla: Listal

1936 kom filmen Kameliadamen med Greta Garbo i rollen som Marguerite. Jag har inte sett den, men skulle gärna göra det om jag får tag i den. Man menar att Dumas i romanen reagerade mot de dåtida sociala konventionernas tyranni med sin sympati för kurtisanen, som - till sist lycklig - dör i sin älskades armar. Det verkar inte ha varit så vanligt att man på den tiden tog upp tabubelagda ämnen, såsom prostitution, på den offentliga scenen, så man får väl ge honom en eloge för hans mod. Men allt ska väl fram i ljuset förr eller senare ändå.

Maria Callas. Urklipp från bildkälla: France musique

 

Den nedre bilden från operan återkommer jag ständigt till. Här spelas Violetta av Maria Callas och scenen visar Violetta skrivande brev till sin älskade, som hon väljer att lämna efter påtryckningar från hans far. För mig symboliserar bilden dock mer än själva dramat. Jag älskar scenografin. Den påminner mycket om 1800-talsestetiken, vilket säkert är tanken. Uppsättningen är ändå från 50-talet. När jag tittar på bilden har den börjat leva sitt eget liv. För mig är detta inte längre Violetta eller Marguerite. Jag får istället associationer till världen från Udolphos mysterier av Ann Radcliffe eller Frankensteins monster av Mary Shelley. Den värld vi tar för given är här ännu glest befolkad, skogarna djupa och mörka, vägarna långa och smala, vindarna plågsamt bitande och farorna inte långt borta. Och då menar jag både inbillade och verkliga faror. Landskapet är sublimt, himlen tung och stor och människan blott en endagsvarelse. Fåfänglighet! Innanför tjocka stenmurar lever de få varelser, vars enda uppgift är att överleva och se en ny generation få det lite bättre än vad de själva hade det, och man ryser vid tanken på vilka groteska monstrositeter som ännu lever kvar. Här är alltså mänskligheten i sin linda, innan man tog på sig den egentillverkade kronan och sade sig vara herre över natur och kultur. Här är naturen större än människan. Här är vi ännu små och blottade inför oändligheten.