Den helige kommer från djupen, från det levande och ännu icke särskiljda. Den helige särskiljer ej. Allting är och lever. Döden är sin egen dom. Levandet är ett språk. Det levande är alltets språk. Det som lever är förebudet. Dörren står öppen.
Och så tänkte jag på det Duras skriver om i Dödssjukdomen, det är så lika. "Döden är sin egen dom." "Det som lever är förebudet." Det handlar om precis samma sak. Att kvinnans levande kärna är sig nog, det behöver inte särskilja, allting i det och runtomkring det är. Och lever. Döden också. Det är inget att frukta. Men frånvaron av detta är döden, inte den som kommer utan döden i livet. Apatin, frustrationen, ledan. Och då föds kärleken till våld och dråp, att förbryta sig, att härska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar