Miserabelt och underbart

Hur önskar jag inte att mitt sätt att skriva bara det allra minsta kunde efterlikna Virginia Woolfs! Herregud, jag har nu läst Ett eget rum och börjat på nästa essä i samma volym samt läst Ett samtal på berget Pentelikon, Phyllis och Rosamond, Det mystiska fallet med miss V., Mistress Joan Martyns dagbok, Biografi över en författarinna och Tecknet på väggen. I denna volym har jag alltså kommit till Kew Gardens. Hennes ironiska stream of consciousness är förunderligt härlig för både öga och gom. Jag måste samtidigt tillställa att det är svårt att kritisera någon som är ironisk, eftersom man inte vet när personen är allvarlig och när den inte är det, så jag hoppar helt över den övningen (men om du undrar så tänker jag på George Eliot och ena systern Brontë). Detta är nog det enda jag har emot henne.

Jag är så glad i mina böcker. Jag har en bild på mig själv från 2011 när jag på julaftonskvällen sitter - lika glad som nu - med den då nya dagboken av V.W. i händerna. Jag tror att jag aldrig har läst en bok så snabbt som jag läste den. Däremot har jag det svårare med hennes romaner; de har inte lyckats för mig helt enkelt. Men, kanhända blir dessa noveller och essäer nyckeln. Kanske kan jag ta mig in i hennes 20-talssalonger, inrökta, tysta (har jag fått för mig, eftersom hon igen och igen uttrycker sin vilja att fullfölja sin tankeström i lugn och ro), fulla av energi men också av olycka. Åh, här finns mycket att romantisera över. Det var säkerligen miserabelt, olyckligt, hemskt och underbart - lika mycket som ens eget liv är detsamma från och till.

V.W. 1926. Bildkälla: Kaykeys