Att vara kvinna, menar Kristeva, är att förkroppsliga bron mellan natur och kultur, att befinna sig på själva tröskeln mellan det semiotiska och det symboliska tillståndet. Kvinnans gränsposition är tydligast i litteraturen, eftersom litteratur enligt Kristeva avslöjar sanningen om ett annars förtryckt, nattligt, hemligt och omedvetet universum genom att exponera det osagda, det kusliga, skamkänslorna, drömmarna, kroppens gåtor...
Jag tycker att det här på något sätt marginaliserar kvinnan genom att förse henne med mystikens attribut, såsom man alltid har gjort tidigare utifrån ett annat perspektiv. Trots detta fångade det mig när jag läste det, för jag känner igen mig. Men är det för att jag är människa och som denna dragen till alla slags gränser, mötesplatser, korsningar, kusligheter, mystik och bortomvaro?
Egen bild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar