I lördagens DN finns ett reportage om egenutgivningen som hopas i Kungliga Bibliotekets arkiv, kanske endast läst av katalogisatören och en handfull personer till. Böckerna som kommer in till KB blir bara fler och fler för varje år, vilket är förvånande eftersom förlagsbranschen är i kris, men de böcker som ökar är alltså egenutgivningen. Och det är inte konstigt, när tekniken öppnats för allmänheten. Jag förstår att man ger ut sina egna böcker, även om KB-personalen försöker att undvika att döma utgivningen för dess låga kvalitet (vilket de grovt misslyckas med). Jag har läst en hel del bra poesi till exempel, sådant som refuserats om och om igen för att det inte ligger rätt i tiden. Det måste vara trendigt för att sälja, det är det viktigaste för förlagen. Bra kvalitet eller inte, nja jag vet inte om det hänger på det längre. Mångt av det som slipper igenom är inte vad jag skulle tycka är bra kvalitet. Men som så mycket annat är "bra" eller "dåligt" högst subjektivt.
Det jag tar med mig från artikeln är "att gamla och nya medieformer sällar tar död på varandra. De ingår snarare i en ny sorts symbiotiskt förhållande", vilket för mig är uppmuntrande, när människor runt omkring mig slutar läsa texter längre än en artikel eller inte kan skriva för hand längre. De skäms för sin dåliga handstil, som de inte tränar alls. De kan heller inte stava eller skriva grammatiskt korrekt (fast vem kan det till 100%?). De litar på program såsom Word, som inte alls är något rättesnöre. Men någonstans finns något nytt, något annat, men vad det är vet vi ännu inte. Hur kommer den digitala och gammelmediala världen att samverka? Och vem passar in där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar