I söndags läste jag ut Mrs Dalloway. Den var bra på så vis att den drog i mig och fick mig att vilja läsa igen och igen. Jag längtade efter den. Men, jag tycker inte riktigt om hennes karaktärer. De är nästan som karikatyrer och det känns som att V.W. själv inte gillade dem. Kan det ha varit så? De är underordnade stilen, hennes struktur, och jag får associationer till P4 vad gäller hennes övergångar. Nu var ju inte P4 först med dem, men du förstår vad jag menar. Och jag tog mig an Mot fyren direkt efter, men den har jag inte fastnat i än. Vi får se vad det lider.
När jag var på biblioteket hittade jag Ur könets mörker av Ebba Witt-Brattström, så den har jag börjat titta i lite smått och det är klart att det är intressant, speciellt kapitlet (analysen) av Marguerite Duras. Mycket psykoanalys bara... som jag inte hyser nämnvärd kärlek för. Psykologer verkar gilla Duras böcker; jag fann på internet en essä/artikel som just en psykoanalytiker hade skrivit, jag tror det var på denna sida om 2000-strecket. Den var fruktansvärd. Han böjde och bände på texten och till slut tyckte han att Duras nog hade gjort ett misstag ifråga om en viktig sak, för annars gick det inte att pressa in texten i hans psykoanalyshink. En skurhink är vad det är. Förlåt, det finns säkert en mängd bra sidor hos psykoanalysen, jag har bara inte funnit dem än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar