Med det här firar vi den stora händelsen - och det steg upp inom henne en egendomlig, på en gång öm och absurd känsla av att hon firade en högtid och att två sinnesrörelser väcktes inom henne: en djupare - för vad kan vara allvarligare än mannens kärlek till kvinnan, vad kan vara mera mäktigt och gripande, den bär ju dödens frö inom sig; men samtidigt måste man dansa en gäckande ringdans kring detta älskande par, som med strålande ögon trädde in i illusionernas sfär, man måste smycka dem med girlander.
Och det jag förvånades över var: "den bär ju dödens frö inom sig". Mannens kärlek till kvinnan alltså. (Eftersom hela detta stycke är en enda lång mening behövde hela citeras.) Är dödens frö det framtida barnet och därmed åldern, den oundvikliga? Eller menas äktenskapet och kvinnans uppgående i sin man? Jag återkommer nu till Dödssjukdomen av Duras:
Du ser inte längre. Du ser inte längre någonting. Du sluter ögonen för att åter befinna dig i din särart, i din död. [...] Du upptäcker att det är där, i henne, som dödssjukdomen närs, att det är den framför dig utbredda gestalten som anbefaller dödssjukdomen.
Nja, jag vet inte. Det kändes så levande när jag fann det första stycket. Men när jag nu jämför dem verkar det som att man talar om olika saker. Duras tänker att mannen här inte kan älska, han kan inte älska, har aldrig gjort det. Han talar om sig själv som barn och hon menar att han ljuger. Vad är det han berättar om? Vad har hänt honom? Kan detta ha påverkat honom att inte kunna älska? Och så avslutas det hela med att han får den enda kärleken han kunde få - den som avslutades innan den började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar