Vår

Vad nyttar det, April, att du är här igen?
Skönhet är inte nog.
Du kan ej längre ge mig ro med dina röda
små löv, som klibbar då de öppnar sig.
Jag vet, vad jag vet.
Solen baddar mig i nacken, när jag mönstrar
de små krokusknopparna.
Jordens doft är god.
Det är klart, att det inte finns någon död.
Men vad betyder det?
Det är inte bara under jord, som människornas hjärnor
förtärs av maskar.
Livet i sig självt
är ingenting,
en tom bägare, en trappa utan mattor,
det är inte nog, att du kommer, varje år, här nedför kullen,
April,
som en pladdrande idiot och strör dina blommor.





Edna Saint Vincent Millay



Den här dikten tycker jag är intressant, för den lät inte vacker när jag läste den första gången. Men den växer, liksom de knoppar hon nämner, med varje läsning. Och den väcker fler frågor när man studerar den närmre. Hon ställer den främsta frågan själv: "Men vad betyder det?" Vad menar hon egentligen med att det "inte finns någon död"? Och hur hänger det ihop med den hennes egen fråga? Och vilka är maskarna, som förtär människornas hjärnor även ovan jord? Vad är "inte nog"? Är det livsledan som har knackat på dörren?

Denna april vi har nu är något helt annat än den i dikten, den växer över alla breddar, örtesängar, rabatter och gräsmattor. Någon har gett våren anabola steroider. Nu väntar bara bakslaget. (Ja, jag är pessimist. Eller realist som vi pessimister brukar kalla oss själva.) Men här är vi nu och det är bara att njuta av skådespelet: