Vad härligt det är ute just nu. Jag försöker sitta och läsa och samtidigt få mig en dos D-vitamin, problemet är bara att pappret reflekterar så mycket ljus att man blir snöblind. Tulpanerna blommar äntligen, de står visserligen inte så soligt, men vad jag har väntat på dem! Och längtat. Det är lika fint att vänta på böcker, att längta och hoppas att de är så som man förväntar sig. Vilket de ofta inte är, eller så är de bättre. Aldrig som man har tänkt sig. Men jag njuter av att föreställa mig saker, det är i fantasin det är som bäst, stämningar och bilder, suggestiva världar där man aldrig är riktigt säker på vad det är som händer. Jag pratar inte vare sig SF eller fantasy nu, utan det och allt annat tillsammans eller var för sig, vad man nu vill. Jag tror det är därför jag läser flera böcker samtidigt eller lämnar en bok för att plocka upp den långt senare. Den ligger där och väntar på att öppnas på nytt. Och medan tiden går, frammanar jag bilder av det jag läst och om något då lockar mig, så kan jag läsa vidare. Och så kanske jag blir besviken igen, vilket kan bli dödsstöten för boken. De böcker jag gett upp om hamnar hos Myrorna. Jag köper också de flesta böcker där, så de kommer bara hem igen, tänker jag mig.
En författare jag gillar men som också stöter bort mig är Joyce Carol Oates. Vissa av hennes böcker är både tjocka, vilket inte passar mig, och fulla av förtvivlan. Är det något jag inte kan med så är det när ALLT går åt helvete. Inte det minsta ljus någonstans. Då förklarar jag att boken är DÅLIG och så sätter jag mig och tjurar. Jag vill som läsare få bara det minsta lilla hopp, då klarar jag av det mesta, men när inget går bra, då kan jag inte med det. Jag behöver inte ens få vad de kallar ett lyckligt slut, nej det kan också bli fel om det inte passar boken i fråga, men något slags hopp, snälla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar