Snart kommer min födelsedag, så några böcker ska väl upp på önskelistan. De jag läst nyligen blir det väl: böcker av Annie Ernaux och Marie Redonnet. Jag hade hoppats att Duras-böckerna skulle ha kommit ut vid det här laget, men det verkar inte som det.
Apropå gårdagens dikt, som kommer från samlingen Septemberlyran, så skrev Södergran (1892-1923) i förordet:
"Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Hon är störtskön i sitt självförtroende. Hon behövdes och behövs, då och nu, som förebild för miljoner unga kvinnor. När jag läser dikten får jag känslan av ett starkt flow, det som alla som skapar förhoppningsvis känner igen. Det där totala fokuset, när allt kommer och flödar ut över duken, pappret eller vad det nu kan vara. Och man känner eufori, varken hunger eller trötthet kommer över en. Den känslan får jag av dikten. Allt flödar som livssaven i det största trädet. Jag vet inte hur det är att vara manodepressiv, men den maniska perioden skulle kunna skönjas här. Det är Eufori. Det är något större än vi själva. Det är också tillit till livet och döden, att inte vara rädd, att kunna se sig själv utanför sitt ego. Storheten i insikten om att vara liten på jorden är underskattad.
Vill man läsa mer om Södergran finns hon förstås på Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Bildkälla: Siesta förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar