Mörka slott och spöken

Tycker du om skräck? Inte jag, jag drömmer bara mardrömmar i månader, ja år, efteråt. Kan fortfarande inte ha dockor i huset efter att ha sett någon version av Onda dockan som barn (min storebror visste ju inte att det skulle ge mig så många men). Men visst dras jag till mysterier och spännande historier. Jag har tittat i en avhandling från 1920- eller 30-talet om skräckromaner under 1700- och 1800-talet och förundras över hur mycket värdering som ingår i arbetet. Det mesta handlar om just "bra" eller "dåligt", inte bara författarens egna åsikter stöts och blöts på nästan varje sida, utan även andras åsikter. I dag skulle knappast en avhandling få se ut på det sättet.

Bildkälla: Genius

 

Ann Radcliffes kanske mest kända verk, Udolphos mysterier (1794), består av två delar och jag har bara kommit en bit in i den första. Det som jag fann mycket användbart i avhandlingen ovan är att intrigen (det vi behöver!) kommer igång först i andra delen. Så jag kanske ska speedläsa klart första delen för att hamna i slottets vindlande gångar. Ecos Rosens namn kommer till mig i tankarna när jag skriver det här. Det är medeltid, det är munkar som är allt annat än fridfulla och gästvänliga. Det är stormar och höga bergspass, som är svåra att ta sig till (och från, hehe). Det är vindlande gångar och trappor som man inte vet vart de leder. Det är bibliotek. Mmmm. Helt klart en nutida variant av genren. Läs boken och se filmen, vettja.