"Mot fyren" är hennes bästa bok, även om de andra, inklusive reportagen, essäerna och dagböckerna, alla är värda att läsa. Några är tråkiga, men "Mot fyren" (1927) har en lyster som inte går att värja sig mot. Den omflyter mig som en flod, där vattnet skimrar, stenarna är vassa, botten och yta beblandas och allt och alla flyter in i varandra. Här finns ingen fast punkt, bara förhållanden. Vattenmetaforen utgör en kritik av det statiska och linjära förhållningssättet till världen som en av huvudpersonerna, mr Ramsay (baserad på Woolfs far), är fången i.
Romanen är en triptyk, ett tredelat konstverk där den första delen liknar en trädgårdsmålning och den tredje utgör en rörelse, tio år senare. I mitten uppträder döden som tomhetens centrifug, bakåt och framåt i tiden. Utgångspunkten är barndomens sommarträdgård - ett mytiskt paradis. Stilistiskt rör det sig om en sorgesång; det handlar om förlust av en förkrigsvärld och ett försök att nå en annan. Här finns också en djup och bärande kamp mellan manligt och kvinnligt. Men Virginia Woolfs politik är aldrig fyrkantigt segerviss, ingen berättelse är given och framtiden osäker. "Mot fyren" går att läsa på en rad olika sätt.
Och Boel Hackman i SvD från 2007:
"Mot fyren" gestaltar en komplex kamp mot den kärleksfulla och moderliga mrs Ramsays vilja, och den är i mycket mindre utsträckning en nostalgisk hyllning till henne än vad många läsare uppfattat den som. Hela processen av liv och växande i romanen kräver att mrs Ramsay besegras. I "Mot fyren" ersätts det tidlöst förgångna med en patriarkal värld i förändring, och en tid närmar sig som till en del liknar den som Woolf beskriver i slutet av sin essä "Ett eget rum", där könsskillnad inte längre har någon betydelse och varken matriark eller patriark kan styra framtiden.
Det var väl det jag anade - detta om formen. Hennes penna går så snabbt över världen att man knappt hinner förstå vad som där beskrivs. Men så är det formen det handlar om, egentligen. För egen del tycker jag bäst om när form och innehåll vandrar tillsammans, men Woolf tycks tycka att det abstrakta innehållet är det viktigaste, vad saker och ting betyder snarare än vad de tillsammans ger, människornas utveckling. Det var det jag tyckte mig känna i Mrs Dalloway åtminstone. Nå, det bästa är väl bara att acceptera det och fortsätta, så kommer boken så småningom kanske att bli det där fyrtornet, som hägrar i fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar