Det går väl över jorden som en annan skuggning
Som dagen dör och solens droppar faller
Djupt i ditt sken från kammaren försvinner
Och lyser munnen ensam som ett sår så röd
Och själv jag vilar medan blodet rinner
Det är ett skinn av siden släpat för min kind
De mjuka klipporna som bryts i dubbla rader
Och skälver för en smekning genom klippans grund
Ann Jäderlund, ur Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar