Arketyp

Något jag funderat över på sistone är termen arketyp. Den intresserar mig, eftersom jag finner mig dragen till vissa teman och inte riktigt förstår varför. I Psykologiguiden kan man läsa:

Centralt begrepp i Carl Gustav Jungs (1975-1961) psykologi om grundläggande tankemönster som gör att vi uppfattar människor, händelser och situationer i enlighet med föreställningar om tillvaron som är så urgamla att de blivit en del av vår mänskliga natur. Hit hör sådana "begrepp" som hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse, animus, anima, skuggan m fl. 

Tanken är att vi liksom vi tycker djurungar och småbarn är "oermotståndligt söta", liksom vi har en inre förutsättning att bli förälskade och känna erotisk dragning till andra och liksom vi upplever alla våra grundläggande känslor, så bär vi på ärftliga anlag som gör att vår hjärna "instinktivt" (som Jung uttrycker det) tolkar tillvaron i sådana teman som han kallade arketyper, upplever dem i drömmar och skapar och förstår på ett omedvetet plan symboler som handlar om dem.

Jag tänker att många företeelser inom olika mytologier och religioner hänger samman med arketypen och därför också på nytt och på nytt kan användas vidare och fortfarande ha samma dragningskraft på människan. Det är en spännande tanke att inte bara kroppen bär spår av evolutionen, utan också psyket, att det finns saker där som är urgamla och som vi inte är helt medvetna om. Jag tycker om att veta att det finns ett undermedvetande som jobbar åt mig och som talar om saker för mig, t.ex. genom intuition. Liksom jag vet att jag bör lyssna på andra, bör jag också lyssna på mig själv.

Apropå

Jenny Holmqvist skriver i sin intressanta kandidatuppsats Varianter och versioner:

Cathy Jellenik, filosofie doktor i fransk 1900-talslitteratur, menar i Rewriting rewriting: Marguerite Duras, Annie Ernaux and Marie Redonnet att dessa tre kvinnors sätt att bruka omskrivningen skiljer sig från tidigare författares. Genom att i postmodernistisk anda tillåta sig att skriva om sina egna texter, menar Jellenik att de tydliggör ett drag i 1900-talslitteraturen att skapa ofixerade jag och en vilja att undersöka språkets opålitlighet. Det är en tvivlets och förgänglighetens estetik som skrivs fram. Jelleniks slutsats är att dessa tre författare kan sägas vara exempel på vad vi en dag kan komma att beskriva som ”la nouvelle de écriture féminine” – den kvinnliga skriftens roman. Hon närmar sig Duras genom att jämföra de tematiskt repeterande verken En fördämning mot Stilla Havet, Älskaren samt Älskaren från norra Kina. Böckerna speglar enligt Jellenik hur Duras går från att förhålla sig till en Simone de Beauvoir-inspirerad konstruktivism, till en feministisk essentialism och nietzscheansk perspektivism där jaget alltid kan omskapas, för att slutgiltigt landa i skepticismen.

Det är intressant att det inte bara är jag (!) som sammanför Duras och Ernaux skrivande. Här kommer dock ett nytt namn för mig - Marie Redonnet. När jag tittar efter i mina närmsta bibliotek hittar jag ingenting av henne. På ett större bibliotek finns två böcker översatta till svenska (på 90-talet ändå): Rose Mélie Rose och Splendid Hôtel. Kanske man skulle ta och beställa dem... Jag läste någonstans att skammen Ernaux skriver om är klassbetingad och att det sätt hon valt att skriva på (hon kallar det något - flat-writing?) var ett sätt att skambelägga borgarklassen, som hon så avskyr men har blivit en del av i vuxen ålder. Men jag har inte läst tillräckligt om det för att veta hur det hela förhåller sig, så jag avslutar där.

Att skriva sig igen och igen

Någonting som alltid förvånat mig likväl som jag dragits till det (Duras t.ex.) är vissa författares val av tema: skam och skuld. Och inte bara i allmänhet, utan deras egen. De beskriver i detalj, om och om igen, vad som hänt och hur de känt sig - förnedrade, skamfyllda, skuldtyngda. Och de beskriver sina familjer, bröder, systrar, mödrar, fäder, fastrar etc. och deras agerande. Jag har så svårt att förstå hur man vill "dra fram" smutsen, min egen drivkraft är mer att dölja, att inte tala om det som gör ont eller som man skäms över. Det kan ibland gå så långt att jag förtränger det helt. Och jag tror att de flesta fungerar som jag.

Jag läser just nu Skammen (utkom i Frankrike 1997) av Annie Ernaux, som handlar om författarens uppväxt och speciellt en händelse - när hennes far försökte döda hennes mor. Och efter den händelsen ackumulerades skammen, fler händelser ägde rum (hennes manliga nygifta kusin misshandlade sin moster i grannarnas åsyn, modern förnedrade sig inför lärarinnan och skolkamraterna) och skammen blev så stor att den tog över allt.

Hon skriver: "Jag har alltid haft lust att skriva böcker som jag sedan inte kan tala om, som gör andras blickar outhärdliga för mig. Men vilken skam skulle en bok kunna dra över mig som kunde jämföras med den jag upplevde när jag var tolv?" Den där lusten, den är mig främmande, men det är den som gör bra böcker. För vad är en berättelse som är struken medhårds och totalt avskalad allt mänskligt? Den är ingenting. Den ger ingenting.

Skammen börjar så att säga från bakändan eller mittändan (hur man nu vill se det) med klimax, händelsen när den kuvade fadern tar strypgrepp på sin hustru, och fortsätter sedan med hela bakgrunden: skolgång, det vardagliga livet, arbete och det sociala livet. Och därefter: skammens obändliga grepp om familjen och framtiden. Hade manuskriptet kommit idag hade säkert någon redaktör varit klåfingrig och velat göra om hela upplägget. Men det här är författarens röst, boken är djupt subjektiv i form och tema och jag är glad över det, jag känner mig mer upplivad av det faktumet än av något annat.

Spegeln i spegeln

Vissa författare fastnar man för. Det är något i deras stil, teman eller uttryckssätt som talar till en, får en att känna det ena eller det andra. Och man önskar att det fanns oändligt med böcker av just den personen. Ibland finns det (nästan) det, men oftast inte.

 

  Ursäkta mig, jag kan inte tala högre.
  Jag vet inte när du kommer att höra mig, du, som jag talar till.
  Kommer du över huvud taget att höra mig?
  Mitt namn är Lyss.
  Jag ber dig, lägg ditt öra tätt intill min mun, hur långt borta du än må vara, fortfarande eller alltid. Annars kan jag inte göra mig förstådd. Och även om du skulle nedlåta dig till att villfara min begäran, kommer tillräckligt mycket att förbli outsagt så att du själv får fylla ut. Jag behöver din röst när min sviker.

Så börjar den första berättelsen i denna drömsamling, som översättaren vill kalla boken Spegeln i spegeln; "Man blir som Kafka fånge i en värld som i alla sin absurditet förefaller ovedersägligt logisk." Michael Ende, som har skrivit de älskliga böckerna Momo eller kampen om tiden (1973) och Den oändliga historien (1979), är författaren till detta surrealistiska landskap.

Ende. Bildkälla: Marktoberdorf

Jag är mycket spänd på vad följande berättelser ska måla upp. Man skulle kunna kalla den här boken för en motsats till gårdagens diskussion. Här är vi i det lilla medvetandet, vi utforskar den inre världen snarare än den yttre. Men båda kan vara lika vackra eller skrämmande, hur man nu vill se på det.

Det tragiska ödet

En favoritroman hos mig är Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. Den utkom 1848 och har inspirerat till balett, opera och en mängd filmer. Operan La Traviata av Verdi baseras på Dumas berättelse, men den skiljer sig på några punkter. T.ex. så har Verdi valt andra namn till sina karaktärer; huvudkaraktären heter här Violetta de Valéry istället för Marguerite Gautier. Operan hette för övrigt Violetta innan den fick namnet La Traviata ("den vilseförda").

Garbo. Bildkälla: Listal

1936 kom filmen Kameliadamen med Greta Garbo i rollen som Marguerite. Jag har inte sett den, men skulle gärna göra det om jag får tag i den. Man menar att Dumas i romanen reagerade mot de dåtida sociala konventionernas tyranni med sin sympati för kurtisanen, som - till sist lycklig - dör i sin älskades armar. Det verkar inte ha varit så vanligt att man på den tiden tog upp tabubelagda ämnen, såsom prostitution, på den offentliga scenen, så man får väl ge honom en eloge för hans mod. Men allt ska väl fram i ljuset förr eller senare ändå.

Maria Callas. Urklipp från bildkälla: France musique

 

Den nedre bilden från operan återkommer jag ständigt till. Här spelas Violetta av Maria Callas och scenen visar Violetta skrivande brev till sin älskade, som hon väljer att lämna efter påtryckningar från hans far. För mig symboliserar bilden dock mer än själva dramat. Jag älskar scenografin. Den påminner mycket om 1800-talsestetiken, vilket säkert är tanken. Uppsättningen är ändå från 50-talet. När jag tittar på bilden har den börjat leva sitt eget liv. För mig är detta inte längre Violetta eller Marguerite. Jag får istället associationer till världen från Udolphos mysterier av Ann Radcliffe eller Frankensteins monster av Mary Shelley. Den värld vi tar för given är här ännu glest befolkad, skogarna djupa och mörka, vägarna långa och smala, vindarna plågsamt bitande och farorna inte långt borta. Och då menar jag både inbillade och verkliga faror. Landskapet är sublimt, himlen tung och stor och människan blott en endagsvarelse. Fåfänglighet! Innanför tjocka stenmurar lever de få varelser, vars enda uppgift är att överleva och se en ny generation få det lite bättre än vad de själva hade det, och man ryser vid tanken på vilka groteska monstrositeter som ännu lever kvar. Här är alltså mänskligheten i sin linda, innan man tog på sig den egentillverkade kronan och sade sig vara herre över natur och kultur. Här är naturen större än människan. Här är vi ännu små och blottade inför oändligheten.

Ja visst är det fint när spåren sjunger

...varför skulle annars tågen dansa? Jag läste på tåget och hann nästan klart hela Sinnenas tid (Passion simple) av Ernaux. Hon skriver mättat och precist, just det jag gillar.

På våren tog min väntan aldrig slut. Redan i början av maj hade en värmebölja lägrat sig över staden. Sommarklänningar dök upp på gatorna, uteserveringarna var fulla av folk. Hela tiden hörde man en exotisk dans, mumlad av en kvinna med beslöjad röst, la lambada.

Och när jag senare satt på ett annat tåg kom två musikanter och spelade just lambada på gitarr och dragspel. Är inte det något, så säg.

Annie Ernaux. Bildkälla: If verso

Den tunna romanen handlar om en kvinna, som har en affär med en gift man. Själv har hon vuxna söner, som studerar borta. Det hon åtrår mest, tror jag, är inte mannen hon väntar på så lidelsefullt, utan väntandet i sig. Det är det hon vill uppleva, njuta av, leva i. De korta stunderna när de är tillsammans är så kort: "Var är nuet?" frågar hon sig. Och när han tar på sig kavajen för att gå: "Nu var jag bara tid som passerade genom mig." Den bilden är fantastisk.

PS. När jag sent denna kväll läste klart boken, fann jag att mannen var en helt annan man än den jag föreställt mig. Först på de sista sidorna kom detaljerna, som omkullkastade hela min uppbyggda scen, och som gör att jag måste läsa om hela boken. Jag ska inte säga vilka detaljerna är, för då skulle det ju inte vara roligt för dig att läsa boken. Och det måste du. Den finns på biblioteket. DS.

Blomma du tanke och följ vägen bort

 

Afoot and light-hearted I take to the open road,

Healthy, free, the world before me,

The long brown path before me leading wherever I choose.

 

Walt Whitman

 

Martin Johnson Heade, 1871. Bildkälla: Wikipedia

The Road goes ever on and on
   Down from the door where it began.
Now far ahead the Road has gone,
   And I must follow, if I can,
Pursuing it with eager feet,
   Until it joins some larger way
Where many paths and errands meet.
   And whither then? I cannot say.

JRR Tolkien

T.C.B.S. och The Inklings

Jag ville skriva om litterära sällskap, både i böcker och kring böcker, men det är inte lätt att hitta de mer speciella klubbarna. Det finns så många moderna klubbar och sällskap att man nästan måste känna till de äldre för att hitta information om dem. JRR Tolkien var medlem i två kända sällskap, T.C.B.S. - Tea Club Barrovian Society - och The Inklings. Den första fanns under hans skolår på King Edward's School i Birmingham. Man diskuterade litteratur, mytologi, språk och annat i skolans bibliotek eller på Barrow's café.

[...] Robert Quilter Gilson [...] together with Ronald Tolkien, Christopher Wiseman and Geoffrey Bache Smith, not only were the mainstay of the school's literary and debating societies, but also formed an unofficial club called the Tea Club and Barrovian Society - TCBS, which met for informal discussion over (illegal) tea in the school library in term-time, and at the cafe of Barrow's Store during vacation. There's little doubt that this group of dreamers and aspiring writers was the KES equivalent of the Inklings, a similar group that Tolkien later formed at Oxford with C. S. Lewis. Like the Inklings, the TCBS had an interest in languages, in myth and legend and especially in the Medieval and Saxon tales of England, a native tradition of story-telling which had been de-railed by the Norman Conquest. They wrote, they recited, they exchanged ideas, they fell in love with Words.

Dr. Chris Upton

 

Barrows café ca 1905. Bildkälla:

Birmingham City Council

The Inklings var alltså också en diskussionsgrupp, den här gången under Tolkiens tid på Oxfords Universitet, tidigt 1930-tal till 1949. På puben The Eagle and Child diskuterade man varandras texter, gav och fick feedback. Jag har själv varit med i en poesigrupp och kan säga att det verkligen stimulerar produktionen, liksom det också gör att man växer som skribent. Åh, jag hade så gärna velat vara med på en av deras sittningar! Vad hade man inte fått höra då?

The Eagle and Child pub. Bildkälla: Wikipedia

 

 

Gillar du förresten Tolkiens böcker, sagor, värld, språk och kalligrafi? Gå då in på tolkiengateway.net. Här kan man hitta mycket gott. Ulla Thynells bilder är väldigt vackra, så glöm inte att kolla in dem! Själv läser jag just nu There and back again - JRR Tolkien and the origins of the Hobbit av Mark Atherton. Den är på engelska, så det går långsamt, men den är riktigt bra om man gillar att läsa om mytologi, språk, litteratur och diverse akademiska teorier kring Tolkiens idéer och inspirationskällor. Jag måste dock erkänna att jag ibland skummar lite, för författaren går då och då ner sig i gyttjan och verkar ha svårt att komma vidare. Det var här jag läste om T.C.B.S. för första gången, vilket sporrade mig att ta reda på mer om den. Dessutom finns det en mängd uppslag till andra upptäcktsresor, jag försökte t.ex. hitta Beowulf på originalspråk (fornengelska), vilket förde mig till t.ex. Internet Medieval Sourcebook och på modern engelska på Northvegr. (Svenska versioner finns på de flesta bibliotek.) Nu kanske du undrar varför jag började prata om Beowulf mitt i alltihop, men det är naturligt då Beowulf är en huvudkälla för Tolkien. Flera av idéerna till The Hobbit har han hittat där, t.ex. draken som vilar på en förtrollad skatt, en liten "tjuv" som stjäl en liten sak från gömman, vilket gör att draken vaknar och drar ut på mördarstråk till närmaste by. Beowulf är i sig en "konstig" text på så sätt att den innehåller flera till stilen något olika texter och många svenska forskare (särskilt i äldre tider) har försökt hitta paralleller till Sveriges forna glans i den. Om man läser Björn Collinders översättning kan man vara uppmärksam på det i hans förord. Nåväl, nu ska jag fortsätta läsa i min There and back again...

 

 

Bildkälla: Walmart

 

Feministen Miyazaki

Jag hyser ett stort intresse för Hayao Miyazakis filmer, för de besitter en helt annan berättelsestil än andra anime-filmer. I hans filmer ryms hela världar, vilket jag tycker är särskilt från andras alster. De har ett djup och en större sammanhang. Vi såg Nausicaä från vindarnas dal igår kväll. Visste du förresten att namnet Nausicaä kommer från Homeros Odyséen? Hon var en prinsessa, som Odysseus mötte under sina färder. Han var naken, långhårig och smutsig, och prinsessans följe tog honom för ett monster.

Odysseus hittas av prinsessan Nausikaa. Bildkälla: Grammaticus

Miyazakis Nausicaä är en fantastisk film, episk och storslagen likväl som detaljrik och vardagsnära. Huvudkaraktären Nausicaä, prinsessan, besitter intressant nog många traditionellt manliga egenskaper såsom mod, beslutsamhet, vara aktiv, nyfikenhet och kunskapstörst. Även de vuxna männen i hennes lilla land lyssnar på henne och hon tar plats, vilket är lysande. I många andra Miyazaki-filmer är huvudkaraktären (eller en av dem) också av kvinnligt kön och har liknande egenskaper. Extra intressant är att flera antagonister också är kvinnor, oftast vuxna kvinnor (t.ex. general Kushana i Nausicaä och Eboshi i Prinsessan Mononoke) till skillnad från protagonisten, som brukar vara barn eller ungdom (Nausicaä själv i förra exemplet och Mononoke i andra).

Kushana och Eboshi. Bildkällor: Mangauk och Medialib

I Spirited away är antagonisten en gammal häxa, liksom i Det levande slottet. De två är dock inte bara elaka, utan skildras också med hjärta och mänsklighet. Jag tror att det är just det, som gör filmerna så attraktiva för mig; världen är inte bara svart eller vit, utan alla är både goda och onda, på sitt sätt. Oavsett kön skildras alla olika karaktärer med djup känslighet. Det är tydligt att tecknarna har gjort sitt fältarbete. Allra tydligast tycker jag man ser det hos Chihiro i Spirited away. Hennes rörelsemönster är fantastiskt bra utarbetat. I extramaterialet till Nausicaä säger man att Miyazaki är feminist och aktivt har valt att föra fram kvinnor i sina filmer (och i arbetet på studio Ghibli) och det är uppfriskande att se filmer, som bryter mot det vanliga mönstret.

Miyazaki. Bildkälla: Le monde

Förra året, 2014, började anime-serien Ronja Rövardotter (Sanzoku no musume Rōnya) sändas. (Här finns det första avsnittet att se: TV-dags.) Det är helt i Miyazakis linje att välja en sådan historia. Men nu är det inte pappa Miyazaki som håller i tyglarna, utan sonen. Det syns tyvärr. Han har valt att arbeta med datoranimation, vilket förtar mycket av känslan. Karaktärerna blir stela och livlösa, vilket är mycket tråkigt när man nu har lagt så mycket arbete på dem. För mycket arbete är det ju. 2D-bakgrunderna är ändå lika vackra som vanligt och vildvittrorna (som kallas harpyor) är underbart tecknade, även om deras tal inte är lika mustigt vildvittrigt som i den svenska filmen från 1984.

Bildkälla: TV-dags

Karen och Babette

För några år sedan reste vi med bil uppåt Sverige från någon del av Frankrike och fann då att vi hade tid att besöka Karen Blixens hem i Danmark, som nu inrymmer museum och café. Hennes trädgård är gudomligt vacker och läget kunde inte vara bättre vid kusten. Jag skulle inte ha något emot att bo där själv, och jag hade det faktiskt lite svårt att lämna gården när vi skulle åka hem.

Blixen. Bildkälla: Tumblr

En av mina favoriter bland hennes böcker och berättelser är novellen Babettes gästabud. Den har också gjorts som film (1987), som i sig själv är fantastisk. Makalöst skådespeleri och jag älskar att de faktiskt talar danska och franska och inte engelska. Har du inte sett den än så har du något framför dig, som kommer att leva inom dig under lång tid framåt.

 Bildkälla: Webhallen

 

Vi gjorde hennes festmeny en nyårsafton för några år sedan, men ändrade några saker till mer moderna skapelser, till exempel så undvek vi sköldpaddan och de små fåglarna. Men den magnifika efterrätten såg storlagen ut. 10 rätter tror jag att det blev. Den nyårsaftonen kommer jag aldrig att glömma. Det kommer inte min plånbok heller. Den har fått ge med sig ett antal gånger under sin levnadstid och kanske är det därför den hela tiden envisas med att gå sönder och "försvinna" i väskan när den ska fram.

Ur filmen. Bildkälla: Filmpunkten

Daisy Walker - the magic librarian

I söndags satte vi upp ett Eldritch Horror-spel, som vi spelade klart igår onsdag. Det har sitt upphov i Lovecrafts universum och är därmed befolkat av monster, Ancient Ones (urgamla (och elaka) gudar), diverse portaler till andra världar (ja, du gissade rätt, man råkar oftast rätt illa ut där) och kultister av olika slag. Under sina resor ska man samla ledtrådar för att lösa gåtor, hålla sig vid liv och inte bli vansinnig. Man ska också undvika att äta upp sina allierade, frysa ihjäl, slå dåligt med tärningarna och ingå mörka pakter med... något som kräver tillbaka saker efter ett tag, typ ens själ (eller en kompis som inte alls hade något med saken att göra).

Kan man tänka sig - vi klarade det! Jag spelade förstås bokmalen Daisy Walker, "the librarian". Hon är vad man kan kalla en "magic librarian", någon som är insatt i mytologier, utomvärldsliga språk och gamla texter och som kan utföra ritualer.

Books and libraries in fiction can be mystical things; keepers of information, certainly, of secrets and sometimes of magic, as well. It's natural, therefore, that some authors like to spread some of that magic onto the librarian, too--when they aren't making them hot or scary, that is.

All the tropes  

Daisy Walker. Bildkälla: Fantasy Flight Games

Hon ser visserligen rätt rädd ut på bilden, men det är egentligen monstren som ska vara rädda för henne. Spelar man henne rätt blir hon en Terminator-bibliotekarie, som finner ledtrådar i sina egna (och andras) strumpor och viftar bort monster som om de vore gjorda av papp. Hon kan övertala de flesta att ge henne saker eller göra henne tjänster och hennes assistenter köper böcker med trollformler lika lätt som vi köper motorolja på lokala bensinmacken (nej, förresten, bensinmacken skulle behöva följa efter oss, för att liknelsen ska funka).

Det är bara i vår verklighet som bibliotekarier behöver fajtas om lön och frihet, i det här spelet är hon den främsta aktören, som verkligen behövs för att världen ska räddas från en vansinnig förintelse. (Okej, hon har inte så många muckler, men det brukar inte gå så långt i alla fall.)

Här möts vi i musiken

Har jag redan radiotipsat om Rendezvous med Kristjan Saag i P2? Nåväl, för alla er som liksom jag gillar svängiga rytmer från förr - det här är ett grymt program. Det vill säga grymt mot plånboken. Jag vill köpa all musik bara för att kunna lyssna om och om igen. Och det blir ofta att skicka efter skivor från USA av någon anledning. Grymt mot kroppen eftersom man alltid behöver en (hrm, okej fler än en) cocktail i handen, högklackat, en hög frisyr och så till sist en blank flygel att nonchalant (men obestridligen galant) luta sig mot. Eller så dansar man runt i köket, medan fredagsmiddagen puttrar på spisen. Grymt bra, med andra ord. Att programmet sänds just på fredagar är en gudagåva. Vad kan göra starten på helgen bättre?

Kristjan Saag. Bildkälla: Sveriges radio

Passande bild, inte sant? Ett så här coolt program måste göras i evigheters evighet, amen.

Månmagi

Om kvällarna högläser vi Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944. Det är en komisk och äventyrlig berättelse, som innehåller en hel del magi och satiriska porträtt. Byborna har namn, som hänger samman med deras yrke, t.ex. konstapel Svärd och häxan fru Häxelin. Det bästa namnet har såklart prästen: Pastor Nådendal. Det kan inte bara vara jag som tänker på Finland nu. Översättaren har säkert haft mycket roligt i sitt arbete med den här boken. Den är underhållande som få och den har korta kapitel, så den är lätt att läsa högt om man som vi tar ett kapitel per kväll. Vi har denna nyutkomna version:

Urklipp från bildkälla: Sofia Wistam

Men den här framsidan går inte av för hackor heller: (Det ser faktiskt ut som om den nya omslagsartisten, Katarina Strömgård, har sneglat på den, om ändå så lite. Det tycker jag bara är bra, färgerna och valen av motiv är båda passande till berättelsen.)

Bildkälla: Barbula

 

 

Jag är svag för allt som har med månen att göra, måste jag erkänna. Visste du att den engelska drottningen Elizabeth I tyckte om att associeras med månen? Skulle vara intressant att veta mer om vad månen kunde symbolisera på den tiden. Vad symboliserar månen i dagens samhälle? "Vi" som har varit där och vet vad som finns (och inte finns) på ytan. Jag såg en film för några veckor sedan, jag tror att den hette The moon. Den handlade om en man, som arbetade själv på en månbas med att utvinna något material, som sedan skeppades till jorden. Hans enda sällskap är en robot. Men så börjar han se i syne, eller...? Den är faktiskt hemskt spännande, jag trodde att det var en skräckfilm först, men det är det inte. Man kan kalla det för en långsam thriller. Se den om du har möjlighet, utvecklingarna är inte vad du tror!

 

Hällandet av vatten

Det som upplever. Det som sugs
upp av varje källa. Det som är själv
en källa till allt. Varje suck
som vinden stiger. Uppåt med skyarna. Liksom
gnistor stiger uppåt från en sprakande eld. Det som är
utan egenskaper. Det som inte kan känna
någonting annat. Det som i
sanning nästan inte
är till. Nästan
inte.







Av Ann Jäderlund, ur Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar



Jag känner igen bilden av att hälla vatten över sig, men i form av att hälla vatten över sina händer. Vad kommer det ifrån? Säkert någon dikt. Det samspelar med »vind över mina händer«, även det säkert från någon dikt någonstans, någon gång. Handlar det om att rena sig själv från något illa man gjort? Handlar det om att dö och pånyttfödas? Kärnan som finns kvar, den lilla starka kärnan, det är det som upplever.

Leonor Fini

Jag har hittat en ny favorit! Leonor Fini, argentinsk konstnär, född 1907, död 1996. Hon var surrealist och växte upp i Italien. Bland motiven syns för det mesta kvinnor, katter och sfinxer. Jag tycker att hon har ett lika intressant och vackert ansikte som Clarice Lispector, vars texter har ett slags bekantskap med Finis bilder. De har en självklarhet, en livssjälvklarhet (låter kanske konstigt i samband med Lispector, men jag insisterar), en "så här är det", som samtidigt är en undermedveten klagan parad med översinnlig njutning. Jag känner igen mig i bilderna, ett par av mina egna liknar dem i det ceremoniella och det kroppsliga i centrum. Jag har lagt samman ett par av mina favoriter här, samt två av henne själv.

Fini själv. Bildkälla: Flickr 

Bildkälla: Rogallery

Bildkälla: Cultured

Bildkälla: Imgfave

Bildkälla: samma som ovan

Bildkälla: Surrealisme.skynetblogs

Bildkälla: samma som ovan

Fini. Bildkälla: The red list

Varför har jag inte hört talas om henne förut? Jag har ändå läst konsthistoria. Hon kanske är en av de många begåvade kvinnor, som försvunnit i historiens manliga oväder. Väldigt synd, men tur att jag fann henne.

Och så lite musik till kaffet...

Igen - Lördagsmorgon i P2 med Eric Schüldt. Den senaste från 7 februari Och solen har sin gång. Jag stod i köket och plötsligt var musiken bara där: Låt till far av Pers Erik Olsson spelad av Junekvartetten (som nu heter Junekvintetten).

Fantastisk musik.

Bildkälla: Kulturcentralen 

 

Nordisk kvinnolitteraturhistoria

Det är inte lätt att veta vad som finns på det stora vida havet vi kallar internet. Jag fann en dag av en slump nordicwomensliterature.net/sv som finns på både danska, engelska och svenska (därav den engelska adressen). Jag gillar verkligen den här sidan, den är en liten guldgruva!

nordicwomensliterature.net/sv 

Kanske något dyster

Jag är klar med både Mot fyren och Under all denna vinter. Den ena lämnar mig tämligen ambivalent och den andra med både igenkänning och förbehåll. Mot fyren sades vara hennes bästa bok; jag vet inte riktigt om jag skulle kalla den det. Den första delen är så väldig i format till skillnad från de andra. Varför tänker man sig att mrs Ramsay måste bekämpas? Det verkar snarare som att det är mr Ramsay som är despoten men han upptar inte alls de berördas sinnen som mrs gör. Hon bekämpas från alla hörn, medan han utan att egentligen göra något blir "förlåten" bara genom att vara man och att vilja.

Under all denna vinter gör mig förbryllad. Jag läste den snabbt, för den är inte särskilt lång. När jag började läsa så tyckte jag inte att språket riktigt höll, men det tog sig senare. Jag fick en känsla av att texten inte riktigt hade känslan med sig, trots att det är vad den handlar om, men när jag läste arbetsdagboken så förstår jag vad det är jag kände men inte kunde sätta ord på: den är teoretisk. Allt börjar med en teoretisk tanke, modersmordet. Och psykoanalys, dessa horribla teorier som pressar in allt verkligt i en fyrkant eller cirkel (eller vad de nu har för mallar) och gör det overkligt. Det blir till intet. Jag tycker inte att boken är särskilt nyansrik och heller inte att den resa huvudkaraktären gör, under de dygn boken utspelar sig, är övertygande. Igenkänningen spelar mot detta - även jag ser i syne, speciellt i dimman mellan vakenhet och sömn men även i fullt dagsljus. En skugga blir till ett djur eller en person, prickar rör sig, prassel tolkas direkt som något skrämmande etc. Där förstår jag henne. Men när det plötsligt, och då menar jag plötsligt, växer till något helt annat, då tappar jag bort henne. Det blir skräckhistoria av det hela. Och jag som trodde det handlade om mor-dotterrelationen. Men jag antar att författaren behövde ett utspel eller en katalysator och att hon inte fann någon sådan "i verkligheten". Synd. Och en tråd, som jag tyckte var intressant men som tyvärr aldrig togs upp igen, var den om hennes sömn när hon var liten. "Något känns fel." Är inte det en vink så god som någon på att detta är betydelsefullt? Och hjortarna, var hamnar de? Det finns säkert någon bra teoretisk förklaring: det betyder det, och det betyder det osv. Men det är som sagt teoretisk, inte känsla. Men jag kan förstå hennes passion, även jag hamnar i en slags euforisk stämning när jag läser en massa olika saker, som intresserar mig och som för mig vidare till något annat. Men att förmedla det till läsare, det är något helt annat. Ta t.ex. bort hennes arbetsdagbok från boken. Vad har vi då kvar? Inga förklaringar alls, inga ingångar alls, för texten är inte hel utan dem. Men det borde den vara.

Mer av Bachmann

Om kvällen frågar jag min mor
i smyg, när klockorna har ringt,
hur jag ska tolka dagarna
och förbereda natten.

Djupt i grunden vill jag ständigt
säga allt och inget dölja,
välja ut ackord ur det
som omger mig av klanger.

Tysta lyssnar vi tillsammans:
mor är den som drömmer mig
och likt gamla visor rör hon
vid mitt väsens dur och moll.



Ingeborg Bachmann


Är det inte oerhört vackert? Det är den första dikten i den bok med samlade dikter som kom ut 2014 i Sverige på Ellerströms. När jag läser henne slås jag av musiken, klangerna; dikterna liksom flödar ut i min kropp på det mest besynnerliga vis. De blir såsom psalmer för den troende själen, de blir till i varje ögonblick.

Bachmann. Bildkälla: Poetry Foundation 

Under all denna vinter

Jag ska för omväxlings skull läsa något nytt, och det för att en vän till mig ville diskutera slutet. Så medan jag avslutar Mot fyren sätter jag igång med Under all denna vinter av Negar Naseh. Och medan vi kontemplerar människans natur, lyssnar vi när Ruth Etting sjunger Close your eyes: "Under a midnight sky, watching a single star, thrilled by the beauty up above..."

Ruth Etting. Bildkälla: Fanpix 

 

 

Psalm

1
Tig med mig som alla klockor tiger!

I fasornas efterbörd
letar avskummet ny näring.
Till beskådan hänger på långfredagen
en hand på firmamentet, två fingrar saknar den,
den kan inte svära, att allt,
allt inte varit och att ingenting
skall vara. Den dyker i de röda molnen,
rycker bort de nya mördarna
och går fri.

Om natten på denna jord
ta tag i fönster, vika undan lakanen
så att de sjukas hemlighet blottas,
en böld full av näring, oändliga plågor
för varje smak.

De behandskade slaktarna
hejdar de blottades andetag,
månen i dörröppningen faller till marken,
låt skärvorna ligga, handtaget...

Allt var ordnat för sista smörjelsen.
(Sakramentet kan inte utdelas.)

2
Eftersom allt är fåfänglighet: -
anförtro dig inte mer åt någon
och övertag inget ämbete.
Förställ dig inte mer
för att undgå att blottställa dig.

Infria löftena
framför en blind spegel i luften,
framför en stängd dörr i vinden.

Obeträdda är vägarna på himmelens klippvägg.

3
O ögon, förbrända av solförrådet jorden,
tyngda av alla ögons last av regn,
och nu inspunna, sammanvävda
av nutidens
tragiska spindlar...



Ingeborg Bachmann